Annelie fick cancer: Tänker inte skyla det bröst jag har kvar

Annelie Babitz fick cancer.
Vad händer med självbilden när man förlorar ett bröst? Hur blir man bemött? Under Annelie Babitz bröstcancerresa reflekterade hon kring kropp och identitet, samtalade med andra patienter, intervjuade bröstcancerforskare och har nu samlat allt i boken ”Inte bara ett bröst”. Här följer ett utdrag.


Fredagen den 16 mars 2018

”Här, ta den här handduken”, säger en kvinnlig fysioterapeut och kastar en av landstingets handdukar mot mig när jag kommer inrusande i fysioterapilokalen på Sahlgrenska. Hon viftar sedan med armen mot en yogamatta.

Jag ser hur de andra deltagarna redan ligger, kringspridda i lokalen, med nakna överkroppar och landstingets handdukar över sitt friska bröst och med den stympade sidan blottad.

Känner ett stygn av smärta när jag ser detta. Känner återigen att kvinnokroppen är endast respektabel och kan visas upp när den har blivit stympad på sina kvinnliga attribut. Precis som i Rosa Bandet-reklamen. Men visst, jag kan förstå om vissa vill skyla sina kroppar, men det här är bara löjligt.

”Ta av dig på överkroppen”

”Om du tar av dig på överkroppen och lägger dig ner så kan vi börja.” Hon tittar strängt på mig och jag nickar ett tyst ja mot henne och slänger iväg handduken. Ser den fara genom rummet och in bakom ett träningsredskap. Tar av mig min jacka, topp och protes-bh. Hör en hård duns när protesen slår mot golvet. Tittar på den och ser hur den dallrar som en stor geléklump, ett dallrande som tycks fortsätta i all evighet.

Lägger mig ner men låter handduken ligga kvar där jag kastat den.

”Vi ska gå igenom ett övningsschema i dag. Så om ni börjar med att lägga båda händerna ovanför ert mastektomiärr och trycka neråt.”

Cancer raderar

Vrider lite på min stela kropp och i ögonvrån ser jag en tår strila nerför kinden på min granne, en kvinna i sextioårsåldern. Ser hur tåren fastnar vid hennes mungipor, flyter ut, och bildar en skinande hinna över hennes ansikte och för en millisekund möts våra blickar.

Vad jag inte vet är att jag senare, hemma framför min badrumsspegel, kommer att begrunda hennes blick och tomheten i den. Som om allt hade blivit raderat. Men det är ju vad cancer gör – raderar.

Men med lite tur trycks resetknappen in igen. Man behöver bara bli lite uppoljad, som Tin Man, i Trollkarlen från OZ. Å, snälla, börja inte gråta nu. Börja inte gråta över den här jävla skitcancern igen. Det här är faktiskt livet. Det här är sånt som händer. Que sera sera. Nåt i den stilen.

Hjälpa nerver att läka

”Ni måste försöka hjälpa era nerver att läka och just den här nerven …”, fortsätter fysioterapeuten och pekar på sin egen nacke och drar med fingrarna utmed sin arm, och ut till fingertopparna, ” … den ligger i en skena där den ska kunna glida fram och tillbaka. Och den skenan kan ha krympt, blivit tajtare. Därför kan det kännas stramt när ni försöker sträcka armen bakåt.”

Hon går nu fram till var och en av oss för att lägga oss tillrätta i de positioner, övningar, som vi helst ska göra varje dag för att hjälpa våra stackars trasiga nerver på traven. ”Och om ni tar tag i bröstet som ni har kvar och sträcker ut armen på er mastektomisida … rakt ut … så kan ni känna hur det spänner.

För att få ett riktigt bra grepp om ert friska bröst kan ni köpa plasthandskar med sugproppar på. De finns att hitta i järnaffärer.”


Ta kontroll över dina bröst - upptäck cancer tidigt:


Grepp om bröstet

Känner ett skratt bubbla upp inom mig. Ser det hela framför mig. Ser hur jag går in i en järnaffär och frågar expediten om de har sådana där plasthandskar med sugproppar på. Kommer att titta på expediten, gäckande och sedan göra en sugmin med läpparna. Tänker stå där som en sugfisk och dra in och ut luft, visualisera självaste sugfunktionen.

Och när expediten frågar vad jag ska ha handskarna till kommer jag att säga: ”Jag behöver få ett riktigt bra grepp runt mitt bröst, för här ska det töjas och stretchas.” Ser hur min gråtande granne plötsligt har ett leende på sina läppar, bra.

”Ta nu båda händerna och tryck underifrån, vid ert mastektomiärr.”

Jag flyttar båda mina händer till min mastektomisida, trycker, och känner hur något släpper under huden, som ett gummiband som någon sträckt och sträckt och sedan släppt. Tittar upp på en pilatesboll som ligger på en ställning högt upp på väggen och tänker på min döda bröstsyster (bröstsyster = en annan kvinna med bröstcancer som blivit en nära vän) och på det som eventuellt kan finnas på andra sidan.

Dö i rätt ordning

Eller så finns inget alls. Tänker på mina föräldrar och oroar mig för att vi inte kommer att dö i rätt ordning. Kanske är det en egendomlig sak att oroa sig för, men med tanke på att både min storasyster och jag har haft cancer så finns det en risk att vi kommer att lämna jordelivet före våra föräldrar.

Det finns liksom en ständig oro inom mig att cancern ska komma tillbaka och svepa bort oss härifrån. Helst skulle jag vilja att vi alla kunde leva i minst hundra år till. Men det vore, som sagt, en katastrof om vi dör i fel ordning. Vem ska då ta hand om mina älskade föräldrar?

Vrider lite på mig, medan mina tankar rusar i väg till cellgiftsdrömmen om ett helt nytt hus, vilken måste betyda att det är dags att skapa ett helt nytt liv åt mig själv. Och ingen mer skit, för jag har inte tid för skit. Just därför borde jag nog lägga ner det där med Tinder. Mest på grund av att det får alla män att framstå som kvarlevor från stenåldern, där de kommunicerade med pilspetsar, stenar och liknande.

Jag tror att jag behöver träffa en rejält pussy-whipped man med prostatabesvär och ett feministiskt tankesätt för att kunna inleda en fungerande relation, och han finns inte på Tinder. Nej, där finns han definitivt inte.

Ser en strimma av ljus tränga sig igenom persiennerna bakom mig, leta sig över min kropp, och fram till dörren. En strimma av ljus som pekar ut från Sahlgrenska och ut i världen. Stryker med fingertopparna över mitt mastektomiärr och tänker på hur jag har förlorat den mesta känseln där mitt högra bröst förut satt.

Fakta Annelie Babitz

Namn: Annelie Babitz

Ålder: 48

Familj: Ja, härlig och stor

Bor: Göteborg

Gör: Journalist och författare, aktuell med boken ”Inte bara ett bröst”, Vertigo Förlag, som ges ut 24 oktober.