Matilda: Jag var tvångsvårdad på psyket

Matilda föddes helt blind på grund av en ögonsjukdom, men efterhand som hon växte fick hon tillbaka delar av synen. Men ögonsjukdomen gjorde att hennes föräldrar och läkarna missade att hon även hade högfungerande autism och adhd, som hon senare diagnosticerats för.
En gång var Matilda en av psykiatrins mest svårbehandlade patienter som tvångsgipsades för att hon inte skulle skada sig själv. Idag är hon en flitigt anlitad föreläsare och handledare för blivande läkare och sjuksköterskor.

Vita katten Bosse hoppar upp på köksbordet och sträcker lojt ut sig, nöjd med att ha fångat allas uppmärksamhet. Hans matte Matilda Skoog skrattar och förklarar att Bosse är den mest sociala av hennes två katter.

– Min andra katt Happy är mer tillbakadragen och inte så förtjust i främlingar, säger hon och borstar bort några vita katthår från sin gröna klänning.

Vi sitter i köket i Matildas lilla lägenhet i småländska Alvesta. Det är hemtrevligt möblerat och de starka färgerna går väl ihop med Matildas röda hår och gröna klänning.

För Matilda är det en revansch på psykvården att hon idag är en självständig individ med egen lägenhet.

– Det är tack vare att jag till slut träffade personal inom psykiatrin – som såg mig för den jag är, som såg den lilla Matilda bakom den utåtagerande och svårbehandlade patienten – som jag sitter här idag, säger hon.

Svårbehandlad patient

Om man går drygt 13 år tillbaka i tiden förstår man vilken nästan osannolik resa Matilda har gjort genom den psykiatriska vården. Hon beskrevs som en av de mest svårbehandlade patienterna och hennes framtidsutsikter bestod i en låst avdelning på S:t Sigfrids sjukhus i Växjö.

– Det är speciellt ett tillfälle när jag vårdades på PIVA (psykiatriska intensivvårdsavdelningen) som dyker upp i mitt minne. De borstade tänderna på mig och jag minns att jag tänkte ”vad är det för liv jag lever? Här är jag, 23 år, och jag får inte ens borsta tänderna själv”, säger Matilda och ryser åt minnet.

– Man är inte en människa i det läget; man är ett objekt fråntaget all värdighet. Jag har blivit bältad massor av gånger och jag har till och med fått mina händer och armar tvångsgipsade för att jag inte skulle kunna skada mig själv.

Det var ytterst nära att Matilda försvunnit in i anonymiteten och glömskan bakom S:t Sigfrids sjukhusväggar. Som en sista lösning för hur hon skulle vårdas planerades en speciell avdelning enbart för henne med särskild utvald personal.

– Hade det blivit verklighet hade jag inte överlevt. Det hade jag inte klarat. Varje gång tidigare när jag hamnat i isoleringscell trodde jag att jag skulle dö, berättar hon.

Hvb-hem och barnpsyk

Matilda fick en tuff start i livet. Hon föddes helt blind på grund av en ögonsjukdom, men efterhand som hon växte fick hon tillbaka delar av synen. Men ögonsjukdomen gjorde att hennes föräldrar och läkarna missade att hon även hade högfungerande autism och adhd, som hon senare diagnosticerats för.

– Eftersom jag hade nedsatt syn fick jag under barndomen hjälpmedel som man även ger till barn med högfungerande autism. Därför upptäcktes den aldrig, berättar Matilda.

Men när hon kom upp i tonåren blev hennes psykiska besvär värre och de gick inte längre att dölja för omgivningen.

– När jag var runt 13 år hade jag börjat rispa mig själv på armarna och jag spydde upp all mat jag åt. Jag blev inlagd på barnpsyk och sedan placerad på ett hvb-hem.

Matildas föräldrar kämpade förtvivlat för att hjälpa henne och hoppades in i det sista att hon skulle få komma hem igen.

– Min familj har alltid funnits där för mig, trots att jag har betett mig illa mot dem. Jag fattar inte hur mamma orkade, men hon hade en otrolig styrka och när jag frågade henne en gång svarade hon ”men, du är ju mitt barn”.

Låstes in på rättspsyk

Under hela tonårstiden slussades Matilda in och ut mellan olika hvb-hem och barnpsyk. Hon gjorde flera allvarliga självmordsförsök och när inga andra vårdgivare längre klarade av henne låstes hon in på kvinnoavdelningen vid rättspsykiatriska kliniken i Växjö.

Där bodde hon fram till den svåra branden 2003 när flera personer omkom och skadades. Därefter överflyttades hon till ett gruppboende i Alvesta, men personalen kunde inte hindra att Matilda skadade sig själv.

– Som nybliven 18-åring hamnade jag på psykiatrisk intensivvårdsavdelning enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT). Det bekräftade bara min syn på mig själv om att jag inte räckte till, det var ett kvitto på att jag ansågs oförmögen att ta hand om mig själv, säger Matilda.

Det var där Matilda vårdades strax innan den remarkabla vändningen kom.

Tunga mediciner

Då för 13 år sedan var hon ett kraftigt medicinerat, tungt vårdfall med tillsyn dygnet runt, eftersom hon skadat sig själv mycket allvarligt.

– Lagen om psykiatrisk tvångsvård är inte behandling, det är förvaring. Jag fick inte ha lakan eller örngott, och jag fick inte ens duscha själv. Jag var fråntagen allt. Det ledde till att jag betedde mig dåligt. Jag var inte människan Matilda längre, utan bara en mängd dåliga beteenden.

Samtidigt som de vårdansvariga inom psykiatrin planerade att skapa en helt isolerad avdelning enbart för henne, ett ”Team Matilda”, kom den första vändpunkten.

Efter många år inom psykvården har Matilda egen lägenhet med katterna. Bosse på bilden är den mest sociala.

Matilda har gått från en isolerad avdelning till en enrumslägenhet som hon delar med sina katter, varav Bosse är den mest sociala.

Ett reportage om Matildas situation i lokaltidningen Smålandsposten 2005 ledde till att läkarna började skicka remisser över hela landet i jakten på en vårdgivare som kunde ta hand om henne. Det var så hon kom till rättspsykiatrin i Sundsvall, som hade en annan vårdmodell.

– Personalen där såg den lilla rädda flickan Matilda och inte en mängd dåliga beteenden. Nu fick jag för första gången också medicinera för min adhd och det innebar en enorm förbättring.

Behöver struktur i livet

Matildas adhd i kombination med högfungerande autism gör att hon måste ha tydlighet och struktur i livet, annars fungerar inte hennes vardag.

Efter att ha vårdats en tid på rättspsykiatrin i Sundsvall kom Matilda så småningom till ett behandlingshem i Finja i norra Skåne. Därefter var Matilda mogen för det som ansetts som en omöjlighet bara ett par år tidigare.

– Den första oktober 2008 skrevs jag över till allmänpsykiatrin och jag fick flytta hem igen. Det var då min riktiga resa började och sedan dess har jag inte varit föremål för lagen om psykiatrisk tvångsvård.

Nästa viktiga steg i hennes väg mot ett normalt och självständigt liv fick Matilda när hon kom i kontakt med psykiatrikern Anders Albinsson i Växjö. Han gav henne framtidstro och deras samtal betydde mycket för henne.

– Han tvingade mig att ta ansvar för mitt eget liv genom att ställa krav på mig. Han fick mig att växa och det är tack vare hans envishet som jag slutade skada mig. Jag började skapa mig ett liv.

Startat eget företag

När Matilda ser tillbaka på de jobbiga åren har hon nästan svårt att själv tro att det är sant.

– Jag har gått från en isolerad avdelning till en enrumslägenhet i Alvesta, från att ha skadat mig regelbundet sedan 1996 till att överhuvudtaget inte ha gjort det sedan april 2010.

Matilda har lärt sig att hantera sin ångest.

Matilda kan fortfarande drabbas av ångest men vet hur hon ska hantera den.

Efter att Matilda kom ut ur tvångsvården har hon utbildat sig på folkhögskola, jobbat med media och startat eget företag som föreläsare. Under sina föreläsningar pratade hon i början mycket om sitt eget liv, men numera handlar det mera om behovet av förändringar inom den psykiatriska vården.

– Jag vill inte bli presenterad som en funktionsnedsättning utan som Matilda. Nu jobbar jag dessutom med handledning av vårdpersonal inom landstinget – jag har bytt sida. Jag är inte patient längre, utan medarbetare, säger hon stolt.

Men samtidigt som hon äntligen kunde börja leva ett självständigt liv drabbades Matilda av ett tungt bakslag. Hennes ögonsjukdom, näthinnedystrofi, har förvärrats och sakta, men obevekligt, blir hennes syn sämre och sämre.

– Jag kommer att bli helt blind och det är tufft att leva med den vetskapen. Men samtidigt hade det den fördelen att jag började engagera mig i olika föreningar för synskadade, som till exempel Unga med synnedsättning och därigenom har jag fått många nya vänner.

Kan hantera sin ångest

Det som ger henne livsglädje är själva livet. På den punkten är hon mycket tydlig.

– Jag uppskattar nog saker som andra inte tänker på. För mig är det ingen självklarhet att ha ett hem och att få sitta här och klappa katten. Jag är nog nöjd med ganska lite.

Ibland drabbas hon fortfarande av ångest, men nu vet hon hur hon ska hantera den utan att skada sig själv.

– Jag mår nog bäst när livet bara rullar på. Jag uppskattar den grå vardagen och behöver inte några kickar i livet. Jag behöver inte åka berg- och dalbana på Liseberg. För mig räcker det med en gunga på en lekplats.

Fotnot: Matilda har en blogg: www.vildamatilda.se

Av: Per-Ola Ohlsson

Foto: Stefan Lindblom