Anna Perlestam: ”Sluta väga våra barn!”

Anna Perlestam badar tillsammans med sitt barnbarn.

Anna och hennes barnbar brukar bada tillsammans på somrarna. Första gången dotterdottern blev tillsagd att hon vägde för mycket i vården var hon inte gammal: "Hon som bara var fyra år när hennes kropp för första gången blev bedömd och granskad."

Följer de sin kurva eller inte? Anna Perlestam, som är kroppsaktivist och driver Instagramkomtot en.pantertant.i.leopard, reflekterar i sin krönika över hur vikthetsen mot barn såg ut när hon var liten, och inser att inget förändrats.

Hon sitter på en bänk utanför skolsköterskans rum. Hon och de andra flickorna i klassen. De sitter där endast iklädda trosor och linne. Det viskas lite, några nervösa skratt kan höras, men annars är det ganska tyst. De vet vad som väntar. Där bakom den stängda dörren. En och en blir de inkallade, vägda, mätta och kontrollerade. Följer de sin kurva eller inte? Ligger de under eller över? Att ligga under är inte lika skamligt som att ligga över. För ligger du över så visar det att du inte har kontroll. Att du är lat. Utan karaktär. En dålig människa helt enkelt.

Så här kunde det se ut när jag var barn och gick i skolan på 60-och 70-talet. En väldigt jobbig situation för många av oss. En situation som satte djupa spår och följde med en långt upp i vuxenlivet. Själv var jag 16 år när jag bantade första gången. Nästa gång var jag 18 och sen bara fortsatte det.

Det fanns ett öppet förakt mot tjocka människor när jag var barn.

Och jag vet många som var ännu yngre när de bantade för första gången. Att det till stor del beror på den helt vansinniga kroppsnorm som vi matas med från det vi är små, är jag helt övertygad om. Den som ger så många flickor och kvinnor dålig självkänsla och skapar ett självhat som är så fruktansvärt destruktivt. Och tyvärr bidrar även BVC och skolhälsovården till detta. Självklart inte alla. Men alldeles för många.

Förakt mot tjocka människor

Porträtt av Anna Perlestam.

Anna Perlestam driver Instagramkontot en.pantertant.i.leopard. Foto: Aller Media SE

Det fanns ett öppet förakt mot tjocka människor när jag var barn. Vuxna sa till barn att de skulle passa sig för att äta för mycket. För då kunde de bli tjocka. ”Ta inte en kaka till, du börjar bli lite rund om kinderna”, ”måste du sitta med handen i chipsskålen hela tiden”, ”hur mycket kan du glufsa i dig, har du inget stopp” var kommentarer som kunde sägas högt. Till barn. Och ingen reagerade. Inte vad jag kan minnas. För att vara tjock var ju ohälsosamt. Osunt. Och dessutom ett bevis på att du inte hade kontroll. Idag är det inte så svårt att förstå vad som händer med ett barn som ständigt blir tillrättavisat på ovan nämnda sätt. Men när jag växte upp pratades det inte så mycket om hur barn kunde påverkas. Som förälder gjorde en så. Det var bara så det var. Inte för att vuxna var elaka. Men den reflektionen fanns liksom inte. Kanske för att min generationens föräldrar var så påverkade av 1930-talets jakt på den perfekta människan.

Forskaren: ”Kärlek och balans viktigast för barn med övervikt”

Därför blev jag så fruktansvärt ledsen när jag i samband med att jag kom i kontakt med kroppsaktivismen förstod att det inte alls är annorlunda idag. Det verkar inte ha hänt ett enda dugg. Eller i alla fall inte mycket. Det vägs, skammas och pratas kost och viktkurvor med barn. Både på BVC och inom skolhälsovården. Observera, det pratas alltså MED barn, inte bara med deras föräldrar. Det vet jag eftersom jag har fått mängder av vittnesmål från förtvivlade föräldrar skickade till mig när jag, på mitt Instagram-konto, har skrivit om hur mitt barnbarn blivit utsatt. Hon som bara var fyra år när hennes kropp för första gången blev bedömd och granskad. Och fick veta att den inte dög. Tack och lov är min dotter väl insatt i vad hälsa och välmående innebär, och reagerade sunt. Dvs. hon tog inte det till sig, och framför allt, mitt barnbarn fick ingenting veta.

Orolig för mitt barnbarn

Nu är hon tio år, och nu är det inte lika lätt att skydda henne. Och jag är livrädd! För jag vill inte att hon ska bli påtvingad ett ideal som hon aldrig kommer att nå upp till. Ett ideal som kommer att trycka ner hennes självkänsla i botten. Jag vill att hon ska fortsätta att se sin kropp som ett verktyg. Jag vill att hon ska känna att hennes kropp låter henne göra allt det hon tycker om att göra. Utan att hon ska behöva tänka på hur den ser ut. Att den inte passar in. Varför väger vi ens barn? Räcker det inte att vi ser på barnen? För jag är helt övertygad om att det inte finns något gott alls i denna fixering vid vikt. Det enda som händer är att vi skapar ett medvetande hos barn att de måste se ut på ett visst sätt för att duga. Att de måste vara smala för att passa in. Och vad det leder till vet vi ju redan. Ätstörningar, självskadebeteende och psykisk ohälsa. Och det ökar bland barn.

Räcker det inte att vi ser på barnen?

Och varför pratar vi om att rörelse hänger ihop med viktminskning och viktkontroll? Att barn ska röra på sig för att inte bli tjocka? Det om något kan ta bort all rörelseglädje som finns naturligt hos de flesta. För vad händer med det barn som vet att hen gör allt det där men ändå inte är smalt? Eller det barn som blir tillsagt att röra sig mer för att hen behöver det? Barn springer, hoppar, klättrar och dansar. Av sig själv. Om de kan. De behöver inte få höra att grejen med rörelse är att inte blir tjock. För det är inte det inte! Det finns inga likhetstecken mellan smal och hälsosam.

En annan fara med denna viktfixering är att om det blir det enda sätt vi ”håller koll” på barns mående så missar vi lätt barn som verkligen mår dåligt. Som kanske redan har utvecklat ett ätstört beteende. Som kanske far illa på andra sätt. Så släng vågen, lyft blicken och SE barnen. Se på dem. Prata med dem. Men väg dem inte.

Mer samhällsinnehåll hos allas.se: