Läkarna trodde Nathalies borrelia var utmattning: ”Vågar inte hoppas på att bli frisk”
Nathalie Hult älskar att vara utomhus och gå i skogen. Det gör hon fortfarande – men inte under fästingsäsongen.
Nio år efter fästingbettet som hon inte ens märkte lever hon fortfarande med sviterna av borrelia och tillbringar mycket tid utomhus. Familjen var på semester vid den halländska kusten när Nathalie plötsligt blev sjuk. Hon blev enormt trött och armar och ben domnade och stack.
– Det kändes som när man har legat på en arm. Det stack kraftigt och flyttade sig blixtsnabbt mellan armar och ben.
Domningarna spred sig till ansiktet och längs ryggraden, flyttade sig mellan kroppsdelar och gjorde ont.
Den första läkaren på akuten var inne på neuroborrelia – och diagnoser som MS. Hon fick tid hos neurologen och blev undersökt med en lumbalpunktion; ett prov ur ryggmärgsvätskan. Men provet visade inga tecken på vare sig MS, tumör, borrelia eller annan sjukdom och Nathalie fick åka hem utan åtgärd.
Pratade om utmattning
Veckorna gick och Nathalie blev bara sämre. Hon sov i upp till 16 timmar per dygn, rasade i vikt – och upptäckte en 7–8 centimeter stor mörkblå fläck på foten. Gång på gång var hon på vårdcentralen, men fläcken ansågs inte ha samband med hennes symtom. Det var ”ingen typisk borreliafläck”. Vid ett tillfälle var hon så dålig att hon knappt kunde prata, även syn och hörsel var påverkade.
– Då började de prata om utmattning. Men jag hade inga andra utmattningssymtom. Jag försökte säga att det inte kunde vara rätt, men de lyssnade inte. En ung läkare sa: ”Det här är psykiskt. Du är utbränd.”
Hon blev hemskickad igen.
– Jag var började på allvar tänka att jag kanske dör. Jag som brukade vara stark hade blivit så svag att jag ibland inte ens kunde knyta mina skor eller låsa en dörr.
Den blå fläcken på foten fanns kvar, och en vän insisterade på att Nathalie skulle söka vård igen. Till sist fick hon remiss till en hudläkare – som lyssnade.
– Hon sa att det inte såg ut som en klassisk borrelia, men att man inte kan veta eftersom jag hade så allvarliga symtom. Jag fick antibiotika – och blev snabbt bättre.
Fick upprättelse
När familjen drabbades av streptokocker åt Nathalie en ny penicillinkur. Efter den blev hon så bra att hon kunde börja arbeta.
Mer än ett år efter att hon blivit sjuk togs ett nytt prov som visade att hon hade haft borrelia. Diagnosen var en bekräftelse och en upprättelse. Hon tror själv att lumbalprovet togs för tidigt för att kunna upptäcka neuroborrelia.
Nio år senare jobbar hon heltid som psykolog i egen verksamhet. Hon känner fortfarande av domningar och trötthet, men dovare än förr och hanterbart, och måste vila en stund nästan varje dag. Hon är försiktig med vad hon utsätter kroppen för – ett vinterbad för ett år sedan gjorde henne helt utslagen. Men hon har vågat börja gå på spinning igen.
– Jag vågar inte hoppas på att bli helt frisk igen. Jag är glad för allt jag lyckas ta mig för, för att jag vågar pressa gränserna.
– Den traumatiska upplevelsen att inte bli trodd är såhär i efterhand nästan det värsta. Jag sökte vård så ofta att jag slutade räkna. Ju mer jag sökte desto mer upplevde jag att jag behandlades som någon som inbillade mig. Jag önskar de alla som träffade mig den tiden och betedde sig illa haft mer empati och kunskap. Att sluta söka efter svar och att avfärda en människa på det sättet är ett svek som inte borde förekomma hos någon som jobbar inom vården, säger Nathalie.