Johanna hade BDD – en sjuklig utseendefixering
Johanna Hisbro är ett maskrosbarn och i tonåren revolterade hon mot sina föräldrar och sin trassliga uppväxt genom att vara utåtagerande och kaxig.
Som 16-åring var hon mer borta än hemma och kompisarna blev hennes fasta punkt i tillvaron. Men trots en hård och tuff attityd var hon osäker och sårbar inuti.
– Jag har alltid varit känslig och som ung sökte jag ständigt bekräftelse och jämförde mig med andra. En elak kommentar från en killkompis triggade igång en sjuklig utseendefixering som jag levde med i många år. Han sa att jag såg ut som om jag spottat snus i motvind, säger Johanna sakta.
Kommentaren var förkrossande. Hon kände sig ful, äcklig och smutsig och om hennes kompis såg det måste ju alla andra också se det. Johanna började kritiskt granska sitt utseende och blev fixerad vid de små mörka fjun hon hade på överläppen.
Hon utvecklade olika kontroll- och tvångsbeteenden för att dölja behåringen och fulheten. Det handlade om vaxning, smink, att hålla handen för munnen när hon pratade eller skrattade och att inte sitta i motljus så att fjunen framträdde.
Hela tillvaron kretsade kring hennes inbillade fulhet och hon utvecklade olika strategier för att andra skulle slippa utsättas för den, vilket tog massor av kraft och energi.
Med tiden blev det allt jobbigare att röra sig bland folk eller gå i butiker; hon tyckte att alla tittade på henne med avsmak. Hon hade också svår beslutsångest i stort och smått.
Aha-upplevelse
Som 20-åring blev hon mamma för första gången och i och med det väcktes en önskan om att ge sitt barn den allra bästa uppväxten och att vara en god förälder.
Hon pluggade till lantmäteriingenjör och var som alltid högpresterande och duktig. Men övertygelsen om att hon var ful fanns där under ytan och begränsade hennes tillvaro.
– Jag kände mig helt fel i min kropp, sökte hjälp och diagnosticerades med en ospecificerad ätstörning. Jag fick prova antidepressiva, men det fungerade inte…jag utreddes också för adhd, men det hade jag inte.
Johanna drar en djup suck. Vid 30 hade hon fött ännu ett barn och var riktigt trött på att ångesten och alla tvångsbeteenden tog så mycket energi. Men hon ville inte ge upp, det måste finnas ett sätt att må bättre.
– Jag kan i dag se att min ångestbenägenhet delvis är ärftlig. Men jag har ändå ett val. Jag kan välja att må bättre. Den drivkraften är jag tacksam för. Men där och då förstod jag inte hur skev min kroppsuppfattning var. Vid ett besök hos en kurator tog jag med en bok med bilder på snygga tjejer och sa: bara jag ser ut så här så kommer allt att bli bra!
Kuratorn bara skakade på huvudet och frågade om Johanna hade hört talas om bdd, eller dysmorfofobi.
– Det hade jag inte, men när jag gick hem och googlade så var det som att alla pusselbitar föll på plats. Äntligen förstod jag vad jag led av, det var en enorm lättnad. Jag har två döttrar och en son och det sista jag önskar för någon av dem är att känna som jag. I dag styrs våra normer jättemycket av sociala medier, utseendehetsen är förödande och vi lever med ouppnåeliga idealbilder som ses som normala, konstaterar Johanna, som efter diagnosen gick i kbt-terapi.
– Det var en aha-upplevelse att inse hur kropp och hjärna samspelar, hur känsla, tanke och agerande hänger ihop och först när man accepterar det kommer den förståelse som gör att det går att jobba med problemet. Konkret handlar det om att beta av listan med säkerhetsbeteenden. I mitt fall var det en seger att kunna stå osminkad i en kassakö utan att drabbas av panik. Jag hade fått verktygen för att kunna hantera och möta mina rädslor.
Knöl i armhålan
Tendensen till ångest fanns kvar, men tog inte samma plats längre. Hon mådde allt bättre och tog sakta men säkert kontroll över sina tankar och sitt liv. Började föreläsa och prata offentligt om bdd och hur hon lärt sig att leva med diagnosen. Hon började också skriva om sina erfarenheter, för att med sin historia stötta och hjälpa andra.
