Arlene Stridh hyllar kvinnor med sina broderier: ”Vi måste lyfta varandra”
Krossa patriarkatet står det broderat med prydliga korsstygn på duken med blomsterbårder. På höger överarm har hon kvinnotecknet intatuerat, som en evig påminnelse om vad som är viktigt här i livet – frihet, jämlikhet, systerskap.
–Det är en feministisk motståndskraft att brodera. Jag köper dukar på loppis, det är ett sätt att hylla det kvinnliga handarbetet, säger Arlene Stridh, 33.
Arlene bor i ett gult hus på landet några mil norr om Kalmar med maken Jonas och deras två barn i förskoleåldern. Broderat har hon gjort sedan 2011.
–Då startade jag instagramkontot @stridhsstygn, om broderi, humor och korsstygn, svordomar och ”anti-carpe diem”. Numera är det kontot @skapatavtridh som är mest aktuellt. Jag ser kontot som en förlängning av mig själv, där jag visar upp mina verk.
Själv följer Arlene mest andra kvinnliga artister och kreatörer på Instagram.
–Kvinnor måste lyfta varandra, säger hon.
Överallt i huset finns Arlene Stridhs verk, och det finns mycket att titta på. På hallbordet står en liten tavla som säger Vänligen visa hänsyn, solidaritet och kärlek här, och i bokhyllan kan man läsa en lite annorlunda kom-ihåg-lista:
Att göra:
Vakna sent
Skita i allt
Somna om
–Jag ser hela mitt hem som en utställning säger Arlene och visar runt.
Hon har sin kreativa hörna i vardagsrummet, mitt bland barn, två gitarrer och den sibiriska katten Zingo, som hon kan bo med, trots att hon har astma och är allergisk mot pälsdjur. I huset samsas loppisfynd med arvegods. Den gamla gröna Haldan, en klassisk skrivmaskin, är ett arv från farfar. Tyvärr åkte den i golvet och är nu totalt värdelös, men står fortfarande framme.
Förvandlar gamla loppisfynd
Det finns budskap i allt som Arlene skapar. Här finns halsbrytande roliga och underfundiga broderier, som Det är inte hybris om man är bäst i korsstygn under en en galopperande enhörning med regnbågsfärgad man och svans. Nej, vem kan invända mot det? Den bilden har hon tryckt både på vykort, tygkassar och tröjor.
På en fyndad julduk har hon broderat texten Årets julklapp är delat ansvar, med vita korstyg. Påskduken med gulliga duniga kycklingar har kompletterats med två pratbubblor där den ena säger ”håll käften” till den andras ”pip-pip”. Och meningen Livet är en soppa och jag är en gaffel kan nog många känna igen sig i. Eller den dystra meningen Efter vinterdepressionen kommer pollensäsongen.
Arlene blandar nytt med gammalt, fint med fult, ljust med mörkt. Hon vill göra konst som både ska beröra och uppröra, och hon menar att hennes konst inte behöver vara bekväm för alla – för det är inte hon heller.
–Ramar och regler är inte min grej, säger hon.
Arlene gillar även att pärla och öppnar ett rejält skåp, fyllt med noggrant sorterade pärlor i alla tänkbara nyanser. Dessutom skriver hon, gör musik och beskriver sig som rastlöst kreativ. På Instagram visar hon hur hon förvandlar ett alldeles vanligt loppisfyndat dockhus till ett guldglittrande regnbågsfärgat drömhus till ett av barnen.
Feministisk festival den 8 mars
Familjen flyttade till ostkusten när Arlene började plugga på medieentreprenörprogrammet på Linnéuniversitetet. Om allt går enligt plan kan hon plocka ut sin kandidatexamen till sommaren, och i vår skriver hon sin C-uppsats om mammagrupper på sociala medier.
Parallellt med studierna driver hon eget företag. Hon pärlar, målar och broderar, trycker vykort, affischer, tygkassar och tröjor, alla med finurliga och ibland ironiska texter som Ät kött/Flyg ofta/Skräpa ner/Orka bry, Det är gratis att vara snäll, men det är det även att vara dum i huvudet och Vänligen visa hänsyn, solidaritet och kärlek här samt varningstexten Rasism skadar allvarligt dig själv och personer i din omgivning.
Jag hatar inte män, men jag hatar patriarkatet
På kvinnodagen den 8 mars i år ska hon medverka på en festival i Kalmar, som ordnas av föreningen Queens of Kalmar. Det blir flera dagar med föreläsningar och andra event.
Tidigare år har Arlene föreläst under festivalen, i år är hon med och arrangerar. Förra årets festival som pågick under fyra dagar var digital, och innehöll bland annat yoga, en låtskrivarworkshop och en konferens om destruktiva mansideal som ett hinder att uppnå klimatmålen.
I år är förhoppningen att festivalen ska kunna genomföras fysiskt.
–Kvinnodagen är en fantastisk dag att hylla kvinnan och att visa på de strukturella problemen med patriarkatet som vi lever med i dag. Jag hatar inte män, men jag hatar patriarkatet. Män som tar ut föräldraledighet prisas när det borde vara en självklarhet, säger Arlene bestämt.
Farmor är en förebild för Arlenes kurbitsmåleri
Det finns en giftig, eller toxisk machokultur, menar Arlene, där män vill trycka ner kvinnor.
–Det tog bara 100 år innan vi fick en kvinnlig statsminister…
Hon tycker det är viktigt att kvinnor tar plats i offentligheten.
–Vi måste sluta motarbeta oss. Det finns så många fantastiska kvinnor.
Arlene har firat kvinnodagen på lite olika vis under åren.
–Jag har gått på dejt med mig själv, till exempel såg jag Mia Skäringers föreställning No more fucks to give, berättar hon.
Förra året släppte Arlene en feministisk målarbok (som finns som nedladdningsbar gratis pdf på hennes hemsida skapatavstridh.se), med fem varianter på det klassiska kvinnotecknet, smyckade med kurbitsinfluerade blomstermönster.
–Intresset för kurbits kommer från min farmor Elsy Larsson. Det var genom hennes tavlor som jag började lära mig att själv måla i denna fantastiska stil för att sedan utveckla det till något eget.
Skriver om mammagrupper på internet
2017 medverkade Arlene i antologin Det heliga jävla moderskapet (Sjösala förlag), där 15 författare skrivit om egna upplevelser kring graviditet, förlossning och att bli förälder. Efter boksläppet åkte hon på en föreläsningsturné med 20 stopp runt om i landet.
Boken beskrivs som ”en brutal och modig samling skamlösa berättelser om verkligheten bakom den perfekta instagrambilden och det eviga förbannande dömandet av morsor”.
Arlenes text handlar om mammagrupper på internet, om hur mammor påverkar varandra både negativt och positivt. Hon menar att föräldrar ska bli mer tillåtande och känna sig trygga med att vara ”good enough”. För hennes egen del handlar det bland annat om att hon tycker om att jobba, även om det nästan är tabu att säga det, och att man får lov att ha kul även utan sina barn.
Hon menar att mammor utsätts för strukturella orättvisor – mammor ska både göra karriär och vara hemma med barnen, samtidigt.
–Det finns starka normer av hur mammor framställs, hur mammor ska tänka och tycka. Det är mammor som ska sköta alla sociala kontakter, det är mammor som ska se till att det köps julklappar, att det finns mat på bordet och toapapper och blöjor hemma. Och när mammorna går in i väggen skylls det på feminismen. Hur man slipper den fällan? Skaffa inte barn med en man. Eller i alla fall inte med en som strävar efter att upprätthålla traditionella könsroller. Jag har haft tur som hittade en feminist, som ser det som en självklarhet att laga mat och rodda hushållet.
