5 repliker vi aldrig glömmer från Allan Edwalls underbara filmkaraktärer
Kända profiler som lämnat oss 2025
Allan Edwall (1924–1997) var skådespelare, regissör, visdiktare och teaterdirektör, men för de flesta av oss är han framför allt de han gestaltade: Emils pappa, grannen på Junibacken, luffaren på vägarna, gammelrövaren i skogen och teaterdirektören i Bergmans hus.
Nöjeslivet har tidigare rapporterat om att Astrid Lindgren var övertygad om att de inte kunnat hitta en bättre person än Allan som Emils pappa och han var med i nästan alla filmerna efter hennes böcker som gjordes mellan 1971 och 1984.
Här är har vi samlat fem av Allan Edwalls minnesvärda roller och de repliker vi fortfarande bär med oss.
Orden är skrivna av Astrid Lindgren och Ingmar Bergman, men det var Allan som gav dem liv och det är med hans röst de klingar vidare än i dag.
1. Anton Svensson i Emil i Lönneberga
Katthult hade ingen klocka som var så säker som Antons rop. När Emil gjort något hyss och Anton fått reda på det hörde man honom över hela gården och alla visste vad som skulle hända. Emil sprang till snickerboa och Anton ropade så att det skallade.
– EEEEEMIIIIIIIIL!
Allan Edwall fick Guldbaggen 1974 för sin roll i Emil och griseknoen, och Björn Gustafson, som spelade Alfred, har berättat att en annan skådespelare nog hade gjort Anton ”gulligare”, men att Allan vägrade.
2. Farbror Nilsson i Madicken
På Junibacken fanns det en man som alla tyckte om, trots att han drack lite för mycket på lördagarna och sällan hade pengar över. Farbror Nilsson var alltid snäll mot Madicken och hans bästa stunder kom med årstiderna. Det är honom man tänker på när våren kommer och kvällarna blir ljusa.
– En sån här kväll känner man livet i sej.
3. Oscar Ekdahl i Fanny och Alexander
I Ingmar Bergmans film från 1982 är han teaterdirektören som älskar sitt lilla hus och som i ett jultal till personalen förklarar varför. Oscar Ekdahl dör tidigt i filmen, men talet blev kvar och är en av de mest citerade tankarna om varför vi berättar historier.
– Där ute finns den stora världen, och ibland lyckas den lilla världen spegla den stora världen, så att vi förstår den lite bättre.
4. Skalle-Per i Ronja Rövardotter
Han var för gammal för att röva, men inte för gammal för att vara älskad. Skalle-Per var som en pappa för Mattis och som en farfar för Ronja och det var han som kom på att de båda rövarbanden borde förenas.
En sommardag möter han Ronja utanför borgen och hälsar på henne på det sätt som bara en riktig farfar kan. Det var 1981, långt före Christofer Pocock sa ”Mitt hjärtas fröjd och eviga längtan” till Catja i Love Is Blind Sverige, en replik som blev en snackis, spreds i memes och till och med hamnade i en reklam för falukorv.
Skalle-Per var först och hans version är kortare, varmare och kom från en gammal man som verkligen menade det.
– Mitt hjärtas fröjd och glädje, vart är du på väg?
5. Paradis-Oskar i Rasmus på luffen
Han var luffare och han var stolt över det. När Rasmus och Oskar kommer fram till ett hus där de ombeds hugga ved känns det, enligt Oskar, plötsligt olustigt i närheten av en vedbacke. Rasmus kallar honom latoxe, men Oskar tycker att det är fel. Han är bara nöjd med så lite när det gäller arbete, förklarar han, och fortsätter:
– Men folk har ju fått för sig det, att man ska arbeta jämt och ständigt. Det kan jag inte få in i min arma skalle.
Själv sa Alla Edwall i en intervju att man inte får spela en komedi bara för att den är rolig, ”då kan man lika gärna kittla varandra”. Det var kanske därför hans roller blev så älskade. De var roliga, men de hade alltid en djupare botten som stannade kvar långt efter att filmen var slut.
Källa: Astrid Lindgren, Svensk filmdatabas, Östersunds-posten, Nöjeslivet, Elle