Alicia hittade tillbaka efter utbrändheten – tog hjälp av mumintrollen
Det finns människor som tycker om att skapa.
Sedan finns dem som Alicia Sivert. De som behöver det lika mycket som att andas.
– Ibland känner jag mig hejdlöst lycklig när jag skapar, ibland är det det enda jag kan göra för att stå ut.
År 2019 fick Alicia diagnoserna utmattningssyndrom, depression och ångestsyndrom. Året därpå kom pandemin som länge inte visade några tecken på att ge vika.
Istället för att dras ned i mörkret bestämde Alicia sig för att göra motsatsen.
Hon tog tag i en livslång dröm.
Alicia började bygga ett egenkomponerat Muminhus. Och skapa figurerna som skulle bo där.
I april år 2020 startade hon Instagramkontot "Moominatures". Syftet var att använda kreativitet och lust i läkandeprocessen. Samtidigt ville hon spara tillvägagångssätten och tipsen i en liten journal.
Alltid älskat Muminvärlden
Att det blev just Tove Janssons muminvärld är ingen slump. När hon gick in i väggen och tappade kontakten med vardagen var Mumindalen en trygg hemvist. Det blev signalen till Alicia att det var nu huset måste byggas.
Hon är uppvuxen med Muminsagan och har sedan barnsben älskat världen som karaktärerna lever i. Här har hon funnit tröst och samhörighet.
Så är det fortfarande.
– Jag har alltid kunnat känna igen både mig själv och andra i stressade filifjonkor, nördiga hemuler och den äventyrslystne Muminpappan som närmast provocerar fram katastrofer om det inte hänt något spännande på länge. Tove Jansson är en stor förebild både som konstnär, författare och medmänniska. Hon kunde skriva för en publik av alla åldrar och olika skeden i livet. Varje gång jag läser om böckerna upptäcker jag någonting nytt som jag inte tänkt på tidigare. Det berättas mycket mellan raderna.
Du drog igång för nästan två år sedan, vad hade du för förhoppningar kring projektet när du drog igång?
– Jag förväntade mig ingenting alls. Jag längtade efter en möjlighet att leka och uttrycka mig kreativt utan vare sig inre eller yttre krav. Göra någonting som inte kunde säljas eller bli en kurs eller instruktionsmaterial. Göra något som var bara för mig och min rehabilitering, där fantasin kunde löpa fritt, men inom välbekanta ramar. När jag började bygga Muminhuset var det första gången på länge som jag kände ett kreativt pirr i magen och lust att göra någonting. Den känslan ville jag ta vara på, till varje pris.
För Alicia är skapandet ett verktyg för mig att processa känslor och upplevelser. Ett sätt för hjärnan att koppla bort och koncentrera sig på en enda sak. Det blir intensivt och vilsamt på samma gång, på ett bra sätt. Det är lustfyllt, självvalt och kan försätta henne i ett tillstånd av flow.
På den bästa av dagar ger skapandet en euforisk känsla. Andra dagar är det helt enkelt nödvändigt – och det enda – som kan hålla mörkret borta.
Alicia Sivertsson
Bor: Gustavsberg.
Familj: Fästmannen Andreas, katterna Tofslan, Vifslan och Teno.
Ålder: 31 år.
Gör: Jobbar på kulturskola där hon håller kurser inom bild och form, teckning, textilt skapande med mera för barn och unga vuxna. “Men nu, som utmattad, arbetstränar jag i teaterverkstaden och kostymateljén. Där hjälper jag till att sortera, underhålla och skapa rekvisita och kostym.”
Utbildning: Är utbildad Levande Verkstadspedagog vilket är en pedagogik som bygger på att skapande inte ska vara förunnat någon elit eller anses vara en medfödd begåvning, utan är ett språk som alla människor har.
Aktuell: Driver Instagramkontot Moominminiatures som i skrivande stund har nästan 8000 följare. På Instragramkontot i hennes eget namn finns hennes återbruk, broderi, akvareller. Här finns också hundratals bilder av små tändsticksblomlådor och centimeterstora grytlappar.
Drömmer om: Att bli mästare i broderi. Det vill säga att erhålla ett mästarbrev från Sveriges Hantverksråd.
Intresset blev enormt
Alicias konstnärliga talang har inte gått andra obemärkt förbi. Hennes Instagramkonto "Moominiatures" startade från noll följare men närmar sig nu 8000. Alicia säger att det antalet ger henne blandade känslor.
– Jag har träffat så många likasinnade genom "Moominiatures", andra som börjat bygga miniatyrer för att hantera sin psykiska ohälsa eller som finner tröst och inspiration i Muminvärlden. Det har blivit en väldigt intim och nära relation från både min och deras sida där jag känt mig trygg. Men när följarantalet stiger fort blir jag plötsligt självmedveten och känner mig som om jag fått oväntade gäster. Då blir jag väldigt lik Filifjonkan. Fnattar runt och rättar till böckerna i bokhyllan, kammar mattfransarna och ser till att det finns rena handdukar i badrummet, men vågar inte riktigt prata med någon.
Alicia tänker efter lite.
– Samtidigt så vet jag att alla de nya ansiktena är lika riktiga människor som de jag hunnit lära känna. Jag behöver bara mer tid för att bekanta mig med dem.
