Validationsmetoden – så kommunicerar du med demenssjuka
Vad gör man när väninnan säger samma sak för femtonde gången på en timme? Eller när storebrorsan hävdar att han ska ut och ta upp båten fast den såldes 2001? Eller du plötsligt inte blir igenkänd?
Många ger upp. Lämnar rummet med en sorgsen känsla av att den närstående är borta för evigt.
Men det är hen inte! Personligheten, med alla dess känslor och tankar, finns kvar därinne. Det gäller bara att försöka hitta rätt nycklar för att nå fram.
Validationsmetoden är ett sätt att kommunicera med personer som är desorienterade eller demenssjuka. Arbetsterapeuten Rita Schwarz har arbetat med metoden i snart 25 år, utbildar, föreläser och handleder.
– Jag blev lycklig när jag stötte på detta. Äntligen ett redskap i mötet, tänkte jag, säger Rita.
Bekräfta den sjukes känslor
Den jobbigaste perioden för både anhöriga och den demenssjuke är första fasen i sjukdomens utveckling, berättar hon.
– Det svåra är förlusten av den tidigare personligheten. Att ta in att Sven, min älskade man, är så annorlunda. Man tänker att han blivit konstig och då är det väldigt lätt att försöka styra och tillrättavisa honom.
Men ju mer vi försöker styra en människa med demenssymtom, desto svårare blir det.
– De märker vad man försöker göra och sätter sig omedelbart på tvären.
Grunden till en bra relation är att se människan med demenssymtom som den unika individ han eller hon är och att prata respektfullt, trots att dialogen stundtals är fullkomligt förvirrande. För den skiljer sig avsevärt mot dialoger med friska personer, där vi kan stämma av under samtalets gång för att förstå vad vi pratar om och följa varandras tankegång.
– Det går inte med personer som är minnessvaga, för den har de glömt. Men känslan har de kvar. Så, släpp sakfrågorna och börja i stället med att alltid bekräfta deras känslor.
Rita exemplifierar med en situation där maken är helt förtvivlad och gråter hejdlöst.
– Avled inte genom att börja prata om att dricka kaffe och vattna blommor. Det funkar inte. Om han är ledsen så är han det och ju mer du försöker styra bort sorgen desto värre blir det.
Fokusera i stället på känslan. Säg ”jag ser att du är ledsen” och låt honom prata om sin ledsenhet, låt honom gråta en stund.
– Demenssjuka är känsliga och många saker i nuet kan trigga ett minne från det förflutna, det kan vara en doft eller ett ljud som utlöst sorgen.
Tupplurar kan vara tidigt tecken på demens:
Videon kunde inte hittas
Beteendet kan vara förvirrande
Människor med demenssymtom rör sig fritt mellan olika tider och skeenden och det kan plötsligt dyka upp händelser från förr som den drabbade aldrig pratat med någon om.
– Det kan vara väldigt förvirrande för anhöriga. Men den demensdrabbade måste få ur sig upplevelsen och vi behöver inte förstå allt, vi ska bara finnas med och hjälpa dem.
Ett vanligt beteende bland demenssjuka är att beskylla andra för att ha stulit. Någon har tagit deras kläder, smycken eller pengar.
– Det handlar om att personen upplever sig bestulen, i själva verket kanske bestulen på sitt liv.
Och det bästa en anhörig kan göra, är att matcha och spegla känslorna.
– Om du protesterar mot att stölderna ägt rum blir det lätt en nedåtgående spiral som du själv kan dras med i – du stjäl också! All verklighetsorientering har motsatt effekt på en demenssjuk. Vad du än säger för att övertyga om hur det verkligen förhåller sig så blir det bara värre. Men om du bekräftar känslan klingar beteendet så småningom av.
Kroppsspråk, röst och beröring viktiga verktyg
Ju längre demensen utvecklas desto mer försvinner det talade ordet och desto viktigare blir icke verbal input – ditt kroppsspråk, din beröring och din röst. I sista fasen är det kanske bara beröring, röst, rörelse och eventuellt sång du når fram med. Men även tidigare i demenssjukdomen är dina signaler oerhört viktiga.
– Demenssjuka är väldigt sensibla. De reagerar direkt och stenhårt på ditt tonfall. Om du kommer och är stressad och ilsken så måste du säga det och att det inte handlar om dem.
Vad är validation och hur fungerar det?
Här listar vi 6 grundregler i validation.
Respekt
Respektera den som drabbats av demens. Var aldrig överlägsen eller nedlåtande. Hen är inte ett barn eller dum, utan en värdefull människa med känslor och förstånd – men med sämre minne och delvis tappat språk.
