Gun-Britt: Boxningen har stärkt mitt självförtroende

Efter 40 år inom hemtjänsten var Gun-Britt utbränd. Men boxningsträning har gett henne ett nytt liv. Och maken Hans gör tummen upp. Han vågar väl inget annat...

Det är 50 år sedan Gun- Britt och Hans Backer träffades på badstranden i småländska Sommen. Och även om Gun-Britt till skillnad från Hans numera ofta föredrar lägenheten i Tranås framför sommarstugan några mil norrut trivs de fortfarande väldigt bra ihop.

– Ni kanske kan sminka över mina blåmärken? skämtar Hans inför fotograferingen.

Han säger att han tycker att det är bra att hans livskamrat börjat boxas på äldre dar. Han ser ju att hon mår så otroligt mycket bättre nu än vad hon gjorde för bara ett år sedan.

Då var det knappt att hon orkade med hunden Matsi, en sjuårig australisk fårhund som enligt Hans har ADHD plus hela det kyrilliska alfabetet, men som Gun-Britt ändå envisas att tävla i lydnad med.

– Utan Matsi skulle jag aldrig ha kommit på tanken att börja boxas, säger Gun-Britt. När lokaltidningen nyligen skrev om mig som järnladyn kändes det som om det handlade om någon annan. Men visst hartränings- timmarna i bunkern, som vi kallar

Tranås boxningsgyms källarlokal, stärkt mitt självförtroende och gett mig en helt ny energi!

Mest intresserad av fotboll

Vi träffas vid det 250 år gamla soldattorpet som Hans pappa köpte 1957. Det var här som Hans som sjuåring satt som klistrad vid radion den där magiska sommarnatten 1959 när svensken Ingemar Johansson blev världsmästare i professionell tungviktsboxning.

Men Gun-Britt sov gott när Floyd Patterson fick känna på Tors hammare och synade golvet i Madison Square Garden i New York.

– Boxning har aldrig tidigare intresserat mig. Jag kan fortfarande mer om fotboll än boxning.

1970 föddes sonen Michael. Då bodde Gun-Britt hemma hos föräldrarna. Hans avslutade sina studier och började arbeta på en bilverkstad när han blev pappa. Men Gun-Britt avslutade sina gymnasiestudier innan de flyttade ihop.

Sonen Michael var önskad och välkommen, men inte planerad. Hans lillebror, Fredrich, som kom till världen 1978, var inte en fullt lika stor överraskning för föräldrarna. Vid det laget visste de ju vad de sysslade med.

Men gifte sig gjorde de inte förrän 2003.

– Då hade Michael just gift sig, ler Gun-Britt. Vi ville inte vara sämre, som nyblivna farföräldrar och allt…

I 40 år jobbade hon inom hemtjänsten. De sista tio åren kände hon sig alltmer pressad.

Gun-Britt tränar boxning med instruktören Adam.

Gun-Britt tränar boxning med instruktören Adam. Foto: Leif Boström

Gick i pension

Att på ackord dela ut medicin, få människor duschade, klä på dem, lägga om deras sår och ge dem mat som de inte ville ha (och som hon själv aldrig skulle vilja äta) blev till slut en övermäktig uppgift för henne.

– En dag började allt gunga för mig. Det var som om jag var till sjöss i full storm. Dessutom begrep jag inte längre vad jag läste.

Det var ett klassiskt utmattningssyndrom. Gun-Britt gick sjukskriven i perioder fram tills hon fyllde 61. Då valde hon att gå i pension, trots att pensionskuvertet därmed blev i tunnaste laget.

I september förra året fyllde sonsonen Love moppe. Bara några månader tidigare hade yngste sonen blivit pappa för första gången. Men hur Gun-Britt skulle bära sig åt för att som farmor orka ränna efter lille Hannes de kommande åren var mer än vad hon själv förstod.

Det var med andra ord hög tid att pröva på lite nya grepp. Och Gun-Britt – som alltid prioriterat andra framför sig själv – valde alltså att vid 65 års ålder gå på knock!

Ett par tjejer i brukshundsklubben, 10 och 20 år yngre än Gun-Britt, tränade boxning. När Gun-Britt fick höra att mer än hälften på boxningsgymmet i Tranås var tjejer gick hon dit. Det var i januari i år.

Bättre ork

Norrmannen Simen Kristianssen, eldsjälen bakom Tranås boxningsgym, kände Gun-Britt till sen tidigare i egenskap av naturläkare. Men att han och hans instruktörer skulle kunna göra en boxare av henne, det var en tanke som aldrig tidigare hade slagit henne.

– Jag trodde att boxning var för tufft för mig. Det var det nog också, de första nittiominuterspassen. Men jag fick snart upp flåset och lite tyngd i slagen. I våras stod jag tillsammans med trettio andra boxare pall för ett tre timmar långt fyspass i bunkern!

– Det är ju så roligt, fortsätter hon entusiastiskt. Det är som om ingenting annat existerar i vår lilla träningsbubbla. De första månaderna körde jag tre gånger i veckan och upptäckte muskler som jag inte ens visste att jag hade!

Simens beundrande ord på boxningsgymmets hemsida stärkte också Gun-Britts självförtroende. Han skrev att hon är en inspirationskälla, ja, en fantastisk förebild för alla kvinnor.

Den stora vinsten med boxningsträningen, så som Gun-Britt ser det, är välbefinnande.

– Nu orkar jag springa efter även om hunden springer åt ett håll och barnbarnet åt ett annat!

Hon har återfått sin koncentrationsförmåga och har till och med börjat skriva dagbok igen. Det har hon inte gjort på många år.

– Och så har jag tagit städjobb genom seniorpoolen, där Hans som pensionär har blivit fiskhandlare och husvagnsuthyrare!

Det ligger också en stor trygghet i vetskapen att man kan försvara sig själv, hävdar Gun-Britt som med tiden upplevt en tilltagande otrygghet i lilla Tranås som hon så länge uppfattade som den säkraste platsen på jorden.

Kanske börjar hon tävlingsboxas också så småningom.

– Man skall aldrig säga aldrig. Om det är något som livet har lärt mig så är det just det!

Av Anna Lindau Backlund 

Läs också:

Lena, 54, styrketränade bort värken i nacken

Mer innehåll hos allas.se: