Maritha fick en ADD-diagnos i vuxen ålder

Att få diagnosen var en stor lättnad. På ytan verkade hon lugn men inombords var det kaos. Maritha Nordh har alltid känt sig annorlunda men det tog lång tid innan hon förstod varför.

Längs en slingrande landsväg på en gård utanför Ullared i Halland bor Maritha Nord, 57, tillsammans med sin man. Det syns inte utåt, men Maritha har diagnosen add, en neuropsykiatrisk sjukdom och variant av adhd. Ett stigmatiserat ämne – och desto viktigare att prata om, menar Marita.

– Jag gick omkring i många år och mådde jättedåligt innan jag fick hjälp. Det är därför jag vill berätta, för att inte fler ska behöva lida i onödan som jag har gjort.

En känsla av att vara annorlunda har alltid funnits där. Som sladdbarn med äldre syskon höll sig Maritha ofta för sig själv i föräldrahemmet i Varberg.

Det var när skolan började som hon märkte att hon inte var som alla andra.

– När jag började i första klass blev det som en chock att ha så många omkring mig hela tiden. Jag hade inga verktyg för hur jag skulle vara med jämnåriga. Jag kände att jag inte passade in, så jag blev lillgammal.

Jag förstod inte varför allting skulle ta sådan tid…

Utåt sett visade Maritha upp en perfekt fasad, men inombords dolde sig ett kaos. Framför allt en frustration över att allting gick för långsamt. Medan hennes klasskamrater satt och jobbade med en uppgift ville hon hela tiden gå vidare till nästa.

– Jag förstod inte varför allting skulle ta sådan tid. Jag ville alltid ha nya utmaningar och tröttnade på att sitta och vänta på mina klasskamrater. Det var stökigt och bullrigt och alldeles för lite stimuli för mig, berättar Maritha.

I mellanstadiet brast det till slut och hon började att skolka.

– Jag satt hemma och läste eller gick på museum, där kunde man alltid lära sig nya saker. Men jag kunde aldrig fördjupa mig i något. Att sitta still och analysera en uppgift var det värsta jag visste, då fick jag panik.

Hittade sin plats bland busiga barn

Marithas föräldrar märkte att något inte stämde, men hon själv svarade bara med tystnad.

– Mamma var väldigt bekymrad men jag slöt mig totalt. Jag hade svårt att sätta ord på vad jag kände.

Även om Maritha var mycket frånvarande från skolan fick hon godkända betyg, och efter studenten började hon läsa till fritidspedagog på Högskolan i Halmstad.

– Det kändes som ett kall. Jag kom väldigt bra överens med barn och unga och förstod dem på ett sätt som många andra inte gjorde, säger Maritha.

Efter högskoleexamen började hon arbeta på en fritidsgård i Varberg, där det fanns många struliga ungdomar.

– De busiga pojkarna och de utåtagerande flickorna ville gärna vara vid min sida. Jag lyckades hjälpa dem att må bättre och det var oerhört givande. Jag har alltid haft ett genuint intresse av vad som händer i en liten människas hjärna när de blir busiga och arga, och nu såg jag varför. Jag kunde läsa av deras beteende och förstå de känslorna som de fick ur sig, det var ju sådana känslor som jag själv hade gömt i mig som barn!

Efter något år på fritidsgården fick Maritha en ny tjänst och ansvarade för flera olika projekt inom barn- och ungdomsverksamheten.

– Det kändes verkligen som att jag hade hittat min grej, att ständigt starta nya projekt var ju det som jag trivdes allra bäst med. Problemet var att jag inte kunde säga stopp och tog med mig jobbet hem, till priset av mitt eget mående.

Sjukskriven när kroppen sa stopp

Till slut orkade inte kroppen längre och läkaren konstaterade utmattning. Efter några månaders sjukskrivning och vila var hon tillbaka på jobbet, men det dröjde inte länge förrän hon fastnade i den onda cirkeln igen och jobbet tog överhanden. Med åren gick hon upp i allt mer i vikt, samtidigt som hon började få ont i kroppen.

– Jag gjorde mina timmar på jobbet men jag fortsatte att grubbla på det när jag kom hem, jag kunde inte sätta stopp. Det som slet ut mig mest var kampen att få resurser till barn med svåra familjeförhållanden. Det skar i själen när jag såg att ett barn höll på att gå förlorat. Jag löste det alltid på något sätt genom att ständigt engagera mig, men till slut höll det inte.

Vintern 2003 sa Marithas kropp stopp – på allvar. En morgon vaknade hon och kunde knappt röra sig.

– Det första jag tänkte var att jag hade fått en stroke. Jag blev livrädd och min dåvarande man körde mig till sjukhuset.

Men det var ingen stroke. Orsaken till att Marita blivit sjuk var psykisk, menade läkaren.

