Anna växte upp med en psykiskt sjuk mamma: ”På ytan var allt bra”

Delad bild. Till vänster

Foto: Magnus Länje och privat
Anna Kansell, 52, växte upp med en psykiskt sjuk mamma. Barndomen präglades av ångest, återkommande utbrott och upprepade hot om att hon skulle ta sitt liv. Men utåt sett höll familjen upp en perfekt fasad, ingen skulle få veta vad som egentligen pågick inne i familjevillan.
– Det dysfunktionella blev det normala, så var vårt liv, säger Anna som nu har skrivit en bok om sin uppväxt och sin mammas självmord.

En vecka efter min fjärde födelsedag försökte mamma hänga sig i mitt rum. Hon hade tillbringat de senaste två veckorna på psyket, förutom när hon kom hem över dagen på min födelsedag. Pappa hittade henne när hon hade gjort en löpsnara och ställt sig på en stol.

Orden är Anna Kansells. Det är hon som är den nyblivna fyraåringen vars mamma precis har försökt att ta sitt liv. I den autofiktiva romanen Ingen skulle få veta berättar hon om sin egen uppväxt i ett villakvarter i en mellansvensk stad. Bokens huvudperson Maria baseras på Annas egna erfarenheter av att växa upp tillsammans med en mamma som led av psykisk ohälsa.

En psykisk ohälsa som aldrig fick synas utåt och som familjen med gemensamma krafter gjorde allt för att dölja, inte minst för att mamman var livrädd för att hennes arbetskamrater skulle få kännedom om hennes psykiska tillstånd.

Författaren Anna Kansell sitter i en blommig fåtölj som är placerad på en äng.

Anna Kansell har skrivit en autofiktiv roman som bygger på hennes egen uppväxt med en psykiskt sjuk mamma.

Foto: Magnus Länje

– På ett sätt hade jag en väldigt bra uppväxt. Vi hade en stor släkt som umgicks mycket vilket gav en grundtrygghet. Mina föräldrar hade bra jobb och var måna om att vi barn fick göra olika aktiviteter, vi hade ett stort socialt umgänge och fint hemma. Vi åkte ofta på semester. Alla de saker som inte alls är en självklarhet för alla, dem hade jag. På ytan var allt bra, säger hon.

Troligtvis fått diagnosen bipolär

Men innanför hemmets fyra väggar var verkligheten en annan. I dag, menar Anna som själv är född 1968, att hennes mamma förmodligen hade diagnostiserats som bipolär, men på 70- och 80-talet talades det bara om att hon hade ”svaga nerver”.

Även om allt till synes var bra och hon var lugn, var vi alla ofta på helspänn

Med oregelbundna mellanrum fick hennes mamma utbrott då hon skrek, hade ångestattacker, sprang iväg hemifrån eller låste in sig i sovrummet långa stunder. Att hon skulle ta sitt eget liv var ett vanligt hot, och hon gjorde också flera försök.

– Jag tror att den perfekta ytan hon upprätthöll var ett försök att kompensera för hur dåligt hon mådde, för att dölja sin ångest, sina depressioner och utbrott. Psykisk ohälsa var otroligt stigmatiserat och tabubelagt på den tiden.

Se också: Frida Boisens mamma tog sitt liv

För Anna präglades barndomen av en ängslig väntan på nästa utbrott. Hon beskriver det som om alla i familjen tassade på tå för att inte av misstag trigga igång något hos mamman. Även om det kunde gå flera veckor eller till och med månader utan utbrott, låg det alltid under ytan och bubblade. Anna var från tidig ålder medveten om att ångesten när som helst kunde slå till.

– Även om allt till synes var bra och hon var lugn, var vi alla ofta på helspänn. Det var hela tiden en lågintensiv stress, man var tvungen att parera och stämma av: ”Hur mår hon i dag? Hur reagerade hon på det jag sa nu?”.