I början visste hon inte hur länge Mumin-pysslandet skulle fortsätta. Alicia säger att hon har lättare för att att påbörja projekt än att att avsluta dem. Därför oroade hon sig i början för att Muminhuset inte skulle bli färdigt.
Nu är det tvärtom. Så länge det inte blir klart, så länge hon bygger, får hon fortsätta leka. Men i vilket fall har miniatyrskapadet landat som ett långvarigt intresse för henne.
– I mitt lilla arbetsrum, där jag tidigare gjort plats för tavlor, har jag nu satt upp hyllor istället, så jag kan fortsätta bygga små världar. En butiksfront i vilda västernstil tänker jag att jag ska skapa längs med hela det nedersta planet av morfars gamla stringhylla. Jag tror Muminpappan skulle uppskatta att hälsa på där.
Det är tydligt att Alicia är väl förtrogen med de olika Mumintrollens egenskaper. Deras nycker, styrkor och personligheter i allmänhet. Tove Jansson har skapat ett briljant galleri, anser hon.
Vilken muminfigur identifierar du dig själv mest med?
– Åh, det varierar. Jag försöker alltid vara lite mer som Lilla My och ta saker med en klackspark. Samtidigt vet jag att jag måste gå lugnare fram än hon gör och då försöker jag inspireras av Too-ticki. Hon är stabil och klok, rak och ärlig. Tar saker som de kommer och springer inte i förväg för att planera alla tänkbara scenarion, vilket jag tenderar att göra. Men sanningen är att jag ligger mycket närmare både Filifjonkan och Hemulen än jag någonsin velat erkänna för mig själv.
Hur är du lik Filifjonkan och Hemulen?
– Filifjonkan är rädd för vad alla andra ska tycka och tänka, hon har katastroftankar och renlighetsmani. Jag har Generaliserat Ångestsyndrom och känner igen mig väldigt i detta. Hemulen är en ganska inbunden typ. En samlare och vetenskapsman. Jag tror att jag har större social begåvning än vad han har, men jag är definitivt en lika stor nörd. Hemulen inspirerar mig att titta närmare på en sak i taget, till exempel pistillen på en blomma.
Hittat tillbaka igen
Långsamt men säkert har hon börjat hitta tillbaka från utbrändheten som nu går in på sitt tredje år. Läkeprocessen får ta tid. Att bygga muminvärlden och befolka den med figurerna, har hjälpt henne att må bättre igen. Det har gett henne lugn och väckt den kreativa lusten.
Vad är ditt råd till andra som hamnat där du en gång var, i början av en resa tillbaka efter att ha gått in i väggen?
– Ta en dag i taget och tänk inte så långt fram i tiden som du är van vid. Gör vad du vill och orkar i stunden. Kreativitet har en otroligt läkande kraft men när man är utbränd är den mycket svårare att komma åt. Jag fick schemalägga tio minuter kreativ tid varje dag under många månader för att hitta tillbaka till den spontana lusten och flowet.
Alicia säger att hon kämpar fortfarande med vissa tekniker och har projekt som känns övermäktiga. Tålamodet och koncentrationsförmågan är inte densamma efter en utmattning, säger hon. Det gäller att lära känna sig själv på nytt.
– Lika viktig som kreativiteten är för mig har det också varit att få professionell hjälp. Jag har genomgått flera KBT-behandlingar för både stress och ångest, utan dem hade jag fortsatt jobba för att komma tillbaka till den jag var och det jag hade innan sjukskrivningen. Nu vet jag att, och hur, jag istället måste söka framåt mot något alldeles nytt och mera hållbart.
Man ska vara snäll mot sig själv också, säger Alicia. Inse att det inte går att jobba med sig själv hela tiden heller.
– Det är viktigt att få vila, framför allt i början av en utmattning men också dagligen, resten av livet. Ibland får man helt enkelt bara lägga fötterna på soffbordet och spela tevespel istället.
Så skapar Alicia sin Muminvärld
Hur går du tillväga rent praktiskt, tänker framför allt på materialval. Vad använder du för att skapa figurerna?
"Figurerna gör jag i polymerlera runt en bas av aluminiumfolie och eventuellt ståltråd. Stommen gör det lite lättare att få leran att hålla formen och den blir inte lika tung. Figuren härdas sedan i vanlig köksugn och målas med akrylfärger."
Muminhuset, hur gjordes det?
"Basen är ett gjutrör i kartong från bygghandeln. Jag har sågat isär det, skurit ut fönster och dörrhål och satt ihop halvorna med ett pianogångjärn. Utsidan är täckt med trästavar och målad med överbliven färg från våra sovrumsväggar. Jag tycker mycket om tanken på att jag sover i ett muminhusblått rum. Huset är sedan inrett med våningsplan av kapaskivor, parkettgolv av tändstickor eller rörpinnar. Jag fick en hel trave tapetprover från en vän och har skapat stuckaturer, stengolv och kakelugnar av lufttorkande lera och spackel."
"Möbler och andra föremål är en blandning av sådant jag hittat på loppis eller fått skickat till mig av Mumindalens vänner (Instagramföljarna) och egna byggen av skrot och återbruksmaterial. Jag har gjort salongens kristallkrona av mässingstråd och glaspärlor medan Snorkfrökens är skapad av farmors gamla spetsar. Muminpappans arbetsrum fick just en ”fattigmanskrona” i allmogestil, byggd av ståltråd och träpärlor."