Ingen vet hur man plockar svamp på riktigt – så här ska du göra egentligen
I helgen hade jag en riktig lyckostund i skogen. Ni vet en sådan där svamptur när man sätter fötterna på rätt ställe hela tiden. Att plocka svamp är det riktiga skogsbadet om du fråga mig. Att vara omgiven av det gröna, mjuka och vackra med ett uppdrag som får en att kännas som en detektiv.
Svampplockning skulle jag vilja påstå är en förmåga som inte alla har. Att vara begåvad med känslan för var man hittar svampen är inte alla förunnat.
I min familj har den absolut bästa svampplockaren varit pappa, ohotad på sin tron. Vi brukade likna honom vid en tryffelhund. Vart han än gick växte svamparna kring hans fötter.
Svampkunskap från födseln
Jag önskar att jag hade nedärvt 100% av hans svampskicklighet i att hitta svamp – att alltid och att veta vad alla svampar i skogen heter, vilka man kan äta, vilka man absolut inte ska äta, vilka som är delikata, och det är fler än gula kantareller det vet jag. I min barndom sorterades svampfynden i delikata, goda matsvampar som blev och är perfekta i grytor och såser. De delikata äter man som den delikatess de är – stekta i smör ska de avnjutas, de ska få spela hela huvudrollen själva, brödskivan eller pastan är bra biroller.
Med rätta känslan för svamp
Tyvärr ärvde jag inte hela pappas känsla för svampar. Men i helgen fick jag en glimt av den. Jag var på för mig obruten mark, men ställt in siktet på svampfynd. Sakta rullar vi på små smala skogsvägar när jag säger: kan vi inte bara stanna här och gå in… skogen liksom viskade till mig. Jag fick den där magiska svampvittringen. Den som inte går att öva in, den som vissa har. Och just där och då hade jag den.
När svampsökande börjar, tar det tid för mig innan ögonen fått rätt inställning – den som gör att de upptäcker guldet. Inte allt för ofta så döljer sig den gula kantarellen under mossan och det är svårt att få den röntgensynen direkt. Tålamod stavas det, och försiktiga långsamma steg.
Och när det glittrar till i det gröna är lyckan svårslagen.
Plocka rätt
Det är nu de vi skiljer de riktiga svampplockarna från de andra...
Det bästa av allt är att alla kan bli riktigt bra på denna svampkonst. Om du hamnar, precis som jag ofta gjorde som barn, mitt i svampbeståndet där den oslagbara svampfinnaren placerar dig då han ska fortsätta längre in i skogen på vidare upptäcktsfärd. Så själva skördandet av guldet lämnas till andra. Det är nu våra färdigheter prövas.
Vi sätter oss på knä. Försiktigt tar vi svamp för svamp. En bra svampkniv är nästan ett måste. För svampen ska rensas här och nu!
Hatten och lamellerna ska borstas av noga, angripna delar skäras bort och all jord avlägsnas. Efter denna ömsinta hantering får svampen ta plats i korgen. Metodiskt tar du svamp för svamp. Rena och vackra ska de bli – absolut INTE nedslängda täckta av halva skogen.
Men utbrast en kollega, det har man väl inte tid med!
Klart man har, svampen försvinner ju inte, och det bästa av allt, hemligheten – när du sitter där på huk och blicken har fått rätt inställning, det är då du ser dem överallt, även de som gömt sig under mossan. Skörden kan bli dubbelt så stor och framför allt lämnar du det i skogen som hör skogen till. Slipper spindlar, mossa, barr och löv på hela köksbordet. Själva upplevelsen blir också så förhöjd när du kommer hem, då du bara behöver skiva, steka och njuta.
Smaklig måltid.