Annelie förlorade ett bröst – och en del av sin identitet

Under tre och ett halvt år har jag levt med bara ett bröst, i något sorts transgenderlandskap. Med dessa tankar i mitt huvud kliver jag vid sjutiden på kvällen, dagen innan min bröstrekonstruktion, in på avdelning 14 på Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Min storasyster är med mig och all skräckblandad förväntan jag känner inför operationen lägger sig en aning. En fotograf från Göteborgs-Posten kommer upp på avdelningen för att ta några bilder. Bilder som ska användas till en intervju som gjorts några dagar innan och som handlar om hur jag känner inför en sådan här rekonstruktion efter att cancern ätit upp mitt bröst.

Några bilder tas när jag sitter i sjukhussängen, i sjukhuskläder, innan fotografen säger tack och hej. En sjuksköterska kommer in och börjar instruera mig i hur jag ska tvätta mig för att bli ordentligt ren innan operationen. Nya rena sjukhuskläder läggs fram på min sjukhussäng. Kläder som jag ska ta på mig innan jag körs ner till operationssalarna.

Annons

”En av kirurgerna kommer upp och pratar med dig vid sjutiden i morgon, innan du körs ner”, säger sjuksköterskan och försvinner ut till sina kollegor som sitter i ett av rummen i den långa korridoren utanför mitt sjukrum.

Ta kontroll över dina bröst - upptäck cancer tidigt:

Förhöjd risk

2016 drabbades jag av bröstcancer och då togs hela mitt högra bröst bort. Sedan följde cellgifter och strålning. Eftersom en cancergenetisk utredning visade att jag hade förhöjd risk att drabbas av cancer även i mitt friska, kvarvarande bröst ska nu även det tas bort och två nya byggas med hjälp av hud och fett från buken, en så kallad DIEP lambå-rekonstruktion.

Annelie står utomhus i en jeansjacka och ler in i kameran. — Annelie Babitz arbetar som journalist och 2018 skrev hon boken "Inte bara ett bröst” om åren med bröstcancer.

När klockan är tre på natten är jag fortfarande klarvaken och ligger och stirrar på en fläck i taket. Plötsligt minns jag en kvinna som jag träffat. Minns hur hon berättade att hon hade avbokat en bröstrekonstruktion. Som patient får man inte veta namnen på de kirurger som ska operera en, inte förrän samma morgon som man skjutsas in i operationssalen. Men denna kvinna hade alltså fått tag på ett av namnen på de kirurger som skulle utföra hennes operation och sedan avbokat. Hon hade avbokat eftersom flera patienter gjort inlägg på forumet Flashback om misslyckade operationer utförda av kirurgen. Kanske får man inte veta namnen på de som ska operera en för att ingen ska behöva stå till svars om något går fel? Men är det inte katastrofalt onödigt att patienter ska behöva hamna på avskrädesforum som Flashback i sökandet efter information, tänker jag.

Annons

Ligger klarvaken

När klockan närmar sig fem på morgonen ligger jag fortfarande klarvaken. Börjar fantisera om vilken bh-storlek jag kommer att få. Ser ner på min mage som inte rymmer speciellt mycket fett och det är ju det kirurgerna har att jobba med. Jag har inte heller fött barn, så speciellt mycket extrahud finns där inte heller. När jag har fått två bröst igen vet jag exakt vilken underklädesbutik jag ska gå till. Det finns en i stan där väggarna är röda med svarta sammetsränder och där det ligger små chokladbitar på borden intill underkläderna. Det känns som att gå runt i något sorts födelsedagspaket, men i nulägets coronatider förmodar jag att butiken stängt.

Hur bröstcancerdrabbade kvinnor upplever förlusten av en bit av sin sexualitet och könsidentitet framgår aldrig.

En lätt panik

Jag hör ljudet från ett text-meddelande på min mobil. Min yngre syster skriver att de har börjat bygga nya kylrum på Karolinska för alla som kommer att svepas bort i sviterna av viruset. Känner en lätt panik börja spridas inom mig och börjar svettas. Det är det här med att befinna sig på ett sjukhus och försöka ladda inför en stor operation samtidigt som ett livsfarligt virus härjar mellan väggarna och överallt. Försöker koncentrera mig på tanken av ett par nya bröst och nya bh:ar som små sköldar av spets. Försöker visualisera att allt kommer att gå så bra så bra och att jag kommer få vakna upp i min rätta könsidentitet igen som kvinna med två bröst på min kropp.

Annons

Vad DIEP lambå?

Det är ett ingrepp som rekommenderas till bröstcancer- patienter som blivit strålade och då ofta får strålskadad brösthud. En Diep Lambå innebär att kirurgerna tar hud och fett från buken där det finns överskott och flyttar till bröstet. Kirurgerna syr sedan ihop den flyttade vävnaden med kärl på bröstkorgen med hjälp av mikroskop. Till sist formas bukvävnaden till ett bröst.

Jag vänder och vrider mig i sjukhussängen. Slänger ett öga på mobilklockan som visar morgon. Några knackningar hörs. Sjukrumsdörren öppnas och en kirurg som jag känner igen från ett tidigare rekonstruktionsmöte kommer in.

”Så nu är det dags”, säger han och drar fram en stol och sätter sig vid sängkanten. ”Hur känns det?”

Jag svarar att jag är livrädd och inte har kunnat sova, men att allt egentligen handlar om att kunna släppa kontrollen.

”Och det bästa är att när du vaknar ur narkosen så kommer all ångest inför detta att vara över”, fortsätter han, reser sig upp och meddelar att någon snart kommer för att hämta mig och lämnar rummet.

Annons

Jag tar på mig de nya sjukhuskläderna och lägger mig åter i sjukhussängen. En äldre man kommer in och jag körs i väg. På väg till operationssalen, genom ändlösa korridorer, börjar jag tänka på ett av mina rekonstruktionsmöten där man får ställa frågor om den kommande operationen. Hur jag hade sagt till kirurgen som satt framför mig att jag var överlycklig över att äntligen få chansen att leva i min rätta könsidentitet igen. Då skrattade han och sa att det var omöjligt att jag, med bara ett bröst, hade levt i ett könsidentiskt limbo, att mina känslor var fel. Överrumplad av vad han hade sagt harklade jag mig och sa att bröst kan vara avgörande för ens könsidentitet.

När jag har fått två bröst igen vet jag exakt vilken underklädesbutik jag ska gå till

Jag är säker på att den långa väntan på nya bröst efter bröstcancer har en del att göra med hur media rapporterar kring bröstcancer. För varje år tycks en och samma historia reproduceras. Heteronormativa berättelser om bröstcancer staplas på varandra. Berättelser där intervjupersonerna har använt sin kvinnokropp till det som vårt patriarkat förväntar sig att kvinnokroppen ska användas till, det vill säga föda barn och amma. Och om man väl har ammat anses inte en senare bröstförlust vara hela världen. Dessa historier avslutas ofta med hur mycket deras partner älskar dem ändå – utan bröst. Hur de bröstcancerdrabbade kvinnorna upplever förlusten av en bit av sin sexualitet och könsidentitet efter att cancern ätit upp deras bröst framgår aldrig.

Annons

Det blir svart

Jag körs in i operationssalen. Får något lugnande medan narkossköterskan berättar en anekdot, sedan svart.

Tio timmar senare vaknar jag på uppvaket och minns inte ens vilken dag det är, och undrar vad människor i min egen ålder gör. En kvinnlig sjuksköterska meddelar mig att jag nu har över en meter såryta på min kropp. En manlig sjuksköterska kommer fram med en fuktad svamp längst ut på en pinne och stoppar i min mun för att få igång salivproduktionen efter narkosen. En procedur som upprepas om och om igen. Allt medan jag tänker att jag nu är ett lapptäcke av hud. Som en dräkt av hud liknande den seriemördaren i filmen När lammen tystnar syr av unga kvinnors hud efter att han skinnflått dem. Men det spelar liksom ingen roll att jag kommer få leva med ärr kors och tvärs över min kropp, för efter en näst intill outhärdlig lång väntan får jag nu leva i min rätta könsidentitet igen.

Berättelsen bygger på dagboksanteckningar från den 25-26 februari 2020.

hälsa Malin: ”Att bli friskförklarad från bröstcancer innebär inte att man är frisk”

nöje Tidigare SVT-profilens tuffa cancerbehandling: ”Ett helvete”