– Han tittade på mig allvarligt och sa att jag förmodligen hade hamnat i en utmattningsdepression. Jag

förstod ingenting, jag var ju inte deprimerad!

Men det blev som läkaren sa. Maritha blev sjukskriven och började behandlas med antidepressiv och ångestdämpande medicin – och en tuff tid följde. Maritha skilde sig från sin dåvarande man, och flera försök att återgå till arbetslivet resulterade bara i att hon kraschade igen. Till slut blev hon beviljad sjukpension på heltid.

– Det kändes såklart jättetrist men jag insåg till slut att jag inte skulle kunna jobba mer. Jag hade kört på tills det inte fanns mer att ta av mig.

Oron släppte när hon fick add-diagnosen

Efter regn kommer solsken, heter det. Hur klichéartat det än kan låta var det precis så för Maritha. Efter skilsmässan träffade hon en ny man. De flyttade så småningom till hennes hemtrakter i Halland för att bo närmare barnbarnen och tillvaron började stabiliseras. Men Maritha kände fortfarande att något inte stämde.

– Jag var bättre men inte bra, och tänkte att det måste vara något mer än en utmattning. Men jag kunde inte förstå vad, berättar Maritha.

Fram tills förra sommaren. Som av en händelse kom Marithas systerdotter, som är psykolog, på besök – och knäckte koden.

– Vi satt och drack kaffe i trädgården och plötsligt sa hon ”jag tror att du har add”. Först skrattade jag bara åt henne, men när jag tänkte efter insåg jag att hon kunde ha rätt ändå. Det kanske var därför som jag hade varit en så bra pedagog för barn med adhd, för att jag hade en liknande diagnos själv.

Maritha sökte upp vården och fick en remiss till vuxenpsykiatrin. Det tog tio minuter för psykiatern att bekräfta diagnosen.

– Det räckte med att han hade läst mina journaler, han att det inte var någon tvekan om jag hade add.

Det kändes skönt att äntligen få en förklaring till varför jag mått dåligt i alla år.

Add liknar adhd

Varför det hade tagit så lång tid att få diagnos hade sin förklaring.

– Jag ville aldrig visa att jag mådde dåligt, därför blev jag bra på att dölja det och manipulera min omgivning. Läkaren sa att det var gemensamt för de flesta med add. Det liknar adhd, men istället för att vara hyperaktiv och utåtagerande håller man allting inom sig.

Rätt medicin blev den stora vändpunkten för Maritha. Antidepressiva byttes ut mot särskild add-medicin, och redan efter några veckor märkte hon skillnad.

– Oron i kroppen släppte, jag fick mer energi, blev lugnare och fick lättare att koncentrera mig.

En bonus var också att hon blev av med sin övervikt som hon hade haft länge, trots att hon åt och rörde på sig som vanligt.

– På ett halvår gick jag ner 20 kilo, utan att göra någonting! Läkaren förklarade att mitt hormonsystem hade varit ur balans, men med medicinen stabiliserades det.

Värken i kroppen har också blivit bättre, med ett hjälpmedel i form av ett täcke.

– När jag sover på natten har jag ett tyngdtäcke med små bollar i, det är rena mirakelkuren. Det trycker på olika punkter i kroppen och fungerar väldigt bra.

Med sin berättelse hoppas Maritha kunna minska fördomar och öka förståelsen för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som add.

– Så att fler får hjälp i tid. Det är absolut ingenting att skämmas över. Tack vare att jag fick hjälp har

jag fått ett helt nytt liv, det känns fantastiskt!

Av Emilie Aune

Foto: Emilie Aune

Vad är add?

Add står för uppmärksamhetsstörning utan överaktivitet. Symtomen kan vara samma som vid adhd, men man har inte svårt att vara stilla och ta det lugnt.

3 adhd-myter

Det finns många myter om adhd. Här är tre vanligt förekommande:

Myt: Adhd drabbar bara småpojkar.

Fakta: Nej, adhd drabbar både pojkar och flickor. Flickor kan ha mindre hyperaktivt och impulsivt beteende vilket gör att deras adhd oftare förblir odiagnostiserad.

Myt: Adhd påverkar den intellektuella förmågan.

Fakta: Nej, människor som har adhd, utan andra tilläggsdiagnoser, är lika smarta som andra. Men på grund av symtomen så gör de kanske inte lika bra ifrån sig i skolan.

Myt: Jag kan inte ha adhd för jag är inte hyperaktiv.

Fakta: Hyperaktivitet är ett symtom som endast en del adhd-patienter diagnostiseras med. Dessutom tycks hyperaktiva symtom avta när barnen växer upp, medan uppmärksamhetsproblem ofta kvarstår i vuxen ålder.