Undvik att distrahera
Luras inte, spela inte teater och säg inte emot för att distrahera eller tvinga den demenssjuke till medgörlighet.
Korrigera inte
Lägg inte tid på att diskutera om det verkligen finns en katt i rummet eller inte. Den som är sjuk blir bara mer förvirrad och orolig. Styr inte bort känslor, låt den som är ledsen få gråta en stund.
Lyssna – på djupet
Den som tror att den är bestulen sörjer kanske sitt liv där det ena efter det andra försvinner. Den som vill åka hem kanske längtar efter en annan tid.
Stressa inte
Tala lugnt och gärna långsamt. Håll ögonkontakt. En skadad hjärna kan behöva mer tid för att förstå.
Fokusera på gemenskapen
Låt inte sorgen över sjukdomen hindra dig från att glädjas åt den kontakt och den gemenskap ni faktiskt kan ha i dag. Det blir inte som förr – men det kan ändå bli bra!
Så pratar du med en person som lider av demens
Det blir aldrig som förut när en anhörig eller kär vän drabbats av demens och försvinner in i sin egen värld. Men genom att lära dig att prata ”dementska” går det fortfarande att få kontakt och att samtala. Se det som att du lär dig tala just ett nytt språk – öva och prova dig fram.
Hantera ilska
Situation: Din gamla pappa är jättearg och skäller.
Vanligt är att man klappar honom på ryggen och försöker lugna ner – eller skäller tillbaka. Men ju mer du försöker lugna och dämpa hans ilska, desto argare blir han. Det är obehagligt att ha en arg människa så nära och du vill gärna veta varför. Men han kan inte förklara. Han vet inte.
Säg i stället: ”Värst vad du är arg i dag!” – spegla honom, använd rösten, ta i ordentligt. Då kan du få tillbaka: ”Det kan du ge dig på att jag är!”
Svara: ” Vad är det som är värst då?” Då kan han säga ”Jag fick ju ingen frukost i morse! Jag är hungrig!”
Säg då: ”Vad hemskt, vad vill du ha?”
Försök inte tillrättavisa genom att tala om att han nyss har ätit, för känslan som uttrycks kommer inifrån, inte från det som hänt i dag eller nyligen i ”din verklighet”.
Hantera anklagelser
Situation: Din mamma säger: ”Nu har de varit här igen och tagit mina smycken!”
Bekräfta hennes uttalande med en så kallad omformulering (en av teknikerna) och säg:
”Va? Har någon varit här och stulit dina smycken? När hände det?” Försök konkretisera så att hon får prata om det.
”Det sker hela tiden!” säger hon då.
”Händer det varje dag?”
”Inte varje dag.”
”Men när är det? En viss tid på dagen? Eller på kvällarna?”
”Nej, aldrig på kvällarna! Och aldrig när du är här.”
Bekräfta känslan: ”Det är ju hemskt att bli bestulen.”
Hantera tidshopp
Situation: Din bror berättar att han ska ut och ta upp båten fast den såldes 2001.
Demenssjuka är tidsresenärer och det kan vara roligt att prata med sådana. Säg till exempel: ”Va? Ska du ta upp båten? Saknar du båtlivet så mycket? Vad var bäst med båten?”
Om du stannar och låter din bror prata om att fixa båten och att åka med båten, så hamnar du rätt: I glädjen som båtlivet gav. Vi måste förstå att demensdrabbade människor längtar efter saker som de har fått lämna. Det måste de få prata om, på sitt sätt.
Hantera upprepningar
Situation: Din gamla väninna säger att hon ska mata katten – för tjugonde gången.
Försök hitta känslan. Låt henne prata på tills du kanske anar vad det handlar om. Svara till exempel: ”Ska du mata katten? Saknar du den? Vad heter den?”
Kanske öppnar sig efter hand nästa ämne och väninnan börjar prata om djuren hon hade som barn och om sitt barndomshem. Då spinner du vidare på det.
Se det hon säger som en ledtråd. Den som vill mata katten kanske vill prata om sitt barndomshem som hon saknar, den som frågar vad klockan är har kanske tråkigt och den som frågar efter mamma vill kanske ha tröst.
Mer om validationsmetoden
Validationsmetoden utvecklades av tyskamerikanska Naomi Feil under åren 1963–1980, sedan hon upptäckt att de traditionella metoderna inte var särskilt gångbara i arbetet med äldre och desorienterade personer.
Kallas också Feilmetoden
Naomi Feil har rest världen runt och utbildat i validation, som också kallas Feilmetoden, och skrivit flera böcker. Hon är grundare till the Validation Training Institute, VTI, och vid 87 års ålder fortfarande en omtyckt föreläsare.
Av Petra Olander och Åsa Åhlander
Foto: TT, Privat