Jag gav surströmming en ny chans – nu vet jag med säkerhet om det är gott

Vilken mat måste finnas med på midsommarbordet?

”Ni borde testa surströmming”.

Höhö. När jag skrev i familjechatten drog jag på smilbanden. Min systers tyska pojkvän skulle hälsa på i sommarhuset, och jag kunde se framför mig hur han ryggade tillbaka av stanken när min pappa öppnade surströmmingsburken.

Det vore väl ”kul” att få bjuda honom på en svensk tradition. Mindre kul var det när jag insåg att pappa tyckte det var en bättre idé att vänta med surströmmingsskivan tills jag och min familj skulle komma ner några veckor senare.

Jag svor högt för mig själv. Varför var jag så dum att jag öppnade den dörren (eller burken)?

Den värsta smakupplevelsen i mitt liv

Fram tills den här sommaren hade jag ätit surströmming en gång i mitt liv. Och det var, utan att överdriva, min värsta matupplevelse i livet. Om man nu kan kalla surströmming för mat.

Den gången, för kanske 10–15 år sedan, var också min pappa inblandad. Pappa ville gärna tro sig veta hur man fixade en surströmmingsklämma med rödlök, gräddfil och potatis. Det visade sig att han hade exakt noll koll. I stället för att hacka upp strömmingen lade han hela filéer på brödet. Utan bättre vetande gjorde jag samma sak, och det som hände senare kan bäst beskrivas som en kamp med mina sinnen.

Att tugga i sig en hel filé och känna den sladdriga och sega konsistensen i munnen samtidigt som surströmmingslukten gjorde bo i mina näsborrar. Jag unnar inte ens min värsta fiende den upplevelsen. Jag kunde inte äta fisk på flera månader. Bara synen av fisk fick mig att känna den där lukten igen.

Blivit uppmuntrad att testa igen

Så nu i sommar hade alltså pappa bestämt att det var dags för en ny skiva. Och allt på grund av det där jag skrev om att det vore kul om vår nya tyske familjemedlem fick uppleva ”lite svensk tradition”.

Jag började intala mig själv att det kanske trots allt inte skulle smaka så dåligt. En av mina vänner hade tidigare berättat att han börjat gilla surströmming på äldre dar, ”bara man gör det rätt”, och min bror och flera kollegor hade sagt samma sak. Dessutom var det min bror och svägerska som skulle få sköta allt den här gången. Om pappa så önskade fick han äta sina filéer för sig själv.

Så jag gick in med så öppet sinne jag kunde. Lukten var hemsk den här gången också, men såg det inte lite godare ut nu när min bror liksom sparsamt kryddade sin klämma med upphackad surströmming.

Alla runt bordet började äta, och ingen rynkade på näsan. ”Det smakar absolut inte illa, kanske lite speciellt”, förklarade någon.

Så var det min tur.

Lurades av smaken

Första tuggan kändes helt okej fram tills någon konstaterade att jag bara tagit en tugga bestående av bröd, gräddfil, gräslök, potatis och rödlök.

Okej, då tar vi en tugga till, tänkte jag.

Och där och då insåg jag att surströmming är... Gott!

Smaken av sältan gifte sig perfekt med tillbehören. Eller vänta. Nu började saker hända i munnen. Den där sältan började expandera och ta över allt. Det smakade exakt som det luktade – fränt.

Det är en sak att försöka stoppa i sig en hel seg filé, men att något så litet, vi pratar liksom om ett par gram surströmming, kan få hela kroppen att undra vad man egentligen håller på med hade jag inte räknat med. Ungefär det hann jag tänka innan jag spottade ut biten på tallriken.

Om jag hade svårt att äta vanlig fisk efter mitt senaste försök så kan jag i dag inte ens titta på en rödlök utan att påminnas om den vedervärdiga smaken...

Så, som den ”erfarne” surströmmingsätare jag nu vågar påstå att jag är, kan jag med gott samvete konstatera att den som påstår att jäst fisk är gott ljuger. Alternativt saknar de smaklökar.

Vad min systers tyske pojkvän tyckte om surströmmingen? Han valde vänligt men bestämt att tacka nej.