Bröstcancer? Det kändes ju inte som en knöl!

brostcancer-knol
Cecilia hade nyligen varit på mammografi och undersökningen gav tummen upp. Därför tänkte hon inte främst på bröstcancer när hon upptäckte förändringen i ena bröstet. Inte kändes den som en knöl heller.

Cecilia fick bröstcancer: Det var ju ingen knöl!

Höstsolen skiner och Cecilia Lindberg, 53, och familjens whippet Ragge har just varit ute på promenad längs vattnet. Nu har matte och hund sammanstrålat med övriga familjen, maken Pär och barnen Anna, 17, och Erik, 19, hemma i radhuset vid inloppet till Gävle. Från den inglasade balkongen kan de se fritidsbåtar glida förbi, och även färjan som kör turer till nöjesparken Furuvik.

– Vi har ingen trädgård att sköta nu. Innan bodde vi utanför stan, ute i ett skogsområde. Jag är glad att vi hann med flytten innan jag upptäckte plattan.

Med ”plattan” syftar Cecilia på den förändring hon upptäckte i ena bröstet i september 2015.

– Jag har ganska stora bröst och när jag skulle lyfta upp och stoppa in dem i min bh kände jag något på undersidan av högra bröstet.

Inte som en knöl

Eftersom hon alltid haft ganska mycket bröstkörtlar var hon van att känna lite utbuktningar, men detta var något annat. Men bröstcancer var inte det första hon tänkte på.

–Man har ju alltid fått höra att det skulle vara en knöl, inte alls på detta sätt, säger Cecilia och beskriver förändringen som en liten avlång bit tvål, 8–9 cm lång.

Ett halvår tidigare hade hon varit på mammografi och fått beskedet att allt såg bra ut.

Annons


Så undersöker du själv dina bröst efter cancer


Höll sig lugn

Kanske bidrog det till att hon trots upptäckten höll sig ganska lugn, även om hon insåg att det var något hon borde kolla upp.

Hon hade tänkt ta tag i saken men en dramatisk händelse några dagar senare kom emellan.

– Jag fick ett samtal från Eriks skola när jag satt på jobbet, ”din son har tuppat av i bröstsmärtor”. Jag slängde mig på cykeln för att ta mig efter till akuten.

Erik var inlagd på hjärtavdelningen och undersökningar visade snart att hjärtrytmen var bra och att allt såg fint ut.

– Han hade nyligen flyttat hem från ett hockeygymnasium i Falun och börjat en ny skola här. Det kan ha varit stress och press som drabbat honom, tror Cecilia.

Annons

Familjen var Cecilias stora stöd när hon drabbades av bröstcancer.
Familjen var Cecilias stora stöd när hon drabbades av bröstcancer.

Bokade mammografi

Där och då fick Cecilia en ingivelse att gå inom mammografimottagningen och boka en tid.

– Jag är inte religiös eller så, men det var nästan som om någon drog mig i håret i den riktningen. Annars hade jag aldrig fått för mig att prioritera mig själv just i denna stund, med ett barn inlagt på sjukhuset. Men i samma stund som jag bokade visste jag med mig att det var bröstcancer jag hade.

Annons

Berättade om sin upptäckt

På kvällen berättade hon för sin man om sin upptäckt och att hon bokat tid för undersökning.

– Pär sa direkt, ”det här fixar vi” och sa till mig att ta det lugnt och inte ”hispa upp mig” och oroa mig som jag kan göra, men jag var märkligt nog lugn.

Det var hon även på undersökningen veckan efter.

– Ingen sa att det var cancer, men sköterskan gav mig informationspapper innan jag gick. Jag förstod då att de visste att det var bröstcancer, bara inte vilken typ. Det var först när jag kom ut genom dörren som jag började storgråta.

Tillsammans med Pär berättade Cecilia för barnen vad som hänt och de blev så klart ledsna.

– Anna blev orolig och ställde många frågor, Erik var mer tyst.

Annons

Långsamtväxande tumör

Själv funderade hon mest på hur det kom sig att inget upptäckts vid mammografin. Speciellt när hon efter två långa veckor fick veta att det var en långsamtväxande variant hon hade.

– Hur kunde den då ha blivit så stor utan att upptäckas? Men läkaren förklarade för mig att det kan vara svårare att se förändringar när man har mycket bröstkörtlar.

Sedan gick allt ganska snabbt och hon är tacksam över hur väl rutiner och information sköttes.

– I Gävle har man kommit rätt så långt i hanteringen av bröstcancerpatienter och jag fick bra information om vad som skulle ske härnäst och besöksdatum, information om peruker och liknande. Det gjorde mig lugn, säger Cecilia, som själv jobbar som sjuksköterska på företagshälsan i stan.

Rakade av håret

Makens stora stöd genom den tuffa resan har också underlättat och hon är glad över att både familj och vänner hjälpt till att använda humorn som redskap.

–Jag gick till frissan och rakade bort håret innan det skulle börja falla av, och sedan skickade jag bilder till alla på stubben.

Hon fick uppmuntrande respons, och när Pär i samma veva skaffade skägg fick de heta ”Stubben och Skägget”.

–Efteråt, när håret började växa ut igen, blev det krulligt och då blev vi ”Krullet och Skägget”, skrattar Cecilia.

Sista strålningen

Sista strålningen gjordes i maj förra året och hon är nu friskförklarad. Trots det känner hon fortfarande ångest för att känna igenom det kvarvarande bröstet.

– Första gången var det jättejobbigt, jag fick tvinga mig själv.

Hon erkänner att hon inte varit så noga med att känna igenom sina bröst regelbundet tidigare, men nu har blivit rutin.

–Nu gör jag det en gång i månaden, det är ju viktigt. Men jag är fortfarande rädd för att upptäcka något varje gång, säger Cecilia och tillägger att det nog är skillnad i detta avseende om man själv hittat förändringen eller om den upptäckts via mammografi.

Går på mammografi

Och trots att hennes egen förändring inte upptäcktes vid undersökningen vill hon uppmana sin dotter – och andra – att gå på mammografi när de blir kallade.

– Att hitta förändringen i tid är viktigt, då ger du ju dig själv en större chans att bli frisk.

För egen del kan hennes bröst vara lättare att undersöka nu.

– Antihormonbehandlingarna gjorde att jag gick in i klimakteriet och då minskade bröstkörtlarna, förklarar hon.

Kanske bröstrekonstruktion

Om ett år eller så kan frågan om bröstrekonstruktion bli aktuell, men Cecilia vet inte om det är värt det.

– Att grotta i området kanske sätter fart på något …

Men även om det fortfarande finns en hel del som hon oroar sig för så känner hon i det stora hela att bröstcancern gett henne nya perspektiv.

– Från att ha levt med oron ”hjälp, bara jag inte får cancer”, till att jag känner mig tacksam för att det var bröstcancer som ju går att behandla.

Och hon känner en ny, mer stark ödmjukhet inför livet:

– Det är som att ha fått ett liv till, chansen att få leva vidare, och det är härligt!

Text: Ann-Sofie Lindell

Bild: Pernilla Wahlman

Doktorn: Gå på dina kontroller

Mer inspirerande innehåll från allas.se: