Kristina var bipolär utan att förstå det: ”För första gången mår jag riktigt bra”
– Det blev början på resan för att finna mig själv.
Kristina öppnar dörren till sin lägenhet med ett stort leende. I det ljusa köket är det uppdukat för fika. Hon bor i värmländska Arvika tillsammans med sin 16-åriga dotter och deras två katter i en tvåa. Hon har även en 23-årig utflugen son.
Hennes klarblå ögon strålar av glädje och hon har nära till skratt. Hon visar runt i sin bohemiskt inredda lägenhet. Väggarna pryds av tavlor hon själv målat, och vackra naturfotografier hon fotograferat.
– Jag trivs inte när det är vitt och kalt. Det här är mer min stil.
Kristina är född och uppvuxen i Tyskland, lite söder om Hamburg. Hon beskriver en turbulent barndom där mycket präglades av hennes far som varvade depressioner med kreativa och produktiva faser. Han drack även mycket alkohol, oftast när han var i sina depressiva perioder.
– Vi hade inte en typisk kärleksfull familj, som det borde vara, men för mig var ju det normalt.
Ett udda barn
Kristinas mamma har berättat att hennes mormor tyckte att hon var udda.
– Hon tyckte inte att det gick att nå mig. Jag har aldrig haft massa kompisar, gillade att vara själv och att vara i naturen. Jag var mer en pojkflicka.
Kristina gifte sig ung och fick en son, men skilde sig några år senare då mannen visade sig vara alkoholist. Hon var 23 år gammal, och det var en mycket stressig tid. Senare träffade hon en man som ville flytta till Sverige. Spontan som hon var följde hon med, men var tvungen att lämna kvar sin då treårige son. Ett år senare kunde de återförenas i sitt nya hemland.
Under åren som följde var Kristina stundtals deprimerad. Hon kunde börja gråta när som helst, hade ångest som tilltog och kände ständigt grå moln inombords. Därefter kom perioder när hon kände sig full av energi. Hon hade många kreativa projekt på gång samtidigt som hon arbetade.
De depressiva och maniska perioderna tog hårt på Kristina, och till slut drabbades hon även av utmattning.
När hennes dotter föddes fick hon upp ögonen för fotografering. Kristina hade alltid kameran med sig, och när hon fotograferade kunde hon glömma allt annat. Samtidigt sökte hon nu första gången hjälp för sin nedstämdhet och värk i kroppen.
– Jag fick några lyckopiller utskrivna, men fick höra att det är så när man har småbarn, att alla har lite ont någon gång.
Kände igen sig
Kristina kallar sig för periodläsare av veckotidningar. Det var en slump att hon just den där våren 2014 läste en artikel i Allas om en kvinna som hade bipolär sjukdom. Hon kände genast igen sig, med år av depressioner och maniska perioder som avlöst varandra.
– Artikeln handlade om hennes väg till diagnosen. Hur hon betedde sig och hur hennes omgivning hade uppmärksammat hennes avvikande beteende. Det blev början på en resa att finna mig själv.
Kristina hörde av sig till vårdcentralen och läkaren ordnade en utredning.
– Var tredje vecka var det en halv dag med olika tester. Emellanåt utvärderade psykologen. Hon frågade mig vid något tillfälle om jag hade haft problem med folk. Jag sa till henne att det är inte jag som haft problem med folk, det är de som haft problem med mig, skrattar Kristina.
Fick flera diagnoser
Utredningen tog ett halvår och som hon anat visade den att hon hade bipolär sjukdom. Men även att hon hade ADD och Aspergers syndrom (som i dag ingår i autism-spektrat).
– Jag blev överraskad, men tyckte att det var coolt! Jag har alltid hört bra saker om aspergers, att man har specialintressen och är intelligent.
Kristina kände dock inte att hon fick något stöd från vården. Hon ville veta hur hon skulle förhålla sig till diagnoserna, men fick själv söka information på nätet.
– Jag läste om bipolär sjukdom och ringde upp min mamma. Jag läste upp det för henne utan att berätta att jag fått diagnosen, och hon sa direkt att det där var pappa!
Kristina tänker tillbaka.
– Det fanns inte diagnoser på den tiden, så han fick aldrig hjälp. Det var det som var så sorgligt, han dog 49 år gammal – helt slutkörd.
Hon fortsätter:
– Han betedde sig inte som en bra människa. I dag vet jag att han gömde sig bakom en tuff, hård fasad. Han ville inte medge att han var svag.
Kristina läste sig till att bipolär sjukdom är ärftlig, och att det kan kickas igång av psykisk stress. Hon berättar hur de första symptomen visade sig efter skilsmässan i Tyskland. Det var mycket stress och det var då de depressiva perioderna startade.
Det här är Kristina
- Namn: Kristina Gannholt.
- Ålder: 44.
- Bor: Arvika.
- Gör: Servicemedarbetare på Region Värmland.
- Familj: Son, 23, och dotter, 16. Katterna Loke och Athena. Särbon Erik, 56.
Inte längre manisk
Sist hon hade en manisk episod var sommaren 2018. Den varade i ett halvår.
– Det var den heta sommaren. Jag var helt utmattad. Jag tränade varje dag, jobbade, fotade, dansade och pysslade. Episoden började i januari och slutade på sommaren. Jag tror att det var det som fick stopp på det maniska, som om den här extrema perioden var kulmen. Sedan dess har jag inte haft någon mer manisk period.
Kristina är vaksam för att försöka hålla episoderna borta, och tar gärna hjälp utifrån.
– På jobbet har jag bett dem att säga till om jag börjar bete mig konstigt, är överdrivet glad eller pigg. Man ska inte vara rädd för att trampa någon på tårna. Jag uppskattar när man säger till.
Hon berättar att hon inte märker själv när hon kommer in i en manisk period.
– Det går långsamt. Man mår ju bara bra och det känns kul att man orkar så mycket.
Kristina har jobbat mycket med sig själv under de senaste åren och tränar på positivt tänkande.
– Man kan intala sig själv väldigt mycket negativa saker, som att man inte är fin. Det är en slags hjärntvätt. Men man kan hjärntvätta sig åt andra hållet också. Man kan tänka sig bra. Du kan överlista din egen hjärna. Man ska vara uppmärksam på sina egna känslor.
Kristina är försiktigt positiv inför framtiden.
– Det bipolära är över för tillfället, men jag kan inte ta för givet att det håller sig borta.
Ändrade sin kost
Efter att en läkare skrivit ”överviktig dam” i hennes journal när hon sökte hjälp för värk i kroppen väcktes hennes kampvilja. Sommaren 2021 började hon instinktivt ta bort kolhydrater i kosten och läsa om LCHF-dieten. Det dröjde inte många månader innan kilona rasade och värken försvann. Hon beskriver även hur den ständiga ångesten och oron stillade sig.
– LCHF var min väg. Alla är olika och har sina egna vägar, men man kan testa. När jag började med LCHF var det som om kroppen blev lättad.
För första gången kände Kristina inte den krypande ångesten. När en kollega frågade hur hon mådde kunde hon för första gången svara ärligt:
– Tack, jag mår bra!
Kristina kan sörja att hennes pappa aldrig fick chansen att göra utredning, men gläds åt det faktum att hon kan stötta sina barn som båda två fått samma diagnoser som hon.
– En fördel med att jag visste att det var ärftligt var att jag tidigt kunde prata öppet med barnen.
I dag kan de se med humor på situationen.
– Vi brukar skoja med varandra. Diagnoserna är ganska roliga att ha, de roliga sidorna i alla fall. Vi tar inte på oss offerkoftan, vi kan inte sitta här och tycka synd om oss. Vi gör det bästa av saken.
Kristina har haft sin kamera som sällskap under 14 år. Från början var det ett sätt att komma ut i naturen. Motiven var oftast skogsmiljöer, djur och fåglar.
– Jag brukade säga att det var min terapi. Jag hade alltid kameran med mig.
Hösten 2021 började hon måla tavlor, medan kameran fick ligga på hyllan. Måleriet var ett nytt intresse som tog fart när den inre oron och värken försvann. Hon målar fantasifulla naturmotiv med många detaljer och responsen har varit positiv. Innan hade hon knappt målat alls.
– Jag hade färger hemma och hade väl försökt några gånger, men det funkade inte så jag gav upp. Nu kunde jag hålla ut lite längre.
När Kristina målar brukar hon lyssna på ljudbok eller lugn musik. Nu när rastlösheten och ångesten försvunnit är det möjligt för henne att fokusera på målandet.
Vill leva enkelt
Kristina säger att hon vill leva enkelt och inte behöver något överflöd. Hon minns med värme sin första tid i Sverige, allra lyckligast var hon när hon bodde i ett gammalt trähus utan vatten och el, och tvättade för hand.
– Jag känner ofta att jag är född i fel tid. Jag hade trivts bättre på medeltiden, säger Katarina, som gärna tar på sig sin vikingamantel.
Hon tänker ofta på sin pappa, som aldrig fick samma svar som hon.
– Det är synd att min pappa aldrig fick veta att det inte var något fel på honom. Att jag först 15 år efter hans död fick reda på vad han led av. Jag tror att han skulle ha varit stolt i dag, jag har slutfört allt å hans vägnar.
Detta är bipolär sjukdom
Bipolär sjukdom kännetecknas främst av att depressiva och maniska perioder varvas.
Att vara manisk innebär ofta att personen är överdrivet upprymd och energisk. Att vara depressiv innebär det motsatta, att glädje, lust och energi tar slut. De två är motpoler, varifrån sjukdomen har fått sitt namn, bipolär. Mellan maniska och depressiva perioder kan de flesta leva som vanligt.
Det finns olika typer av bipolär sjukdom.
Typ 1 är den mest kända. Den kallades tidigare för manodepressiv sjukdom. För den drabbade innebär det ofta kraftiga svängningar, och under maniska perioder med för lite sömn ökar risken för psykos kraftigt.
Bipolär sjukdom typ 2 kännetecknas av depressioner varvat med perioder av ökad energi och förminskat behov av sömn, också kallat hypomani. Typ 2 ger oftast något mildare mani än typ 1.
Om du misstänker att du eller någon i din närhet lider av bipolär sjukdom är det viktigt att kontakta vården. Det finns hjälp att få! Vårdcentralen kan hjälpa med vidare utredning. På psykiatrisk akutmottagning kan man få akut hjälp.
Källa: Vårdguiden