Allas bloggare Jenny Fagerlund sa upp sig – är en av Sveriges mest populära författare
– Det råder jag ingen annan att göra! Men jag ångrar ingenting.
Tio böcker senare är hon en av Sveriges okrönta feel good-drottningar och lever på sitt författarskap.
Jenny Fagerlund drömde aldrig om att bli författare. I stället skulle hon bli veterinär – tills hon insåg att alla de ämnen som hon då förväntades läsa verkligen inte var de som roade henne. Då bytte hon spår och blev journalist istället.
– Jag tror att författare var för ouppnåeligt, säger Jenny, från lägenheten i Spanien där hon just nu sitter och redigerar sin tionde bok – och bloggar för oss här på allas.se.
Tio år och lika många böcker senare kan vi konstatera att hon inte bara kan kalla sig författare, utan dessutom är både väldigt produktiv och framgångsrik.
Förutom den svenska publiken har norska, danska, finska och lettiska läsare upptäckt hennes feel good med ett stänk av svärta och allvar.
Men inget kommer gratis. Jennys allra första bokmanus refuserades av alla förlag som hon hade skickat det till. Men en lektör skickade med några uppmuntrande ord.
– Det var också ett nej, men med orden ”Jag tror mycket väl att du kan bli utgiven någon gång i framtiden”, berättar Jenny.
Jenny tog fasta på de positiva orden, snarare än alla ”tack, men nej tack” och gav inte upp sin dröm. Det första manuset var en idé som hon fått medan hon var mammaledig med sitt första barn och skrivet på ren skrivlust och inspiration.
– Jag hade ingen koll på dramaturgi eller karaktärer, eller hur man skulle bygga en historia, säger hon.
Tävlade – och vann
Men hon gav inte upp.
– När jag fick mitt tredje barn så tänkte jag, att nu ger jag det en chans till. Och den här gången jag gick en kurs, gjorde långa karaktärslistor och planerade och planerade. Det var nästan så att jag planerade sönder manuset, så att lusten nästan försvinner, för att man har planerat för mycket.
Men när manuset var klart hade livet som trebarnsmamma rullat igång.
– Jag hade en ettåring, en treåring, en femåring hemma och jobbade – och manuset blev liggande.
Det var inte förrän hon såg att bokförlaget Harper Collins hade en tävling som hon grävde fram sitt manus och skickade in det.
– Då hade jag skickat det till en lektör och fått feedback på det – och sedan liksom fastnat. Jag tänkte att om jag skickar första kapitlet till tävlingen och beskriver vad boken handlar, då kanske jag kan få den där sparken i baken som jag behöver för att verkligen göra klart manuset efter lektörens åsikter och feedback.
Jenny Fagerlund
Ålder: 45 år.
Familj: Gift med Patrik, fyra barn; Alexander, 17, Isabelle, 15, Vilhelm 12 och Maximilian, 8, och två hundar; Sigge som är en dvärgpudel, 7,5 och Charlie, 2, en spetsblandning som är adopterad från Hundstallet.
Bor: I en etagelägenhet på Gärdet i Stockholm.
Gör: Författare.
Så mår jag bra: Hästarna och stallet har alltid varit mitt andningshål. När livet rusar är stallet en plats där man alltid är här och nu. Jag har ridit hela livet och haft både medryttarhästar och häst på foder. Nu har en av mina bästa vänner köpt en ponny – som jag och min dotter rider och tar hand om någon dag i veckan. Det är lyx. Och så bakar jag! När jag är som mest stressad kan jag gå ner i köket och sätta till en bulldeg – det är terapi. Och så blir barnen väldigt glada.
Aktuell: Med tredje och avslutande delen i Gärdet-böckerna Den hemliga julgåvan som släpps 15 oktober – och ständigt som bloggare på allas.se, poddare och föreläsare för andra hugade författare.
I tävlingsupplägget skulle 25 hoppfulla författarens första kapitel väljas ut för att förlaget sedan skulle läsa hela manuset. Dagen som de tävlande skulle få besked uppdaterade Jenny sitt mejlprogram hela tiden för att inte missa ett mejl från förlaget – men ingenting kom.
– När det närmar sig midnatt har inget mejl fortfarande kommit, så jag tänker att nej, det är inte meningen att jag ska skriva böcker. Nu har jag försökt, men det här är inte för mig.
– Det var tufft att få nej från alla förlag på mitt första manus, och kändes tufft att mitt andra försök inte heller lyckats.
Ett "nej" till men med uppmuntrande ord
Hon somnar besviken den kvällen – men vid frukost nästa morgon har mejlet kommit. Förlaget vill läsa hela hennes manus!
– Och sedan slutar det med att jag vinner hela tävlingen!
Inte nog med det, när Jenny har sitt första möte med förlaget får hon veta att hennes förläggare har anlitat en extern redaktör – och presenteras för Mia Thufvesson, samma lektör som skrev de första – och enda – uppmuntrande orden till henne efter hennes allra manus.
Det finns nog alltid en liten del av mig i mina huvudkaraktärer
– Hon kom ju inte ihåg mig, men jag berättade det för henne. Och hur mycket de där orden faktiskt hade betytt. Man kanske inte tänker på det själv, men de där små positiva orden kan betyda så otroligt mycket när det är någon som verkligen kämpar och drömmer om någonting.
Resultatet av tävlingen och det första samarbetet blev Jennys debutroman Drömstigen som kom 2016, och som var följetong i Hemmets Veckotidning samma år.
Sa upp sig fort hon fått bokkontraktet
Då hade Jenny redan sagt upp sig från jobbet som konsult för att satsa på författarskapet helhjärtat.
