Jag har läst Carolas nya bok – här är 7 detaljer som sticker ut i hennes självbiografi
Carola Häggkvist om sin medverkan i Stjärnorna på slottet
Carola Häggkvist är inte bara sångerska och artist – hon är ett fenomen. I drygt fyra decennier har hon underhållit svenska folket med sin imponerande stämma, starka scennärvaro och färgstarka personlighet.
Hennes debutalbum Främling från 1983 har sålts i över 1,1 miljoner exemplar, vilket gör det till det mest sålda albumet i Sveriges historia. Inte ens ABBA har sålt lika många exemplar av ett enskilt album i Sverige.
Men med enorm framgång kom också enorm press. Genom åren har Carola hyllats, granskats, ifrågasatts och följts av rubriker om allt från tro och karriär till kärlek, konflikter och privatliv.
I dag fyller hon 60 år och släpper samtidigt första delen av självbiografin Jag är Carola. Här får hon själv berätta sin sida av historien. Boken rymmer relationen till Bert Karlsson, åren med Runar Søgaard, genombrottet, gudstron, familjen och allt däremellan.
Redan innan boken släpptes så har Carolas beskrivning av sitt förhållande med sin ex-make Runar skapat stora rubriker. Men förutom det – här är sju detaljer som sticker ut efter läsningen.
1. Den nästan svindlande detaljrikedomen
Jag är Carola är ingen snabb tillbakablick. På 576 sidor får läsaren följa med genom en oerhört detaljerad berättelse där minnena ofta återges med namn, smeknamn, platser, känslor och små vardagsdetaljer.
Ibland känns det nästan som att sitta bredvid henne medan hon bläddrar i sitt eget livs fotoalbum. Ett möte är inte bara ett möte. Det är stämningen i rummet, människorna runt bordet och känslan i kroppen just då.
Det gör läsningen intensiv – men också väldigt Carola. Det är som om hon inte bara vill berätta sin historia, utan verkligen få med allt som format henne.
2. Dofterna bär henne genom livet
En sak som återkommer i boken är dofterna. Skog, jord, hö, stall, kyrkorum och Bibel. Carola skriver inte bara om platser hon minns – hon beskriver ofta hur de luktade.
Om barndomens Åkerby skriver hon:
– Jag älskar fortfarande dofterna av kohage och landet.
Det kan låta som en liten detalj, men dofterna blir viktiga hållpunkter i boken. De återkommer i barndomens natur, i teatermiljöer och i trons rum. När hon besöker Betlehem för att spela in Jul i Betlehem är det doften av rökelse som dröjer sig kvar.
Dofterna gör berättelsen mer fysisk. De blir ett sätt för Carola att hålla fast vid platser, minnen och den trygghet hon återvänt till när livet stormat.
3. Dagböckerna visar människan bakom fenomenet
Carola har alltid varit personlig och bjussig, men samtidigt hållit hårt på delar av sitt privatliv. I boken öppnar hon dörren på ett annat sätt.
Särskilt starka är avsnitten med gamla dagboksinlägg. I tonåren blandas Eurovision, pojkvänner och sommarlovslängtan med ensamhet, press och sorgen över att missa ett vanligt ungdomsliv.
Men dagböckerna stannar inte där. Vi får också följa hennes tankar senare i livet, bland annat när sonen Amadeus är fyra månader. Där finns en annan sorts intensitet: den gränslösa kärleken, lyckan och tacksamheten över att vara mamma.
Det gör boken mjukare. Carolas berättelse handlar inte bara om framgång och kamp, utan också om de ögonblick där livet blir enkelt och stort på samma gång.
4. Familjen blev en del av Carola-cirkusen
En annan sak som blir tydlig är att genombrottet inte bara förändrade Carolas liv. Det påverkade hela familjen Häggkvist.
När hon skriver om de första stora framgångarna beskriver hon dem inte som en ensam triumf.
– Det var inte bara jag som vann. Det var vi!, skriver hon.
Pappa Jan kom att arbeta med henne på heltid och systern Susanne engagerades i fancluben. Framgången blev på många sätt ett familjeprojekt.
Samtidigt finns där små, handfasta detaljer som säger mycket om hur nära familjen stod. Inför en premiär behövde Carola plötsligt en behå och då fick mamma Anita helt enkelt rycka in med sin egen.
Det är både roligt och rörande. Bakom den stora artisten fanns en familj som löste, bar, fixade och stod nära.
5. Kängan till Bert Karlsson
Relationen till Bert Karlsson är förstås en av de delar många kommer att vara nyfikna på. Carola ger sin bild av samarbetet, konflikterna och kampen för att få mer inflytande över sin karriär.
Ett av de tydligaste exemplen handlar om albumet På egna ben. Många har undrat om titeln var en markering mot Bert. I boken svarar Carola rakt:
– Svaret är enkelt: Ja, det var den.
Hon skriver att låten i grunden handlar om en kärleksrelation men att hon själv sjöng orden med undertoner riktade mot Bert. Det blir en tydlig bild av en artist som försöker frigöra sig och visa att hon kan stå själv.
6. Killarna, tron och självdistansen
Mitt i berättelsen om press, skivbolag och stora beslut finns också en ung Carola som längtar, flirtar och försöker förstå sig själv.
Namn som Richard Herrey och Niclas Wahlgren dyker upp i hennes känsloliv och hon skriver om förälskelserna med både värme och humor.
– Jag är ju i och för sig sjutton år, då är det väl tillåtet att vara killtokig!, skriver hon i ett av dagboksinläggen.
Samtidigt finns gudstron hela tiden där som kompass. Längtan efter någon som delar hennes tro återkommer och det gör att många förälskelser stannar vid flirtar, korta romanser eller drömmar.
Det är just blandningen som gör avsnitten levande. Carola framstår både som Sveriges kanske mest kända kristna artist och som en helt vanlig tonåring med stora känslor och förmåga att skratta åt sig själv.
7. När hon äntligen fick göra showen på sitt sätt
En av de delar som träffar mig personligen handlar om Carolas tjugoårsjubileum på Cirkus i Stockholm 2003. Jag var själv där, elva år gammal, stående på sätet med Carola-tröja och keps, och sjöng med i varje låt för full hals.
Jag har varit på många konserter med olika artister sedan dess, men just den kvällen har stannat kvar.
I boken skriver Carola att det först var vid jubileumskonserten 2003, 20 år efter sitt genombrott, som hon var helt nöjd med produktionen runt en konsert. Hon beskriver en proffsig show med dansare, kör, ljus, ljud och pyroteknik och framför allt hur hon själv kunde välja låtar och ordning.
Att läsa det i dag ger minnet en ny dimension. Som barn upplevde jag bara magin från salongen. Nu förstår jag också vad kvällen verkar ha betytt för Carola själv. Det blev en chans att äntligen få göra en show på sina egna villkor.
Carola får själv hålla i berättelsen
Jag är Carola är detaljrik, intensiv och ibland nästan överväldigande. Men den ger också något som Carola sällan fått fullt ut genom åren: utrymme att själv hålla i berättelsen.
Det är inte bara historien om en av Sveriges största artister. Det är också berättelsen om en ung flicka som blev ett fenomen över en natt och som i över 40 år har försökt – och lyckats – stå stadigt i stormvinden.