Anna knöt an till sin pappa

Anna minns åtskilliga gånger då hon vaknade mitt i natten av sin mammas ångestattacker. Ibland fick mamman läggas in på en psykiatrisk avdelning och i gamla journalanteckningar har Anna i arbetet med boken kunnat följa sin mammas mående över tid.

Mammans psykiska ohälsa påverkade alla i familjen, och även deras relation till varandra. För Anna innebar det att hon tidigt knöt an till sin pappa, det var han som blev hennes stora trygghet. Även om hennes mamma kunde vara omhändertagande och kärleksfull mellan sina utbrott, kände inte Anna att de kom varandra så nära som de hade önskat.

Anna Kansell som barn, sittande på en trappa med sin nalle i famnen.

Som barn visste Anna aldrig när hennes mamma skulle drabbas av en ångestattack.

Foto: Privat

– Hon var ingen iskall människa som inte brydde sig om sina barn, hon var väldigt mån om att vi skulle ha det bra. Men vi pratade aldrig riktigt förtroligt. Hennes psykiska ohälsa var ingenting vi berörde, för mellan varven var det bara så skönt att det var lugnt. Jag kan inte minnas att hon bad om ursäkt eller försökte förklara vad som hände. Vi hade våra stunder då vi gjorde saker tillsammans och jag minns att jag ibland verkligen kunde längta efter henne. Men jag klarade inte av utbrotten, jag blev distanserad när de inträffade. När man är barn och ens förälder blir på det sättet och inte kan ta hand om en, då knyter man inte an på samma sätt.

Berättade aldrig för någon om familjehemligheten

Inte med ett ord avslöjade Anna vad som pågick där hemma. Som barn berättade hon aldrig för någon om rädslan som väcktes när mamman skrek, om paniken då hon lämnade hemmet i vredesmod eller om alla turer till psykiatrin. Hon utvecklade strategier för att dölja det som pågick. Hon bjöd sällan hem vänner utan såg till att oftast leka hemma hos dem istället. Samtidigt säger Anna att det aldrig var uttalat där hemma – att man skulle hålla hemligheten för sig själv var bara något alla hade en tyst överenskommelse om.

– Den enda gången jag minns att jag blev tillsagd var en morgon när vi skulle till dagis och mamma hade haft ett utbrott under natten. Men i övrigt tror jag bara att det dysfunktionella blev det normala, så var vårt liv helt enkelt. Det var så skamfullt att man automatisk blev lojal och förstod att det här får inte komma ut. De vuxnas beteende bidrog också förstås.

Porträttbild av författaren Anna Kansell i en skog.

Anna berättade aldrig för någon om det som pågick hemma under uppväxten.

Foto: Magnus Länje

80-talet kom och Anna var som tonåringar är mest – hon intresserade sig mindre för skolan och mer för killar, hon tjuvrökte och testade alkohol. Relationen till mamman blev allt sämre i takt med att Anna testade gränserna. Också föräldrarnas äktenskap knakade i fogarna. Stämningen i huset var minst sagt tryckt, och Annas mamma orkade nätt och jämt ta sig ur sängen.

Den sista gången Anna såg sin mamma i livet var en torsdagsmorgon. Anna, som gick andra året på gymnasiet, var på väg till skolan när hon stoppades av sin mamma i hallen. Hon strök Anna över kinden och sa: ”Kom ihåg att jag alltid har älskat dig”.

Amalias syster tog sitt liv: ”Vi var som tvillingar”

– Min fina, varma mamma lyste igenom i det ögonblicket. I efterhand har jag tänkt att hon hade bestämt sig för vad hon skulle göra och att hon ville ge mig ett farväl. Det är jag oerhört glad över att jag fick. Sen gick jag till skolan, jag minns att den första lektionen var företagsekonomi och av någon anledning började jag diskutera just självmord med mina klasskompisar. Jag sa fortfarande ingenting om min mamma och tre timmar senare är hon död.

När Anna kom hem efter skolan var hennes mamma inte där. Hennes mormor berättade att hon hade lämnat huset vid lunchtid och inte kommit tillbaka. Allt eftersom timmarna gick steg oron och när Annas pappa körde upp på infarten i sällskap med mammans närmaste väninna, förstod Anna direkt att något var fruktansvärt fel. Hennes mamma hade tagit sitt liv.

– Det var som om tiden stannade upp. Även om jag hade haft det som ett överhängande hot hela min uppväxt var det som att plötsligt slungas in i en mardröm. Man förstår att det är oåterkalleligt, men samtidigt tror man inte att det kan vara sant. Jag hamnade i ett stort svart hål, det var otroligt skrämmande.

Anna Kansell tillsammans med sin mamma under ett besök på västkusten 1982.

Anna tillsammans med sin mamma under ett besök på västkusten sommaren 1982.

Foto: Privat

Insåg att sjukdomen drev henne till självmord

Samtidigt slogs Anna ganska omgående av en annan tanke – att hon inte skulle låta den här händelsen förstöra resten av hennes liv. Den tanken har följt henne under de mer än tre decennierna som har gått sedan hennes mamma dog, och Anna tror att det har hjälpt henne att inte gräva ner sig i ett djupt hål av sorg.

Jag kan se det ur ett vuxenperspektiv nu

Även om hon i omgångar har varit arg på sin mamma för att hon försvann från familjen, har hon med åren insett att det var sjukdomen som drev henne till det.

Sofie växte upp som maskrosbarn: ”Vi var rädda och hungriga”

– När jag förstod att hon måste ha haft en bipolär sjukdom blev det lättare, jag fick en förklaring. Nu förstår jag att hon hade varit en vanlig och bra mamma hela tiden om hon bara hade kunnat. Men det går inte att få ordning på sjukdomen utan kontinuerlig medicinering och psykologhjälp. Även om jag inte skrev den här boken i terapisyfte har jag fått en större förståelse för hennes beteende i arbetet med den, bland annat genom att läsa hennes gamla journaler. Jag kan se det ur ett vuxenperspektiv nu, och förstår att hon inte var galen eller ondskefull, utan att hon faktiskt gjorde så gott hon kunde.

Fick inte tillräckligt med hjälp från vården

Även om Annas mamma i perioder var i kontakt med psykiatrin, upplever Anna att hon inte fick den hjälp hon egentligen behövde. Hon är noga med att inte skuldbelägga någon och poängterar att hon själv inte jobbar inom vården och därför inte är någon expert, men hon menar ändå att mera borde ha gjorts för hennes mamma.

– Det känns så onödigt. Det var ändå 70- och 80-talet, modern tid, och i västvärlden. Det fanns en fungerande sjukvård och det är väldigt frustrerande att mamma inte ville ta emot den hjälp som fanns, men också att samhället inte gjorde mer för oss. Det är också en av anledningarna till att jag har skrivit den här boken, för att jag vill att personal inom vården, socialtjänst, dagis och skola ska få en större kunskap om att även under finaste ytan kan det dölja sig mycket som är dåligt. Man måste lära sig att se signalerna.

Framsidan och baksidan av boken Ingen skulle få veta av Anna Kansell.

Ingen skulle få veta är Anna Kansells debutroman.

Foto: Calidris förlag

Vill nå ut till unga i samma situation

Anna säger att hon blev en mer grubblande person efter mammans död. Samtidigt säger hon sig vara lyckligt lottad som har kunnat bygga upp ett fungerande liv med en egen familj och bra jobb inom kommunikation och PR. Hon har hört andra berätta om hur de aldrig riktigt lyckats ta sig upp ur det bottenlösa hål de trillade ner i efter deras anhörigas självmord.

Hade jag känt till bara en annan familj hade det varit en stor tröst

Det är dem, och andra unga som delar liknande erfarenheter som hon själv, som hon framför allt vill nå med boken Ingen skulle få veta.

– Som barn trodde jag att det bara var vår familj i hela världen som hade det så här. Hade jag känt till bara en annan familj hade det varit en stor tröst. Så genom boken hoppas jag kunna visa andra att de inte är ensamma. Vi är många som har haft det så här, och kanske kan det vara en tröst för andra som nu är i samma situation. Jag vill också öka förståelsen för psykisk ohälsa och visa att den kan finnas i alla samhällsskikt.

