Trending: RelationsproblemVänner för livetVår familjOtrohetLivet med en hund

Ätstörningarna var nära att ta livet av Rebecca flera gånger

15 mar, 2020 
Susanne Stamming
En frisk Rebecca sitter på en sten och blickar ut över vattnet.
Tack vare en otrolig kamp och starka vänner kan Rebecca nu se ljust på framtiden. Foto: Susanne Stamming
Ätstörningarna började redan när Rebecca var 8 år och trots flera försök till behandlingar och hjälp höll hon på att tyna bort flera gånger. Till slut ville inte Rebecca leva längre.
För att spara den här artiklen så måste du vara inloggadLogga in på ditt kontoellerSkapa ett konto
Annons

Rebecca har en skugga som följt henne länge. Hon kallar honom Ed sedan hennes psykolog ville att hon skulle sätta ett namn på honom. Han representerar flera sidor av hennes liv vilket gör det svårt att riktigt bli fri från hans inflytande, men ätstörningarna följer alltid i hans fotspår.

– Jag växte upp med ett komplicerat förhållningssätt till mat, säger Rebecca Jansson, 27 år, från Falkenberg.

Hon var sex år gammal när hennes föräldrar skildes. Hon bodde varannan vecka hos sin mamma och varannan vecka hos sin pappa. Det fungerade ytligt sett bra och hon fick tre halvsyskon som var mellan 8-10 år yngre än henne.

– Vet inte om det var därför, men där och då blev det min dröm att jobba med barn – kanske som förskolelärare, berättar Rebecca.

Hon läste barn och fritid på gymnasiet och började plugga till förskolelärare. Sedan under praktiken kände hon att valet nog ändå var fel och hon pausade studierna.

Annons

– Mitt psykiska mående var inte bra. Jag var väl runt 21-22 år och kände mig verkligen värdelös. Jag klankade ner på mig själv.

Rebecca var van vid att inte fråga om hjälp, oavsett om hon behövde det eller inte. Istället isolerade hon sig vilket ledde till ångest.

– Jag upptäckte att när inget annat gick att kontrollera så kunde jag kontrollera maten och min vikt, säger Rebecca.

Hamstrade mat

När inte kontrollen var tillräcklig straffade hon sig med att övertyga sig om att hon inte förtjänade maten.

– Jag har haft svackor hela livet. När jag 8 år hamnade jag på BUP (Barn- och ungdomspsykiatrin). Då hade jag kräkts flera gånger i veckan, ibland hamstrade jag mat i kinderna för att få gå från bordet, berättar Rebecca.

Hon misstänker att situationen där hon fick två nya familjer samtidigt kan ha varit en del av stressen som ledde till beteendet.

Annons

– Det hände kanske lite för mycket i livet för en åttaåring och jag var alltid väldigt noga med att inte vara till besvär så jag pratade aldrig om hur jag egentligen mådde.

Sjukdomen var för stark

Två år senare kom en ny anmälan från skolpersonalen. Rebeccas prestationer i skolan sjönk och hon fick träffa skolans kurator. Sedan stabiliserades det för att än en gång försämras under gymnasietiden.

– Jag hade jättefina lärare där som direkt sa vad de såg, som att jag aldrig var i matsalen. Allra bäst var kanske min idrottslärare som jag verkligen tydde mig till. Hon var äkta och närvarande. Även skolsköterskan, handledaren och de andra var fantastiska och jag fortsatte ha kontakt med dem även efter gymnasiet, berättar Rebecca.

Ville inte ha hjälp

I deras sällskap kunde hon gråta och det var skolsköterskan som såg till att hon för första gången fick en remiss till en ätstörningsklinik.

Rebecca när hon hade anorexi.
Ett tag mådde Rebecca så dåligt att hon knappt kunde vara på jobbet. Foto: Privat

– Jag var mest upptagen med att inte ställa till besvär och ville skydda alla andra. Jag gjorde aldrig en tonårsrevolt och ville heller inte avslöja mina problem.

Annons

På ätstörningskliniken blev det tyvärr inte bra. Läkaren ville att Rebecca skulle väga sig inför personalen och det ville hon absolut inte.

– Det slutade med att jag aldrig mer åkte dit. Jag ville inte ta emot den hjälpen. Sjukdomen var för stark.

Men även om hon litade på sina bundsförvanter i skolan så tålde hon inte att släppa kontrollen. Den där gestalten som styrde henne kallade hon senare för Ed.

– När min idrottslärare sa till mig att jag inte skulle vara med på idrotten en dag, eftersom jag tränade för mycket, då blev jag jättearg. Det förstörde hela min plan och gjorde att jag tappade förtroendet för henne, säger Rebecca.

Det visade sig att de flesta av hennes lärare kommit överens om att stänga av henne från idrotten under en period. Men på något sätt accepterade Rebecca till slut beslutet och tog studenten med de andra eleverna. Efteråt tillbringade hon 10 månader i Stockholm och efter det jobbade hon på en förskola hemma i Falkenberg, en tid som följdes av en sejour som guide för ett resebolag i Bulgarien och Turkiet.

Annons

– Där i den miljön mådde jag kanske som bäst och trodde att jag var ur problemen. Att mitt liv skulle fortsätta att vara bra.

Blev sjukskriven

Men återkomsten till vardagen i Falkenberg med jobb ännu en gång inom förskolan kastade henne tillbaka in i ätstörningarna.

– Jag skippade ofta att äta och fick en kick av att gå ner i vikt. Det blev som en tävling med mig själv.

Måendet gjorde att hon inte knappt kunde vara på jobbet och hennes kollegor hörde av sig, hjälpte henne med att köpa mat och annat. Till slut gick en av hennes arbetskamrater med henne till vårdcentralen.

– Jag var bara så trött hela tiden och blev sjukskriven i två veckor. Maten mina vänner lämnade till mig brukade jag slänga när ingen såg.

Med andra ord blev inget bättre och företagshälsovården blev inkopplad med en samtalskontakt. Där fick hon för första gången riktigt bra hjälp, men efter en tid ansågs hennes tillstånd inte vara arbetsrelaterat och hon fick sluta med samtalen.

Annons

– Då kände jag bara att jag inte var värd hjälpen. Jag var förtvivlad, men jag hade tur igen för då träffade jag psykologen som räddade mitt liv.

Först vågade inte Rebecca öppna upp sig eftersom hennes erfarenhet bestod av att bli lämnad av de som hon litat på.

– Men psykologen sa att hon aldrig skulle överge mig och då vågade jag mer, men jag berättade aldrig om maten. Det tog lång tid innan det kom fram och då berodde det på att hon sa att hon inte kunde se på längre när jag svalt mig själv och ville jag gå kvar hos henne måste jag acceptera hjälp för min anorexi, säger Rebecca.

Ville inte leva

Hon och psykologen skrev en remiss tillsammans till ätstörningsenheten i Halmstad där Rebecca kunde få dagvård.

– Det var hemskt. Väldigt många mål om dagen och jag började gå fler och fler promenader, snabbare och snabbare, fler antal steg och jag fick ont överallt, mest i höfterna och blev snarare sämre än bättre. Hann jag inte träna på dagen tränade jag mig igenom natten utan att sova.

Annons

Dessutom närmade sig julen – den värsta av alla högtider.

Jag kräktes, laxerade och tränade ännu mer

– Mitt minne från både barndomen och som vuxen handlade bara om att hålla andra glada och nöjda. Lika hjälpsam och glad hela tiden.

Efteråt kom hon tillbaka till dagvården. Det fungerade dåligt. Samtidigt försökte hennes psykolog hjälpa på alla sätt, men andra myndigheter krånglade, för allt kostade naturligtvis pengar.

– Efter många turer bestämde jag mig för att skita i allt. Jag orkade inte mer. Allt blev värre och jag kräktes, laxerade och tränade ännu mer. Jag ville inte leva. Det var inte ett liv, bara överlevnad som jag såg det. Inget var ett riktigt värde.

Utifrån märktes det inte lika mycket. Rebecca var skicklig på att dölja sanningen. Hon bar pösiga byxor med leggings och extrabyxor under byxorna för att fylla ut och scarfs för att dölja halsen. Hon gick tillbaka till jobbet tillfälligt. Samtidigt gick hon igenom sina sjukjournaler, jämförde med sina egna dagboksanteckningar och skickade ett mycket kritiskt brev till ätstörningsenheten där inget fungerat. Det blev ett fysiskt möte med chefen som i stunden kändes bra.

Rebecca efter att hon blev fri från ätstörningarna.
Rebecca mår bättre men har fått lära sig att det kommer finnas svackor och att hon måste ta emot hjälp. Foto: Susanne Stamming

– Hon tackade för brevet och var självkritisk. Jag skulle självklart kunna få välja annan hjälp och det var bara att återkomma om det. Men bara några dagar senare visade det sig att jag inte alls kunde få det. Man måste genomgå alla steg, vilket är helt galet om det gör att man blir sämre, tycker jag, säger Rebecca.

Annons

Blev inlagd

Men hon hade starka vänner som inte accepterade att se henne än en gång tyna bort och de skrev ett eget brev och efter ett möte med en läkare skrevs en remiss direkt.

– Sedan ville jag bara läggas in direkt. Det var en otålig väntan på det där samtalet. Jag kommer ihåg hur jag och en kompis gick på stranden och plockade stenar som skulle betyda något för oss. Till slut blev hon kallad på ett första möte på Capio Ätstörningscenter i Varberg och hon fick träffa behandlarna där.

– Den 11 december 2017 skulle jag in och dagen innan var jag på Jul på Liseberg med mina vänner.

Äntligen skulle hon få riktig hjälp.

– Jag minns att det var frost på marken och jag tog en sista promenad i frihet som också snart skulle bli en första promenad i friskhet. Jag var rädd just då för jag visste inte var det innebar. Att jag skulle behöva följa regler som jag själv inte satt upp, men jag drevs av en tävlingsvilja att visa sjukvården att de haft fel om mig, säger Rebecca.

Annons

Men trots att hon verkligen var motiverad var hon beredd att springa därifrån redan första dagen.

– Behandlingen var en kamp. Jag fick tvinga mig att acceptera läget.

Jag är ju inte sjukdomen

Rebecca gick från att alltid väga sig till att släppa tankarna på vågen och bara se sin vikt en gång i veckan.

– I matsalen satt vi på bestämda platser och hon som satt mitt emot mig fick mig inspirerad. Hon klarade nämligen det jag hade svårt för och jag har ju alltid triggats av tävling.

Behandlingen var upplagd i tre steg där första steget handlade bland annat om att lära sig äta normalt och där det fanns personal med hela tiden.

– Det upplägget fungerade bra för mig. Men när jag nått hela vägen var det inte bara en seger, för jag fick fortsätta slåss med tankar. Slåss mot Ed.

Namn på sjukdomen

Hon fick lära sig att det kommer finnas svackor och att hon måste ta emot hjälp.

Annons

– Jag får inte tappa bort mig själv genom att ställa orimliga krav.

Rebecca har fått jobba med att känna sig värdig – att duga som hon är.

– Ed var namnet jag satte på min sjukdom. Det var min psykolog som ville att jag skulle namnge honom. Det är något svart-grått och namnet kommer av förkortningen av Eating disorder – ED. När han blev något eget och inte en del av mig kändes det bättre, säger Rebecca.

Ed blev en separat inkräktare som gick att ta bort, som egentligen inte alls var en del av Rebecca, utan en förövare som gav sig på henne.

– Jag är ju inte sjukdomen. Det blev tydligt med Ed.

Men trots detta står Ed för en slags trygghet fortfarande eftersom han representerar den kontroll som hon lärt sig älska genom åren.

– Jag har nog ett väldigt stort kontrollbehov i grunden som förstör. Jag är rädd för att släppa det trots att kontrollen bara känns bra för stunden – aldrig i långa loppet.

Annons

Rebecca skrev ett avskedsbrev till Ed, de falska kraven han ställt har fört henne nära döden mer än en gång.

– Jag hoppas kunna fortsätta mitt liv utan honom som skugga. Nu lyser han med sin frånvaro mer och mer och det är så skönt. Jag längtar efter den dagen jag är helt fri.

Numera föreläser ofta Rebecca om sitt liv, berättar i poddar och i bloggar. Hon vill gärna ha familj och älskar att resa.

– Fast det viktigaste är att må bra i vardagen. Jag har fått livskunskap jag inte hade tidigare och det gör mig starkare.

Så många är drabbade av ätstörningar

  • Cirka 200 000 personer i Sverige har en ätstörning någon gång i livet.
  • Av kvinnor i övre tonåren och yngre vuxenålder uppskattas tio procent ha ätstörningssymtom.
  • I Sverige är livstidsrisken för kvinnor att någon gång i livet drabbas av anorexia nervosa 1,2 procent och för män 0,29 procent.
  • Mörkertalet är stort – cirka trettio procent av dem som skulle kunna diagnostiseras med anorexia nervosa söker hjälp under sin livstid och vid bulimia nervosa är det tio procent.

Källa: Socialstyrelsen, 2019

Annons