– Det var det första jag gjorde när jag skrivit på kontraktet på förlaget.
Och just det brukar hon inte råda andra hoppfulla författare att göra när hon håller skrivarkurser. Tvärtom brukar hon råda andra att ”don't quit your day job” – alltså precis det hon gjorde själv.
– Nej, för det tar ju lite tid och bygga ett författarskap, men jag hade min journalistik. De första åren jobbade jag både som frilansjournalist och med skrivandet, men sedan några år tillbaka är det fullt fokus på författarskapet.
– Jag är ju inte mycket för att ångra sig – och det gick ju bra! Jag har ju liksom kört på. Men visst jag kanske gjort saker annorlunda idag. Exempelvis hade jag en enorm scenskräck när jag började skriva och inför mina första författarframträdanden kunde jag knappt sova, inte äta och mådde bara illa. Så om det är något jag skulle ha gjort annorlunda så skulle jag ha tagit tag i det tidigare!
Det är få debutanter som slår igenom och blir stora på en gång. För de allra flesta författare handlar det ju om att släppa flera böcker och för varje ny bok nå nya läsare som i sin tur blir intresserade av att läsa det författaren skrivit tidigare.
– Det gör ju att författarskapet hela tiden byggs på och att man når fler och fler. Det är verkligen som att vara egen företagare!
Scenskräcken får vi möta i hennes nästa bok, där huvudpersonen Lollo är just författare med scenskräck.
– Jag har ju tagit en del av min egen scenskräck till henne, men det är hennes egen historia.
Det låter som om du beskriver dig själv! Hur självbiografiska är dina böcker?
– Inte alls, det är fiktiva böcker, men det är såklart att det finns väl kanske alltid en liten del av mig i mina huvudkaraktärer, men det är helt andra personer med helt andra öden och bakgrund. Men det är nog svårt att inte ta en liten del av sig själv.
En serie utspelar sig på Gärdet i Stockholm där du bor?
– Ja, det är hemmakvarteren, det är jättekul. Jag funderade mycket på var den skulle utspela sig och ville jag skriva om mina hemkvarter och få lyfta miljöerna där, för miljöer är ju en väldigt viktig ingrediens i feel good. Det känns väldigt fint att få lyfta mina favoritplatser och där jag går med hundarna där går också mina karaktärer.
Valet av den exakta platsen letade hon sig fram till på promenader med hundar och cyklande småsöner.
– Jag ville ha en plats som har lite småstadskänsla i storstan och Erik Dahlbergsgatan som det utspelar sig på har det, med gatsten och små butiker längst ner i husen. Jättecharmigt! Jag tycker den miljön är som egen oas fast det är i stan.
Mamma lånade ut bok
Jenny har gjort feel good till sin genre och är en av våra mest produktiva författare.
– Egentligen är det mammas förtjänst. Dels har hon varit den som har introducerat mig till läsandet, för hon har alltid läst väldigt mycket själv och gett mig böcker att läsa.
Det gjorde hon också med Marianne Keyes Vattenmelonen, som brukar räknas som den första chick lit-romanen, genren som numera kallas feel good.
– Den är helt fantastisk. Och hon kom ju med något helt nytt. Min mamma älskade den, hennes väninnor älskade den och sedan fick jag då läsa den – och efter har jag i princip varit fast i den här genren. Många av författarna som jag läste då som, säger Jane Green och Marian Keyes läser jag fortfarande.
Vad gör en bra feel good?
– Det måste vara mycket värme och hjärta i en feel good för mig. Jag vill skratta, men jag vill bli berörd och fälla en tår och jag vill ha det här hoppfulla slutet, det tycker jag är jätteviktigt. Det behöver inte vara ett lyckligt, men jag vill som läsare förstå att huvudkaraktären inte är på samma plats i livet som hon var i början, att hon har utvecklats och kommit till insikt. Hon är en annan person än vad hon var från och det kommer bli bra för henne. Just det inspirerar till förändring. Det ger mod och visar att man kan bryta gamla mönster. Man kan våga satsa på sina drömmar. Det är väldigt så hoppfullt tycker jag.
– Många av mina böcker har ganska tunga teman, som min senaste En välbevarad hemlighet. Där handlar det om psykisk misshandel, och en annan av mina storsäljare, 24 goda gärningar, handlar om förlust. Men det visar också att oavsett vad man går igenom i livet, oavsett vad som händer, så kan det också bli bättre. Det slutar kanske inte med att man lever lycklig i alla sina dagar, men det finns en hopp. Det tror jag många av oss behöver och blir inspirerade av.
När min farmor gick bort fick vi i familjen veta att hon hade burit på en hemlighet
Var hittar du dina idéer?
– Överallt! Många gånger handlar det om saker som jag är med om själv eller som jag får berättade för mig. Det kan vara något jag läser i en tidning, eller som när jag skrev en av mina första böcker Med hälsning från Båstad, då var det platsen att jag ville jättegärna skriva om, för Båstad är en sådan fantastiskt härlig ort. Jag och min familj tillbringar mycket tid i Båstad och ville få fram feel good-miljön där.
– Men oftast får jag en idé av en händelse som till Mitt hemliga liv. När min farmor gick bort fick vi i familjen veta att hon hade burit på en hemlighet under väldigt många år. Jag började tänka på vad det egentligen är för hemligheter vi döljer och hur de påverkar våra liv? Det blev det första fröet, men karaktären Moas historia och min egen är inte samma, det är inte alls samma hemlighet och Moa är inte jag.
– Så grundidén kan ha anknytning till mig, men sedan blir den en egen historia med egna karaktärer och egna berättelser.