Daniéla Melins ADHD skrämde omgivningen

Skuggan av en flicka på sommaräng
Efter en tuff uppväxt och många svåra år fick Daniéla äntligen svar på varför hon haft så svårt att skapa varaktiga relationer, varför hon alltid känt sig ensam och lidit så svårt av ångest.

Det kom ett mail från Daniéla Melin. Läs hennes egen berättelse om hur ångest och ensamhet präglat hennes liv och om hur hon mår idag.

”När jag var sju år gick mina föräldrar skilda vägar. Skilsmässan var svår och problematisk med uppslitande bråk, konflikter och anmälningar hos socialtjänsten. Tillsammans med mina syskon fick jag tidigt lära mig att ta hand om ett hem och trösta föräldrar. Redan vid nio års ålder började jag utveckla ångest. I skolan hade jag inga större svårigheter att lära mig. Ideligen bytte jag kompisar, med en känsla av att inte riktigt veta var jag hörde hemma och en ständig känsla av utanförskap. Jag minns att jag alltid längtade efter att höra hemma någonstans, en dröm jag hoppades skulle uppfyllas när vi flyttade när jag var elva år.

Samtidigt som jag gick in i puberteten ökade svårigheterna på hemmaplan. Pappa var sedan en längre tid arbetslös, vilket ledde till mindre pengar och psykisk ohälsa. Med tiden började även jag utveckla ett destruktivt beteende där kraftiga aggressionsutbrott kom allt tätare. Med mina kunskaper inom kampsport och växande fysik blev jag allt mer fysiskt aggressiv mot min pappa. Bråken eskalerade och många gånger fick min pappa ta ner mig med våld och hålla fast mig för att jag inte skulle skada mig själv eller andra.

Jag har slagit sönder fönsterrutor, en kran, slagit hål i väggar och i en dörr

Med den kraftiga ångesten i kroppen blev det snart en vana att dunka huvudet i väggen, vilket resulterade i mer ångest och huvudvärk. Jag har slagit sönder fönsterrutor, en kran, slagit hål i väggar och i en dörr. Jag har även nästintill krossat en knoge och ett flertal gånger blött näsblod som ett resultat av ansträngningen under bråken.

På hemmaplan eskalerade bråken och i skolan hade jag svårt att passa in i det sociala. I sexan blev jag mobbad av en klasskamrat som bodde granne med oss, vilket även fortsatte på högstadiet. Jag blev kallad ”akneface” och ”dampbarn”, allt detta ledde till magont både i skolan och på hemmaplan.

Längtade efter kärlek

Jag fick tidigt problem med maten och utvecklade senare ett träningsberoende. Det största problemet var dock ångesten som hela tiden växte i mig. Jag gick ut grundskolan med högsta betyg i allt utom matematik. På gymnasiet bytte jag linje ett flertal gånger innan jag fann ro. Jag hade svårt med vänner och var aldrig bjuden till några klassträffar, inte heller träffade jag någon på fritiden. Jag ville helst vara för mig själv. För att slippa prata med människor läste jag alltid böcker, eller hade musik i öronen. Jag minns att pappa många gånger tjatade på mig att skaffa vänner och gå ut som en vanlig tonåring, men jag fick ångest bara av tanken.

Efter studenten med toppbetyg och stipendium tog jag ett sommarjobb på ett museum, och senare samma år träffade jag min första pojkvän. Jag var så skör efter min tonårstid och jag var så desperat efter kärlek att jag gjorde allt för att bli älskad. Så under vårvintern 2011 tog jag min resväska och flyttade till en annan ort. Den pojkvän jag träffat visade sig vara manipulativ och elak. Han var aldrig fysiskt elak, men kommenterade ofta min kropp och hur jag såg ut. I maj samma år åkte vi till hans hemstad för att träffa hans kompisar och familj, vilket resulterade i att jag förälskade mig i hans bästa vän.

Jag var trött, ville inte gå upp ur sängen, hade inga vänner eller sysselsättning

I juni bröt jag och min pojkvän upp och jag valde att inleda en relation med hans bästa vän. Den nya relationen var mycket stormig och på grund av att jag inte hade vare sig jobb, vänner eller familj i närheten började min ångest att utvecklas ännu mer. I min ensamhet började jag träna mer och mer och med tiden utvecklades någonting som kan liknas vid en depression med svåra fysiska besvär som domningar och känselbortfall. Jag var trött, ville inte gå upp ur sängen, hade inga vänner eller sysselsättning och en pojkvän som ägnade hela dagarna åt att spela datorspel.

Diagnosticerades med adhd och autism

Mitt dåliga mående blev så påtagligt att jag hösten 2011 satt på psykakuten för att bli inlagd, någonting jag satte mig emot. Jag hade vuxit upp med inställningen att livet klarar ingen annan än du själv och skulle jag hamna på psyket så hade jag förlorat kampen. I samma veva genomgick jag efter ett par års väntan en utredning för ADHD och fick slutligen den diagnosen, och även atypisk autism (högfungerande autism).

Efter många samtal med läkare, psykologer och kuratorer valde jag att börja medicinera. Men av rädsla för biverkningarna valde jag att inte medicinera med centralstimulerande – vilket skulle lugna min ADHD, i stället valde jag att ta medicin mot min ångest.

Medicinen verkade hjälpa, men efter studier i Stockholm och ett uppbrott med min pojkvän valde jag att flytta hem till tryggheten igen. Jag kände att ”nu skulle jag ta tag i livet”, jag sökte in på lärarutbildningen i Jönköping med tron om att utbildningen skulle vara lekande lätt med mitt intellekt. Så fel jag hade. Studierna påbörjades och likaså gjorde festandet. Varje onsdag och helg ägnades åt hårt festande och många flyktiga relationer.

Min hjärna och mitt psyke orkade inte mer

Alkoholen tillsammans med det nästintill sexuella ”missbruket” ledde till att mitt psyke bröts ner totalt. Jag hade svårt att få bra relationer med människor och bytte ofta umgänge. Inte många tyckte om att umgås med mig på grund av mitt vilda beteende och flörtiga attityd och i slutändan blev jag ensam. Jag valde att avbryta mina studier efter ett och ett halvt år. Min hjärna och mitt psyke orkade inte mer. Jag kände mig som luft. Jag kände mig ensam, äcklig, smutsig, naken, förtvivlad, maktlös och fruktansvärt, fruktansvärt ensam.

Glad ung kvinna i trädgård, mörkblond, långt hår, svartvitmönstrad kofta

Daniela är glad, hennes lärarutbildning är klar och framtiden ljusare.

Lyckades ta examen

Det är först nu i efterhand som jag inser hur tuff resan varit och jag är så tacksam att jag vet varför det varit så svårt. Min ADHD är min energi vilket hjälpt mig i situationer när energin egentligen inte skulle räckt till. Tack vare min begåvning klarade jag skolan utan problem. Men på grund av svårigheterna för någon med ADHD att klara av vardagen och samhällets alla krav har mina högskolestudier tagit längre tid än beräknat.

Jag vill också koppla mina tidigare alkoholproblem till min ADHD, då det blev min självmedicinering när min medicin inte hjälpte. Min högfungerande autism har gjort det svårt för mig att klara av relationer med vänner och svårigheter med till exempel ironi, men det är nog också den som gör att jag är så hållbar och inte är beroende av någon.

Nu är jag i alla fall hoppfull inför framtiden

När jag mådde som sämst mötte jag mannen i mitt liv. Han har under fem år hjälpt mig genom mina högskolestudier och jag har till stor del honom att tacka för att jag lyckades ta min examen nu i juni. Jag har inte längre problem med min aggressivitet och har slutat med mitt vilda leverne.

Jag har fortfarande svårt med mina energinivåer, ångest och att rodda i allt vad livet innebär. Men i dag är jag i alla fall hoppfull inför framtiden och allt som den har i sitt sköte.”

Vem är Daniéla Melin?

Ålder: 27 år.

Familj: Sambo, samt bengalmixen Alice Sigrid.

Jobb: Tog lärarexamen i juni 2019.

Av Daniéla Melin

Foto Privatbild/TT