Det såg ut som att hon äntligen kommit ut på andra sidan. Tills den där försommardagen 2019 då hon upptäckte en knöl i armhålan. Diagnosen var brutal. Hon hade två tumörer, trippelnegativa och aggressiva. Johanna fick veta att cancern var lätt att bota – förutsatt att medicinen tog.
– Jag blev helt knäckt, låg i fosterställning i tre veckor med svår dödsångest. Prognosen var god om medicinen fungerade. Men om det inte gjorde det skulle jag sannolikt dö. Det ironiska är att jag alltid haft en viss dödsångest, men nu när hotet var på riktigt kände jag intensivt att jag inte är klar än, att jag verkligen ville leva. Allt jag tidigare gått igenom kändes plötsligt så futtigt. Att jag lagt så mycket energi på att gå runt och må dåligt över mitt utseende, i stället för att vara tacksam över att jag hade ett liv och var frisk, säger Johanna och tillägger krasst att hennes uppväxt förmodligen har gett henne den överlevnadsinstinkt som i den här krisen fick henne att kavla upp ärmarna och ta fajten.
Det här är Johanna
Namn: Johanna Hisbro
Ålder: 38 år.
Familj: Två döttrar, 17 och sju år, samt en son på fem år, maken Stefan, 42 år.
Bor: I Uddevalla.
Gör: Lantmäteriingenjör, barn- och tonårsyogaledare.
– Åtta av tio överlever. Jag skulle vara en av dem! Jag valde att ta av mig offerkoftan och med tankens kraft se på mig själv som en överlevare. Och med facit i hand gick det ju bra. Medicinen fungerade och i dag syns inga spår av cancern. Men oron finns förstås där ändå, att den kan komma tillbaka.
Johanna har en holistisk syn på livet och vet att tankens kraft är stark – på gott och ont.
– Jag har sett båda sidor, de negativa och de positiva. Hur jag med tankens kraft övertygade mig själv om att jag var så ful att jag inte borde visa mig ute. Men också hur jag med samma kraft kunde ta mig ur det svarta hål som cancerdiagnosen knuffat ner mig i. Medan jag fick cellgifter körde jag positiva mantran för att peppa mig själv att kämpa och må bättre.
Känner tacksamhet
Hon är övertygad om att det finns en mening med allt som händer och att hennes uppgift är att dra lärdomar av det och växa som människa.
– Alla går vi igenom saker i livet och lär av våra erfarenheter. Tydligen är det meningen att jag ska lära mig väldigt mycket, säger Johanna med ett litet leende.
– Men jag försöker tänka att när en dörr stängs så öppnas en annan. Jag är definitivt en lyckligare människa i dag tack vare det jag gått igenom. Jag hade såklart gärna sluppit vissa erfarenheter, men samtidigt har de format mig till den jag är i dag och det är jag tacksam för.
Sådant som andra tar för givet eller irriterar sig på är Johanna glad över.
– Jag känner tacksamhet för varje dag jag vaknar, jag kan känna lycka när mina barn bråkar eller trilskas…bara det att jag är med och får se dem växa upp är fantastiskt. För ett år sedan trodde jag inte att jag skulle vara här.
En viktig lärdom hon har gjort efter sjukdomen är att tiden är dyrbar. Hon lägger inte längre tid på människor som inte tillför något, utan omger sig hellre av några få, men sanna vänner.
Se också: Karin blev änka vid 33 år – förlorade sin man i cancer
– Jag lägger mera fokus på sådant som är bra för mig och har bland annat börjat med yoga, som får mig att må bra. I och med den upptäckten har jag dragit igång barnyoga, eftersom jag vill hjälpa barn att lära känna sig själva på ett meditativt sätt. En önskedröm vore att införa yoga i alla skolor, säger Johanna, som också planerar att börja med tonårsyoga.
Johanna blir starkt berörd när hon berättar och säger att hon önskar att hon då, när hon mådde som sämst över sitt utseende, hade vetat vad hon vet i dag. Då hade hon inte lagt så mycket tid och kraft på att känna sig värdelös och ful.
– Livet är för kort för att gå runt och må dåligt. Jag är ett levande exempel på att det går att vända svåra erfarenheter till något bra, säger hon.