Norsk designguide: Allt du vill veta om Norges designskatter
Trots nyskapande former och hantverksskicklighet på hög nivå är många av de norska formgivarna och tillverkarna ganska okända idag, internationellt sett. Men vi börjar upptäcka dem, en efter en. Exempelvis har den långa låga bänken Krobo av Torbjørn Afdal (1917–99) blivit väldigt eftertraktad. Även karmstolen Bambi och fåtöljen Holmenkollen är designikoner av hög internationell klass.
Men den norska designhistorien börjar inte med möbler, utan med guldsmedskonsten, som var framstående redan under 1800-talet och blomstrade runt år 1900. Firmor som David-Andersen och J. Tostrup, båda verksamma i Oslo, skapade fantastiska corpusarbeten i silver, guld och emalj.
Under första halvan av 1900-talet började formgivningen, precis som i andra länder i Europa, alltmer inrikta sig på vardagsföremål. Foreningen Brukskunst förmedlade formgivare till industrin, till exempel Nora Gulbrandsen som anställdes hos Porsgrunds Porselænsfabrik 1928 och Sverre Pettersen som började rita glas för Hadeland Glasbruk samma år.
Efter andra världskriget var den norska möbelindustrin framåt och aktiv. Geografiskt samlades möbeltillverkarna främst i Vestlandet, den västligaste delen av Norge där bland annat Bergen ligger. Även textilindustrin låg i framkant och skapade moderna mönster för nya kundgrupper.
Se också: 5 saker att tänka på när du går på loppis
Per Tannum viktig för norska designframgångarna
En person som var avgörande för de norska designframgångarna var Per Tannum (1912–94). Bland annat startade han tidskriften Bonytt 1941 för att öka intresset för inredning och puffa för föremål av god kvalitet. Samma år grundade han även Bruksbo Tegnekontor som till en början skapade möbler för hans två egna möbelbutiker P.T. Møbler och Møbel-Tannum. Det var också han som stod bakom utställningen Norway Designs for Living i Chicago 1951, en satsning som några år senare skulle mynna ut i inredningsbutiken och utställningsverksamheten Norway Designs.
Utöver allt detta var han även kraften bakom PLUS, en sammanslutning av cirka tio tillverkare och formgivare som från 1958 och framåt skapade föremål avsedda för serietillverkning. Alla dessa satsningar skapade en kreativ miljö för unga formgivare att verka i och genererade internationella priser och utmärkelser.
Ja, det är helt klart dags att upptäcka den norska designhistorien, ett garanterat spännande område att utforska.
"Allt började med att någon nämnde Erik Pløen"
För att få veta mer om norsk formgivning från 1900-talet tog Antik & Auktion kontakt med Mats Linder, en välkänt namn inom området skandinavisk formgivning. Han utbildade sig till bildkonstnär på Kunstakademiet i Trondheim, och är sedan tjugo år tillbaka skribent för bland annat den norska tidskriften Samler & Antikkbørsen. Mats Linder är även en flitig författare och namnet bakom flera designböcker och texter i utställningskataloger och uppslagsverk.
Hur kom det sig att du blev intresserad av 1900-talsföremål?
– Jag bodde i Malmö på 1990-talet och började jobba i en välgörenhetsbutik. Jag kunde ingenting om sakerna vi sålde men la märkte till att några kunder kom dit och handlade varje dag. De måste börja få fullt därhemma, tänkte jag, men insåg snart att de sålde sakerna vidare. Så jag började titta på vad de köpte. Efterhand började jag själv gå på loppisar och köpa och sälja lite grand. En av handlarna som jag lärde känna, tipsade mig om en norsk keramiker som hette Erik Pløen. Det namnet ska jag komma ihåg, tänkte jag. När jag hade flyttat till Trondheim för att börja på Kunstakademiet gick jag vid ett tillfälle in i en antikhandel och köpte en vas av Erik Pløen. Den sålde jag senare till Nordenfjeldske Kunstindustrimuseum i Trondheim. Det var så det började.
Erik Pløen – en man med stor experimentlusta
Keramikern Erik Pløen (1925–2004) har varit enormt betydande för den moderna norska keramiken.
Han började som lärling i en keramikverkstad redan som 16-åring.
År 1946 öppnade han en egen keramikverkstad, men tog efter cirka tio år en paus i arbetet för att få utrymme att experimentera med stengodset. Resultatet blev en uppsättning föremål som bland annat visades på utställningen Formes Scandinaves på Louvren i Paris 1958.
Det stora genombrottet kom 1959 då han hade en separatutställning på den legendariska inredningsbutiken Norway Designs i Oslo. Georg Jensens butik i New York visade hans keramik och 1961 tog Erik Pløen emot det prestigefyllda Lunningpriset.
Under 1960- och 70-talen utvecklades hans skapande till mer konstnärliga och skulpturala former, med mindre fokus på funktion än tidigare.
Du var ganska tidigt ute med att uppmärksamma norsk formgivning?
– Ja, jag gjorde en utställning på Nordenfjeldske Kunstindustrimuseum 1999. Och då var jag förvånad över att just jag fick göra det. Men vid den tiden var det inte så många som fokuserade på 1900-talet. På utställningen blev jag intervjuad av Samler & Antikkbørsen. Efteråt, när vi småpratade över en lunch, sa jag som jag tyckte, att tidningen var lite tråkig för den handlade ju bara om gamla saker. ”Men då får väl du skriva om 1900-talet då”, sa reportern. Och så blev det. Jag har skrivit om design och konsthantverk i 20 år nu.
Vilka är dina senaste böcker?
– Norsk design og Kunsthåndverk A til Å kom 2020. Sedan dess har jag gett ut ytterligare tre, fyra böcker. Tunna i och för sig, men jag har haft en idé under många år om att göra en serie där varje bok tillägnas en norsk formgivare. Så det kommer fler. Med de här böckerna vill jag lyfta fram norska formgivare och konsthantverkare och göra norsk kultur mera känd för omvärlden.
Varför tror du att norsk formgivning inte är lika känd som till exempel dansk?
– Norska tillverkare har varit dåliga på att framhäva sina formgivare. Hade till exempel Tias Eckhoff varit dansk, hade han varit jättekänd idag. Han är ett av de viktigaste namnen inom Scandinavian Design. Han formgav även för danska tillverkare, till exempel besticket Opus för Dansk Knivfabrik i Lundtofte och Cypress för Georg Jensen.
Vad utmärkte norsk formgivning i början av 1900-talet?
– Foreningen Brukskunst bildades 1918 och man mer eller mindre kopierade statuterna från Svenska Slöjdföreningen, som de också samarbetade med. Målet var att föra samman norska formgivare med tillverkningsindustrin för att skapa en självständig konstindustriell tillverkning. 1920- och 1930-talen är något av jungfrulig mark i Norge. Mest framstående på den tiden var corpusarbeten i silver och guld, främst av David Andersen och Jacob Tostrup. Det var överlag hög kvalitet på de här arbetena från slutet av 1800-talet fram till cirka 1970. Från 1950-talet och framåt började man göra alltmer bestick och smycken. Och i det sammanhanget måste man, förutom Tias Eckhoff, också nämna Tone Vigeland. En fantastisk smyckeformgivare. Hon är verksam än idag men främst inom skulptur.
”Barnstolen Tripp Trapp har sålts i mer än 10 miljoner exemplar.”
Visst finns det en hel del tuffa möbler också?
– Ja, de mest kända firmorna var Rastad & Relling, Bruksbo Møbler och Vatne Møbler. Men, som sagt, de här företagen var inte så bra på att föra fram sina formgivare. Annorlunda är det med Peter Opsvik, han är duktig på att positionera sig och har kontroll på produktionen av sina olika modeller. Till exempel har han själv rättigheterna till barnstolen Tripp Trapp som har sålts i mer än 10 miljoner exemplar.
Vilken är din favoritmöbel?
– Det är modell 2050 av Arne Halvorsen, formgiven 1962 och tillverkad av P.I. Langlos Fabrikker. Fåtöljen är mycket ovanlig idag. Jag har bara sett en enda i verkligheten. Antagligen har man kasserat många av de exemplar som fanns. Det finns knappt några kvar. Stoppningen är av skumplast, ett material som pulveriseras under årens lopp.
Vad kan man säga om det norska glaset under 1900-talet?
– Glaset är inte riktigt lika spännande som guldsmedskonsten och möblerna. En av de mest kända glaskonstnärerna under första halvan av 1900-talet är Sverre Pettersen, som var verksam på Hadeland Glassverk. Jag tycker att hans glas påminner om det Simon Gate och Edvard Hald gjorde i Sverige. Men efter andra världskriget utvecklades en större originalitet inom glaskonsten. Till exempel med Benny Motzfeldt, också på Hadeland. Hon skapade fritt som glaskonstnär och arbetade tätt med glasblåsarna. Under 1970-talet blev det norska glaset än mer spännande med fristående glaskonstnärer.
Och textilkonsten?
– Sedan lång tid tillbaka har vi ju haft mycket ryamattor. Under 1900-talet blev det populärt att köpa mönster och garn och själv knyta. Både män och kvinnor gjorde det, fördelningen var 50/50. Sjömän hade med sig material när de gick ut till havs och vävde på lediga stunder. Tyvärr säljs ryor billigt i Norge idag. Utomlands går de för tiodubbla priser.
Har du tips på vart man ska åka om man vill upptäcka norsk formgivning?
– Oslo är helt klart rätt ställe att åka till, där finns det absolut flest antikbutiker. Framför allt i de östra delarna av stan ligger det många små antikbutiker med mellanprofil. Några exempel är Brocante, Retrolykke, Utopia Retro Modern, Skogen Design, Brukthandelen Majorstua, Obelisque och Antikkvarehuset. Jag vill även slå ett slag för antikvariat, till exempel Adamstuen Antikvariat, Ruuds Antikvariat, Damms Antikvariat och Norlis Antikvariat. Alla i Oslo. Man bör även besöka Nasjonalmuseet och Munchmuseet. Och Vigelandsparken, en stor anläggning med skulpturer av Gustav Vigeland.