Se också: Så gör du en väggbonad i makramé
Även Arlenes make Jonas är kreativt lagd. I trappen finns en bild skapad av honom, en färggrann och realistisk illustration av Arlene. Bredvid hänger Arlenes kommentar till pandemiläget – Frihetsgudinnan som håller en flaska med handsprit i den utsträckta handen, och under armen en bal med toalettpapper.
Utställning på stadsmuseet Näktergalen i Vimmerby
Arlene vill både beröra och uppröra med sina verk. Men kanske mest av allt sprida hopp. Under pandemitiden gjorde hon gatukonst genom att hänga upp ett korsstygnsbroderi på en bro precis utanför fängelset i Kalmar med det positiva budskapet Det kommer en tid då vi får kramas igen. Jag lovar.
–Att beröra, det är det viktigaste med konsten. Konst behöver inte vara vacker, den kan vara rolig, säger Arlene.
Våren 2021 skapade hon en grupp där kreativa människor träffades för digitala workshops, med temat psykiskt välmående genom skapande. Resultatet ställdes ut på ett galleri i Kalmar.
I somras visade hon drygt 20 feministiska broderier på utställningen Slöjd med budskap på stadsmuseet Näktergalen i Vimmerby.
Texten Det är aldrig för sent att ge upp som hon broderat på ytterligare en loppisfyndad duk har en allvarlig bakgrund. På sitt instagramkonto skriver hon:
”Jag vet inte om ni vet, men det här citatet är egentligen det bästa du kan säga till en som jag.
Det vill säga till en som ständigt tvivlar på sig själv, lever med ångest och har tusen bollar i luften men som ändå lyckas genomföra massa grejer. Det kanske är definitionen av modig, att ständigt göra grejer utanför ens comfort-zone. Men det är inte alltid värt att sträva efter. Genom att tänka att jag kan ge upp, eller att jag FÅR ge upp (om jag vill) så måste jag värdera hur mycket jag verkligen vill göra någonting. Är det värt att kämpa för, eller är det bättre att bara ge upp?
Det är nämligen ganska viktigt att kunna ge sig själv möjligheten att ‘ge upp’ grejer ibland, säga nej, backa, läka, gå vidare, prova igen. Så tänker jag i alla fall.
Håller du med mig?”
Har trigeminusneuralgi och adhd
Arlene Stridh har många framtidsplaner. Kanske läser hon vidare och disputerar.
–Det vore fint att kalla sig doktor Stridh, säger hon och skrattar.
Akademisk karriär eller inte – Arlene är en kreativ entreprenör.
–Jag vill leva på min konst, på något sätt. Jag kan inte se en framtid utan att jag arbetar kreativt, och jag hoppas att vi kan bo kvar här. Jag vill vara en trygg mamma till mina barn, de ska kunna be om hjälp. Om tio år hoppas jag att vi har det ganska bra ekonomiskt ställt.
För några år sedan drabbades hon av nervsjukdomen trigeminusneuralgi som ger attacker av kraftig ansiktssmärta. Det är ett tillstånd som beskrivs som värre än något patienten tidigare upplevt och ibland därför kallas självmordssjukan. Smärtan kan utlösas av lätt beröring eller vardagliga aktiviteter som att tala, äta och borsta tänderna.
–Jag gjorde en hjärnoperation 2013. Det blev en ny chans, ett nytt liv. Men fortfarande är det en själv som bygger upp sitt liv. Jag tror att man är sin egen lyckas smed, även om alla inte har samma chanser – ekonomiska eller sociala – att lyckas i livet.
I vuxen ålder fick Arlene en adhd-diagnos, och menar att det gör att hon jobbar jämt och ofta hamnar i ett flow.
–Jag mår bra av att skapa. Allt behöver inte vara säljbart. Det finaste är när jag skapat något för min egen skull och andra tycker om det, säger hon.