Ingela drabbades av ätstörning i vuxen ålder

Ingela Söderqvist fick ätstörningar i vuxen ålder
Det började med träning inför ett lopp och slutade med en viktfixering som kunde ha tagit hennes liv. I dag är Ingela tacksam för att omgivningen reagerade i tid.
Annons

Från att ha varit en helt vanlig småbarnsmamma som fikade och åt kaffebröd med de andra mammorna drabbades Ingela Söderqvist, som då var 27 år, av en sjuklig fixering vid träning och att väga så lite som möjligt. Detta trots att hon inte ens var överviktig.

Annons

Ändå slutade hon äta saker som hon tyckte om och under många år gick hon en daglig kamp mot de strikta regler hon satte upp för sig själv.

– Allt började när jag ville komma i form för att springa Tjejmilen. Jag blev fixerad vid vad jag åt och vad jag vägde. När jag ställde mig på vågen och såg att jag gått ner i vikt, fick jag en kick. När jag sedan sprang loppet var jag redan sjuk, säger Ingela.

Ingela Söderqvist

Ingela Söderqvist är en av många som drabbats av ätstörning i vuxen ålder. Träningen inför ett lopp triggade igång en fixering vid mat som det tog många år att bli frisk ifrån. ”I dag mår jag äntligen bra. Jag valde livet.” Foto: Katarina Hansson

Känslan av kontroll viktig

Fixeringen vid vikten höll i sig. Ingela tog kontrollen genom tvångsmässig träning och en allt mer strikt kost. Hon åt mindre och tränade mer, ofta varje dag.

Som undersköterska arbetade hon nattskift och hoppade ofta över normala måltider.

– Jag sov till middagen och åt aldrig frukost och lunch. Jag åt samma mat som jag lagade till barnen, men portionerna krympte undan för undan. Jag åt bara för syns skull. Jag samlade på tonvis med läckra matrecept och åt mig mätt med ögonen. Känslan av att ha kontroll var jätteviktig.

Vågen blev hennes bästa vän och hon vägde sig flera gånger om dagen.

Ingela när hon var sjuk i anorexi.

Ingela när hon var sjuk. Foto: Privat

När Ingela var som sjukast var barnen alltför små för att förstå något.

– Jag skärpte mig inför barnen, men min ätstörning gick ändå ut över familjen. När barnen blev äldre och visste mer om min sjukdom, kunde vi tala om mitt humör. De minns hur sur och grinig jag var utan att förstå varför. Jag mår fortfarande dåligt när jag tänker på hur det gick ut över barnen.

Ingela levde som i en bubbla. Hon drog sig undan familj, kollegor och vänner. Hennes mans bekymrade tjat om att hon borde äta mer hjälpte inte.

– Man blir asocial när man är sjuk. Måltiderna med andra var en utmaning. Jag var tvungen att äta för syns skull, men greps av panik när jag åt. Direkt efter var jag tvungen att sticka ut och springa.

Terapi och matdagbok

Ätstörningen eskalerade fort. Ingela rasade i vikt och blev allt tunnare. Sjukdomen blev nu synlig för omgivningen.

– Efter ett träningspass konfronterade min väninna Monika mig och tog upp sjukdomen för första gången. Folk var oroliga över hur det stod till med mig och de hade vänt sig till henne. Men jag nekade. Jag var inte sjuk!

Det blev början på många samtal med vänner, familj, chefer, läkare och psykologer.

– Alla var på mig och jag mådde så dåligt att jag till sist kapitulerade. Jag hade blivit orkeslös av att inte äta ordentligt och träna hårt. Äntligen kunde jag släppa kontrollen.

Ingela remitterades till vuxenpsykiatrin i Söderhamn. Kroppen hade tagit stryk efter att ha varit svårt undernärd under flera år.

– Jag var mest skinn och ben. Jag insåg att mitt beteende inte var normalt. Jag insåg också hur illa det kunde ha gått och var rädd att dö från familjen.

Annons

Ingela Soöderqvist

Ingela Söderqvist. Foto: Katarina Hansson

En grundlig läkarundersökning gjordes för att kontrollera om kroppen tagit skada.

– Proverna var som tur var normala och jag hade fortfarande mens.

Ingela gick länge i terapi. Hon uppmanades att skriva matdagbok och fick totalt träningsförbud. Ingela fick inte heller väga sig, så maken Pär lade beslag på vågen.

– Samtalen hjälpte. Vi letade efter bakomliggande orsaker och jag började långsamt må bättre. Jag lider inte av duktig flicka-syndromet och jag är inte perfektionist. För mig handlade allt om att ha kontroll. Det dämpade min ångest.

Tvångstankarna släppte

Svårast var det nog för Pär att hjälplös stå och se på medan Ingela kämpade med sin ätstörning. Han ville gärna hjälpa, men visste inte riktigt hur.

Konfrontationerna ledde till frustration hemma. Parterapi gav Ingela och hennes man möjlighet att jobba tillsammans mot ett tillfrisknande.

– Det har varit tufft. Pär fick stå ut med mycket. Jag var arg för att han tjatade på mig att äta mer och träna mindre. Han tog min ilska personligt. Samtalen hos psykologen hjälpte oss.

Mentor för andra ätstörda

Det tog många år innan Ingela helt kunde släppa tvångstankarna. Nya rutiner och intressen hjälpte. Bland annat skaffade familjen en hund.

– Det gav mig annat att tänka på. Vi lekte och promenerade med hunden och skjutsade barnen till deras aktiviteter. Långsamt släppte tankarna greppet och jag tappade suget att springa.

Ingela Soöderqvist

Ingela Söderqvist är i dag frisk. Foto: Katarina Hansson

I dag är Ingela frisk. Hon är tacksam över att omgivningen reagerade och ingrep i tid. Hon jämför sjukdomen med alkoholism.

– Rester av det ätstörda beteendet finns alltid kvar. Jag har valt att bli frisk, att inte gå tillbaka till det sjuka. Det finns en spärr: ”dit ska jag inte gå, det är inte bra”.

Ingela har valt att engagera sig som mentor i föreningen för ästörningar, Frisk och Fri, och hjälpa andra med ätstörningar.

– Jag vill tala om att man duger som man är. Jag kan bli trött på allt prat om att banta och gå ner i vikt. Folk håller på med dieter och faller tillbaka. Man ska äta normalt och vardagsmotionera.

Numera tränar hon på en normal nivå. Hon och Pär deltar i cykellopp, Wasan och Vättern runt.

– Jag tränar lite då och då, cyklar mountainbike och går i skogen med min man. I dag mår jag bra, tack vare stödet från familjen. Jag valde livet.

Av Margaretha Eldh

Läs också:

Mer inspirerande innehåll från allas.se:

Dela på:

Annons

Laddar