Lisa Miskovsky: ”Många kvinnliga artister är som bäst efter 40”

Lisa Miskovsky är med i Melodifestivalen 2022.

Foto: Frida Funemyr

Som artist, kvinna och mamma till ett barn med autism har Lisa Miskovsky ofta pressat sig hårt för att hålla sig kvar i branschen. Men när läkarna gav henne sångförbud på grund av blödningar på stämbanden fick hon sig en tankeställare. Nu är hon redo att ställa sig på Melodifestivalens scen – för andra gången.

Lisa Miskovsky är just hemkommen från Fuerteventura i Kanarieöarna där hon surfat en vecka ihop med sambon Jens Persson. Denna gång fick Lisas två döttrar stanna hemma, på grund av pandemin.

– Annars brukar jag faktiskt se till att ge dem en solsemester en gång om året under den mörkaste perioden. Jag älskar att bo i Norrland, men det är ju så himla mörkt. Jag har insett att ljuset är superviktigt både för mig och tjejerna, och så fort mörkret slår till försvinner energin från oss alla, säger Lisa och erkänner att hon kan känna viss flygskam, samtidigt som ljuset är livsnödvändigt.

Första gången Lisa Miskovsky var med i Melodifestivalen 2012, hon gick till final.

Det är exakt tio år sedan Lisa Miskovsky var med i Mello med låten Why start a fire. Hon kom till finalen – som Loreen vann.

Foto: Karin Törnblom/TT

Med andra ord är Lisa nu fulladdad med ny energi inför sin medverkan i Melodifestivalen. Det är exakt tio år sedan sist, men 2012 var det Loreen som vann. I år hoppas Lisa såklart ta hem segern, men hon har ingen vidare tävlingsinstinkt.

– Folk tror att jag är en tävlingsmänniska bara för att jag sysslat mycket med hockey och snowboardåkning, men det var faktiskt på grund av just tävlingsmomentet som var en av orsakerna till att jag slutade med det.

Tävlade mot Loreen, Danny och Thorsten Flinck

Främst är hon med i Melodifestivalen för att det var så roligt sist.

– Så mycket roligare än jag någonsin kunde föreställa mig! Jag älskar blandningen av stilar, åldrar och uttryck. Tänk att jag, Loreen, Danny och Thorsten Flinck var med sist – en sådan otroligt rolig och otippad mix, säger Lisa och skrattar.

Det här är Lisa Miskovsky

Ålder: 46 år.

Familj: Sambon Jens Persson och döttrarna Elvira och Ell.

Bor: I Umeå.

Yrke: Artist och låtskrivare. Släppte sitt första självbetitlade album 2001 som innehöll hitlåten Driving one of your cars.

Aktuell: Tävlar med låten Best to come i Melodifestivalen, tredje deltävlingen den 19 februari.

Blir lycklig av: ”När alla i ens närhet får må bra njuter jag kopiöst. Och kallbad och rulla sig i snön. Du vet, vardagslyckan.”

Skräms av: ”Sjukdomar och allt oförutsett som kan hända. Jag har under åren med barn blivit som en minidoktor här hemma.”

Om att bli äldre: ”Än så länge är det lugnt. Jag surfar, åker snowboard, spelar Fortnite och skejtar med tjejerna. Min dotter sa häromdagen: ‘Det som är roligt med dig är att du har samma humor som oss barn, det känns inte som att du är vuxen då.’ Jag hoppas att jag aldrig ska tappa min lekfulla sida.”

Framtidsdrömmar: ”Att alla i familjen ska få må bra, ha tid med vänner och hålla på med mitt yrke ett bra tag till. Jag vill fortsätta att utvecklas som låtskrivare och sångerska.”

För Lisa är Mello ett fönster där inramningen är väldigt proffsigt gjord.

– Man får lov att visa vem man är. Det viktiga är att få framföra min låt och förhoppningsvis få känna mig nöjd med vad jag gör på scenen.

När låtskrivaren och producenten David Lindgren Zacharias ringde till Lisa och frågade om de skulle skriva musik ihop, tänkte Lisa att det kunde vara en kul grej. Resultatet blev Lisas Mello-bidrag.

– David är från Luleå och vi har en massa gemensamma bekanta, men aldrig skrivit ihop tidigare. Vi träffades under två dagar och skrev fyra låtar ihop, en av dessa blev Best to come. Låten handlar om den här tunga tiden som varit med pandemin och allt, berättar Lisa.

Blickar framåt under coronapandemin

Lisa kände själv att det var väldigt tufft när alla spelningar plötsligt försvann, samtidigt upplevde hon att hon var tvungen att blicka framåt.

Se också: Här är alla deltagare i Melodifestivalen 2022

1:36

Efter reklamen: Här är alla deltagare i Melodifestivalen 2022

(1:36)

– Att våga se fram emot saker är viktigt när det känns mörkt. Jag träffade flera kollegor som la sig ner, accepterade sitt öde och gav upp. Det kändes så sorgligt att se, som att dra ur kontakten ur så pass kreativa personer. Mål och drömmar är viktiga. Det kan vara smått som stort, säger Lisa.

Hon berättar om sin fina granne som brukar skotta hennes uppfart och som häromdagen lagade hennes snöskoter som stått oanvänd ett bra tag.

– I stället för att bara laga den så polerade han den och fixade en massa. Dagen efter kunde jag ta med mina döttrar i djup snö och tolka dem på slalomskidor. Det var underbart att se deras små ansikten under hjälmarna, de skrek av glädje. Att få den där skotern fixad var ett litet mål för mig som aldrig blivit av. Det var så otroligt fint och stort av min granne att göra detta för oss.

Fick blödningar på stämbanden

Lisa har en känsla av att kvinnor över 40 blir ofta borträknade inom hennes bransch, speciellt i en situation där man samtidigt förväntas finnas till hands för sina barn.

– Man ska göra allt samtidigt. För mig gick det till exempel inte att amma precis innan en direktsändning. Det var liksom inte helt lätt för mig. Man får priser som ”årets mamma” och liknande så fort man lyckas jonglera med fem saker samtidigt, och man är lyckad som artist och kvinna om man är mamma samtidigt som man släpper tre skivor. Och man är fantastisk om man inte går upp ett kilo efter sin graviditet och håller sig för evigt ung…

– Kravbilden är så otroligt hög för kvinnor. Det fanns ingen förståelse när jag tackade nej till tv-inspelningar när jag hade små barn – men snälla, ge oss en andra chans! Vi sångerskor över 40 förväntas liksom fejda bort, men jag känner flera kvinnliga artister som gett ut sina allra bästa plattor efter 40.

Lisa Miskovsky hade blödningar på stämbanden och fick order om att inte sjunga.

Våren 2020 fick Lisa Miskovsky order om att vila rösten på grund av blödningar på stämbanden.

Foto: Frida Funemyr

I december 2019 fick Lisa plötsligt ”svinont” i halsen så fort hon sjöng. Det visade sig att hon hade blödningar på sina stämband, och hon fick inte sjunga något alls under hela våren 2020.

– Med facit i hand passade väl det ganska bra, eftersom det var då pandemin slog till, säger Lisa.

Men innan förbuden hade hon jobbat under tre veckors tid trots att hon var sjuk, något hon såklart lärde sig en läxa av.

– Det hör till hantverket att gå upp scenen hur dåligt man än mår, säger Lisa och berättar om olika tillfällen då hon har uppträtt med ett leende på läpparna, trots att hon hade behövt stanna kvar i sängen.

– Jag minns till exempel när jag hade vinterkräksjukan och uppträdde i direktsändning på QX-galan. Det är ju liksom inte rimligt, och i dag kan jag bli provocerad av att det ska vara en prestation att leverera trots att man inte är skick.

Stora kontraster som artist och mamma

Nästkommande sommar gjorde hon ett par gig, men det visade sig vara för tidigt. Det blev en överansträngning på stämbanden och Lisa tappade rösten helt och hållet. Därefter har hon tagit det ”väldigt varligt”. Mentalt beskriver hon denna period som riktigt tung.

– Det var deppigt och jag blev orolig över hur min röst eventuellt skulle förändras. En operation ville jag helst slippa eftersom risken för ärrbildningar finns. Men jag fick en superbra sångcoach och fått en massa bra tips och råd hur jag ska använda rösten. Hon har varit ovärderlig. Rösten är bättre i dag och jag har gjort allt jag kan för att stämbanden ska återhämta sig på bästa möjliga vis.

Som artist får Lisa uppleva enorma kontraster i vardagen. Från att stå på stora scener där folkmassorna sjunger med i hennes låtar, till att stå hemma, riva i tvättkorgen och fixa skjuts till barnens olika aktiviteter.

Lisa Miskovsky har åkt mycket snowboard, i dag åker hon skateboard med sina döttrar.

Lisa som är före detta snowboardåkare åker gärna skateboard med sina döttrar. – Jag hoppas att jag aldrig ska tappa min lekfulla sida, säger hon.

Foto: Frida Funemyr

Men också lära sig hur det är att leva med ett barn som har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, NPF. Att Lisas dotter hade autism var inget hon själv misstänkte. Visst hade hon en hel del sömnsvårigheter och Lisa reagerade över att hon kunde rabbla alfabetet redan som 1-åring – hon visste både hur bokstäverna såg ut och lät.

Fick diagnosen autism

Det var en person i förskolepersonalen som ansåg att man borde göra en utredning.

– Först blev jag och min ex-man rätt upprörda och hade lite svårt att ta in att vår dotter, då tre år, skulle ha autism. Vi bar inte på samma känsla. Hennes språk var tidigt utvecklat och jag tyckte att vår kommunikation och hur vi lekte kändes otroligt självklar. Lämningarna på förskolan var visserligen jättetuffa. Hon hade någon form av separationsångest och enligt den här personalen hade man märkt att vår dotter helst satt på en gunga och tittade på när de andra barnen lekte, eller vände sig med ryggen mot gruppen. Den där gungan var visst en trygghet för henne på rasterna, menar Lisa.

Hon säger att hon möter många föräldrar som tycker det är svårt när andra antyder att ens barn skulle ha en diagnos när man själv inte anat något. Men hon tänker att skolpersonal ser saker som föräldrar inte ser, och att det inom skolvärlden finns enorma utmaningar.

Melloaktuelle Danne Stråhed: "Vi blåste Bert Karlsson och stal kontraktet"

– Det är tufft att bli skriven på näsan, men i dag är jag otroligt tacksam för att den här personen tog tag i oss så tidigt för att vår dotter skulle få så snabb hjälp som möjligt. För hon hade ju rätt. När diagnosen kom blev jag förvånad och tänkte, lite förnekande, att min dotter kanske bara inte trivdes på skolan. Men ganska snart sjönk det in. Jag insåg att det är ju ingen skillnad. Autism eller inte, det är samma barn, inget förändrades ju egentligen. Däremot behövde jag själv tänka om och gå utanför boxen, spränga min ram och bygga om den.

Ensamhetskänsla som förälder till NPF-barn

Största utmaningen för Lisa är att inte kunna hjälpa på det sätt hon vill.

– Man vet vad som krävs för att ens barn ska må bättre, men man kan eller kommer inte åt att hjälpa. Den maktlösheten är väldigt frustrerande. Man vill säga till sitt barn att: ”Går du vänster här i stället för höger blir det så sjukt bra”, men ändå väljer barnet att gå den smärtsamma vägen. Det är så svårt att se på när man inombords vet vad som är bäst för ens barn. Man måste låta det gå åt skogen och veta att det kommer få konsekvenser som blir smärtsamma. Jag är inte bra på det. Ibland kan jag nog bli för drivande och vilja fixa grejer. Det kan vara min akilleshäl. Jag jobbar med att kliva åt sidan ibland, förklarar Lisa.

Lisa Miskovskys dotter har autism. Själv har hon dyslexi och vet hur jobbigt det kan vara i grundskolan.

Som dyslektiker var skoltiden bitvis tuff för Lisa, som i dag fokuserar på sina styrkor i stället. – Jag kan till exempel göra praktiska saker, som att göra upp eld och hugga ved, säger hon.

Foto: Frida Funemyr

Efter sitt sommarprat i Sveriges Radio 2019, där Lisa berättade om sin dotters autism, fick hon stor respons.

– Folk är så glada och tacksamma. Jag har fått mängder av fina meddelanden. Vi med NPF-barn är verkligen inte ensamma. Det är så lätt att bli isolerad när man har barn med diagnoser av dessa slag, och då kan det kännas skönt att veta att varken du eller ditt barn är ensamma i detta.

Lisa får höra om många föräldrar som kämpar, inte minst inom skolvärlden.

– Vi har fått bra hjälp, men det finns många som upplever att de får ett väldigt trist bemötande av skolan. De är trötta på kravbilden som finns, att barn med diagnoser ska klara alla prov på samma premisser som alla andra barn, eller att de ska klara långa skoldagar. Detta leder till att många barn i stället blir hemmasittande, de klarar inte ens av att gå till skolan när kraven blir för höga.

Kände sig dum på grund av dyslexin

Lisa skulle gärna bli mentor för föräldrar till NPF-barn och engagera sig mer i frågor som rör skolan.

– Till exempel tycker jag att man borde ha kuratorer eller kanske psykologstudenter som kan fungera som en länk mellan föräldrar och lärare. Jag tror heller inte att föräldrar till barn med autism vet vilka rättigheter eller vilken hjälp som finns att få – bara en sådan sak som att barn med autism får gå före i köer på Liseberg?

Eftersom Lisas dotter har högfungerande autism är det inte så många som märker av hennes diagnos. Det är mest när kraven från skolan blir för höga som det yttrar sig.

– Man måste göra om kravbilden om barnet ska gå kvar i skolan. Målbilden kan inte se likadan ut för alla barn, det är bara så.

Att få skratta ihop är något jag värdesätter mer och mer

Själv har Lisa dyslexi och under skoltiden pluggade hon ”som ett as”. Hon önskar att hon hade fått hjälp och förståelse, men kände sig bara extremt dum och korkad. Självförtroendet påverkades, men som vuxen har hon insett att alla inte kan vara bra på samma saker.

– Jag kan till exempel göra praktiska saker, som att göra upp eld och hugga ved. Barn vill lyckas och inte gå till skolan för att ha social ångest eller påminnas om att ”det här är du dålig på”. Alla barn vill bli älskade och accepterade som de är, och att försöka hitta styrkor i varje individ är viktigast av allt, säger Lisa.

Lisa Miskovskys sambo Jens är som en bonuspappa

Vid sin sida har Lisa sin Jens, som enligt Lisa klivit in som en helt fantastisk bonuspappa.

– Jens var från dag ett väldigt dedikerad barnen. Det är en rörande process att se hur han hängivit sig åt dem. Det var inget jag hade förväntat mig, men som i dag känns otroligt viktigt eftersom jag är så nära barnen.

Som en ”gemensam grej” kollar Lisas familj på tv-serien Bonusfamiljen.

– Serien har varit en bra ledstjärna för oss. Vi har suttit som klistrade och det är hög igenkänning. Jag tänker att det är viktigt för barnen att se att inte allt blir som man tänkt sig. Livet i en familj innebär inte en rak väg. Vi är många som kämpar på och jag försöker klappa mig själv på ryggen ibland, som en påminnelse om att jag gör så gott jag kan.

Lisa Miskovsky bor i Umeå med sin sambo Jens och två döttrar Elvira och Ell.

Lisa separerade från sitt ex efter 17 år. Hennes sambo Jens har blivit som en bonuspappa till Lisas döttrar.

Foto: Frida Funemyr

Lisa berättar att efter skilsmässan från sin ex-man som hon var tillsammans med i över 17 år kändes det tufft. Hon jämför en separation med att bränna ner en skog. Att det blev förödande och torrt.

– Men sedan när det åter börjar växa kan det bli så grönt och fint igen, menar hon.

Jens flyttade upp till Lisa på landsbygden i norr från storstaden Malmö och hon konstaterar med ett skratt att ”då måste man ju vara kär. Lisa talar om vikten av humor i en relation.

– Att få skratta ihop är något jag värdesätter mer och mer, men också att man delar intressen och kan hitta på saker tillsammans. Jag tycker också det är mysigt att leva tillsammans med någon man kan ha intressanta samtal med. Jag får energi av att prata med Jens.