Läsarberättelse: Jag var beroende av socker utan att veta om det

Kvinna äter choklad med sked ur en burk.

Foto: Shutterstock/TT (Bilden är arrangerad)

Jag försökte bedöva mitt tomma inre med socker. Mitt beroende blev allt värre och till slut fanns det bara ett sätt att ta sig ur.

Jag hade aldrig tänkt tanken tidigare att man kan bli så beroende av socker att man låter hela livet styras av det. I mitt fall gick det så långt att jag kunde proppa mig full med sötsaker, läsk och annat inom loppet av bara ett par minuter. Jag hetsåt mängder på kort tid.

Kanske var jag van vid att det mesta helt enkelt flöt på utan problem och vid första motgång gav jag upp.

Som de flesta barn så har jag alltid tyckt om godis och sötsaker, men det var inget överdrivet med det. Jag växte inte upp i en familj där vi drack läsk till maten eller åt mycket efterrätter. Mitt sockerbehov började i stället av en helt annan anledning.

Därför hamnade jag i tonårskris

Som sjuttonåring hamnade jag i kris med mig själv utan att först veta varför. Jag hade i princip allt som var viktigt: familj och vänner som hela tiden fanns där och det gick rätt bra i skolan. Kanske var jag van vid att det mesta helt enkelt flöt på utan problem och vid första motgång gav jag upp.

Se också: Bengt blev Birgitta – vid 83 års ålder

Killen som jag varit kär i länge och äntligen blivit tillsammans med gjorde slut efter bara ett par veckor med motiveringen att jag var alltför van att få som jag ville och att han redan hade tröttnat. Detta samtidigt som jag blev underkänd på ett matteprov och fick en uppsträckning av min baskettränare för att jag hoppat över lite väl många träningar.

Rebecca har varit nära döden flera gånger: ”Jag fick en kick av att gå ner i vikt”

Mina två bästa kompisar hade precis blivit tillsammans med nya killar och ingen hade längre särskilt mycket tid över för att gå ut med mig. I dag kan jag själv höra att det här låter sjukt men det la grunden till att allt kändes hopplöst. När det blev tomt i själen fyllde jag på med mat men jag övergick snart till att äta mest godis och annat sött.

Jag märkte inte själv att det utvecklats till ett behov jämförbart med alkoholistens, drog- eller tablettmissbrukarens. Redan på morgonen började jag planera för hur jag skulle kunna få ihop pengar till att handla och framför allt hinna proppa i mig allt innan jag kom hem från skolan. Det blev många lögner hemma om vad jag skulle ha pengarna till.

Jag åt i smyg på rummet

Till en början märkte min familj inte så mycket. Jag blev bra på att dölja vad jag höll på med. Det mesta åt jag innan jag kom hem eller så smygåt jag på rummet. Skräpet var jag noga med att ta med mig i väskan när jag gick till skolan så att mamma inte skulle hitta det i mitt rum och börja undra.

Annelie: Jag frossade i godsaker och skyllde på katten

Eftersom jag sällan var hungrig efter sådana här attacker blev jag en mästare på att ljuga ihop en bra anledning till varför jag inte skulle äta middag den kvällen. Ena dagen berättade jag om hur vi hade ätit pizza i skolan för att någon hade fyllt år. En annan dag så hade jag följt med en kompis hem efter skolan och där hade vi ätit ett rejält mellanmål… Så där höll det på.

Så blev jag fri från sockersuget

Men efter en tid så förstod min mamma att något var helt fel. För jag åt ju nästan aldrig mat hemma och när jag väl åt så åt jag en miniportion. Jag hade hållit på så här i över två år innan jag själv insåg att jag inte orkade mer. Hela min kropp var slut efter alla sötsaksattacker. Då hade jag redan varit i kontakt med professionell hjälp i form av dietister och läkare, men jag lyckades ändå inte få bukt med det hela. Inte förrän min mamma tog mig med till en psykolog.

Ett halvår har nu gått sedan jag gick dit för första gången och jag känner mig betydligt bättre i dag. För allting handlade om att jag försökte bedöva mitt tomma inre med socker, vilket ju är helt omöjligt. Är man tom i själen så måste man kurera den. För mig har det fungerat att gå och prata om det som känns jobbigt.

Att skapa ett sockerberoende går väldigt fort då kroppen hela tiden vill ha mer då sockerkicken tagit slut, och man mår så dåligt och blir så orkeslös att man bara vill fylla på. I dag vet jag att väldigt många är sockerberoende även om inte alla missbrukar på min nivå.

/ Vicki

Marie Thomas har kämpat mot ätstörningar hela livet

9 tecken på att du är drabbad av ätstörning – och varför