Fakta: Det här är Anna Kansell

  • Ålder: 52 år
  • Bor: i Stockholm
  • Familj: kärleken Henrik och två vuxna barn
  • Intressen: Att resa, träna yoga, läsa och skriva böcker, umgås med familj och vänner, mode och inredning.
  • Aktuell: Med den autofiktiva boken Ingen skulle få veta, som under våren även kommer ut som ljudbok och e-bok på Norstedts förlag. Anna har en bakgrund inom kommunikation och PR och skriver nu på en bokserie med ett skönlitterärt tema.

Vill föreläsa om psykisk ohälsa ur sitt perspektiv

Anna är glad över att vi i dag pratar mer öppet om psykisk ohälsa jämfört med under hennes uppväxt. Att prata om svårigheterna och det som är jobbigt tror hon nämligen är den enda vägen framåt.

– Berätta, berätta, berätta – det är mitt råd. Och om man ser någon som verkar må dåligt, våga vara obekväm och fråga. Det är många barn som far väldigt illa av det här.

Nu hoppas Anna få komma ut till skolor och myndigheter för att föreläsa om sina erfarenheter av att växa upp i ett hem där psykisk ohälsa var konstant närvarande. Att det blev en bok var egentligen ingenting hon planerade från början, idén föddes under en skrivkurs och tog sedan närmare åtta år att färdigställa. Trots att samhället i dag är öppnare och att många pratar om psykisk ohälsa och självmord, var det inte en självklarhet att det skulle bli en bok.

Jag har skämts och tyckt att det var pinsamt hur min mamma förändrades

– Hela livet har jag haft med mig känslan av att det är något skamfullt och tabubelagt. Jag har skämts och tyckt att det var pinsamt hur min mamma förändrades. In i det sista tänkte jag ge ut boken under pseudonym. Men då hade jag ju låtit skammen hålla ett grepp om mig. Nu känns det väldigt bra, jag har fått jättefin respons.

Saknar relationen de kunde ha haft

Även om det har gått över 30 år sedan hennes mamma dog, saknar Anna henne fortfarande.

– Jag tror att hon hade varit en fantastisk mormor, hon var trots allt omvårdande och bra med barn. Och jag saknar att som vuxen ha en relation med henne, inte bara som litet barn eller jobbig tonåring. Den sista tiden hon levde repade sig vår relation och jag kunde anförtro mig till henne. Jag tänker att den relationen hade kunnat bli ännu bättre om vi hade fått mer tid.

Här kan du få hjälp:

Funderar du eller någon i din närhet på att ta sitt liv? Det finns hjälp att få. Hit kan du vända dig om du behöver hjälp:

  • 112. Ring nödnumret om du eller någon i din närhet befinner sig i akut fara.
  • 1177 Vårdguiden. Hit ringer du för att få sjukvårdsrådgivning, och du kan också få uppgifter om var din närmaste psykiatriska mottagning finns. Hos 1177 Vårdguiden finns också en lista på jourtelefoner och chattar, dit du som mår psykiskt dåligt kan vända dig. Du hittar den här.
  • Om du har akuta självmordstankar eller känner hopplöshet på något annat sätt, tveka inte att åka in till psykakuten för att får hjälp och stöd.
  • Organisationen Mind har en självmordslinje, som du når antingen här via deras hemsida, eller på telefonnummer 90101. Självmordslinjen håller öppet dygnet runt, varje dag. Du har alltid möjlighet att vara anonym.
  • Jourhavande medmänniska når du antingen via webben, eller på telefonnummer 08 - 702 16 80.
  • Hos Suicide Zero finns information om självmord och du som är anhörig kan få konkreta tips på vad du kan göra för att hjälpa någon som mår dåligt.
  • SPES – Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd, finns för dem som förlorat en närstående genom självmord. SPES har en jourtelefon och arrangerar samtalsgrupper.

Mer innehåll hos allas.se: