Skådespelaren Amanda Jansson: Jag fick en livskris efter Tunna blå linjen

Bakom kulisserna på Tunna blå linjen säsong två

För Amanda Jansson finns ett tydligt före och efter Tunna blå linjen. Man kan lugnt påstå att hennes hyllade gestaltning av Sara i den prisbelönta dramaserien som om en grupp polisers arbete och vardag i Malmö har förändrat hennes liv på flera sätt.

– Jag kände tidigt att Tunna blå linjen stack ut och kom in med något nytt vad gäller polisserier, men hade inte vågat hoppas på ett sådant enormt stort genomslag som det blev. Inte heller att jag skulle få höra så mycket positivt om min egen insats, säger en leende Amanda och sätter sig tillrätta på stolen.

Amanda föddes 1990 och växte upp i Skärplinge i Uppland. Efter teaterprogrammet på gymnasiet utbildade hon sig på Teaterlinjen vid Fridhems folkhögskola i Svalöv och på Teater­hög­skolan i Luleå. Därefter gjorde hon några mindre roller i bland annat tv-serierna Vår tid är nu, Rebecka Martinsson och Beck – Utom rimligt tvivel.

Från att ha kunnat gå runt på offentliga platser mer eller mindre obemärkt, blev hon efter genombrottet som Malmöpolis plötsligt igenkänd nästan överallt. Direkt när serien började sändas märkte hon att många hajade till när de såg henne.

– Först kändes det overkligt, men samtidigt roligt med en sådan positiv uppmärksamhet. De flesta som kommer fram vill ta en selfie med mig eller bara prata lite. Och det tycker jag är trevligt, det är speciellt att få så mycket uppskattning. Men folk som bara stirrar eller pekar på mig i smyg, och tror att jag inte märker det, är jobbigt.

Nöjd med att bo i Gävle

Efter tre säsonger med ofta runt totalt två miljoner tittare per avsnitt, är den fjärde och sista i full gång att spelas in. Den kommer innehålla fyra avsnitt och sändas på SVT i slutet av 2026.

– Jag älskar att spela rollen som Sara och vi är ett superhärligt gäng. Något som är extra roligt är att vi får mycket beröm från riktiga poliser, som tycker att serien till stor del liknar deras vardag på jobbet. Det känns väldigt fint att höra att när de tittat på serien tillsammans med sin partner har hen fått en större förståelse för deras yrke och varför de ibland inte mår så bra när de kommer hem från arbetet.

Amanda har mötts av mycket kärlek från publiken för sin genombrottsroll. Något hon dock tycker är lite märkligt är att vissa personer hon möter tror att hon är polis i verkliga livet också.

– Men det kanske jag ska ta som en komplimang, säger hon och ler.

I den tredje säsongen blir hennes karaktär Sara och poliskollegan Magnus, spelad av Oscar Töringe, föräldrar för första gången. I det privata har hon ingen kärlek i form av en partner eller barn, men att bilda familj är ingenting hon går runt och drömmer om.

– Min dröm är att fortsätta vara frisk, må bra och vara lycklig. Det andra får komma om och när det gör det.

Och trivs med tillvaron gör hon hemma i lägenheten i centrala Gävle, cirka fyra mil norr om Skärplinge. Amanda tycker det är skönt att ha nära till både familj och vänner.

– Under en period trodde jag att jag var tvungen att bo i Stockholm på grund av mitt jobb. Men så är det inte alls. Det fungerar jättebra att bo i Gävle och tar bara cirka en och en halv timme att åka emellan med tåg, när jag exempelvis är med i en teateruppsättning i Stockholm. Sedan har jag ju många inspelningar och scenframträdanden på andra orter.

Vann en Jussistatyett i Finland

Tunna blå linjen har som sagt förändrat en hel del i livet för Amanda, inte minst vad gäller att öppna upp för nya roller. Som den i dramaserien Nattryttarna och som huvudrollsinnehavaren Maja i den finländska dramafilmen Stormskärs Maja.

Den sistnämnda spelades in på Åland och ledde till att Amanda tilldelades Jussistatyetten (Finlands motsvarighet till Guldbaggen) för bästa huvudroll.

– Den betyder väldigt mycket för mig, jag är både stolt och glad. Det är en sådan fin film om livet och vad som är viktigt i det. Bland annat att man ska vara sig själv. Jag fick dessutom chansen att spela in den i ett läge då jag hade något av en livskris och inte mådde särskilt toppen. Jag funderade faktiskt till och med på om jag skulle fortsätta vara skådespelare eller göra något annat.

Glädjen kom tillbaka och Amanda fick huvudrollen när Karin Smirnoffs storsäljande och omtyckta roman Jag for ner till bror sattes upp på Teater Västernorrland i Sundsvall. Föreställningen blev en stor framgång med utsålda hus, och romanen ligger även till grund för den aktuella tv-serien på SVT med samma namn.

Även där spelar Amanda huvudrollen, Jana Kippo. Boken är hennes starkaste läsupplevelse någonsin.

– Just att jag fick gestalta huvudrollen både på teater och tv kändes både stort, utmanande och fantastiskt. Sedan var det ingen självklarhet att jag även skulle vara med i tv-serien, den gjordes ju av ett helt annat team och jag fick göra en provspelning.

Har höga krav på sig själv

Jana hade en tuff start i livet och det finns få gemensamma nämnare mellan karaktärens och Amandas liv.

– Jana är en kvinna med många ärr från sin uppväxt. När hon åker tillbaka till sin barndomsby för första gången på 20 år tvingas hon in i en del konfrontationer. Jana är en riktig kämpe på många olika sätt, rollen var både utmanande och intensiv. Jag gillar roller där jag får ”kötta på” ordentligt.

Även om de har helt skilda bakgrunder och är väldigt olika som personer kan Amanda känna igen sig i vissa delar hos Jana. Framför allt i att inte vara så bra på att ta hand om sig själv.

– Jag är bra på att se till att äta rätt, få så mycket sömn jag behöver och att träna för min hälsas skull. Däremot har jag inte varit så snäll mot mig själv när det gäller de höga kraven som jag ofta sätter, menar hon.

Allt detta har bidragit till en stor prestationsångest, som varit svår för henne att tackla.

– Jag har känt att jag inte duger till som människa om jag inte levererar på hög nivå hela tiden. Jag har alltid varit en duktig flicka som vill ha bäst betyg i allt. Det började tidigt i skolan, för att liksom visa att jag var värd något. Det sitter i än i dag.

Tappade orden på scenen

Amanda tycker om mixen mellan teater, film och tv. Men det finns något som hoppas få göra mer av framöver.

– Ja, att spela mer komedier. Jag har nästan enbart gjort lite mer allvarliga roller. Därför vore det kul med något mer lättsamt, både för att bredda mig ytterligare och för att det alltid är roligt att prova något nytt.

Vi är många som imponeras av hur skådespelare på teaterscenen lyckas komma ihåg alla sina repliker. För Amanda är det ingen match.

– Att lära sig replikerna är den enkla biten, eftersom de står i manus redan första repetitionsdagen. Det svåraste är snarare hur vi säger det och på vilket sätt vi agerar för att göra det trovärdigt och bra.

Ytterst få gånger har hon kommit av sig, men hon minns särskilt en. Det var på Playhouse Teater i Stockholm, då det plötsligt blev helt blankt i hennes huvud. Amanda mindes inte vad hon skulle säga och då gällde det att inte drabbas av panik.

– Det blev helt tyst, och jag tror att jag sa något i stil med att jag inte visste vad jag skulle säga. Men det är inte alls säkert att publiken reagerade på det, de kanske trodde att det ingick i manus, haha. Efter en stund kom jag in i det igen och då rullade det på som vanligt.

Bland det värsta hon har upplevt på scenen var när en person i publiken kräktes i den första akten.

– Jag tycker att det är väldigt äckligt och gick och tänkte på det så mycket att jag själv började må illa. Och då blev jag rädd för att själv kräkas i andra akten. Sådana där katastroftankar som att man ska kräkas, skita på sig eller svimma på scenen är fruktansvärda när de får fäste i en. Men än så länge har det aldrig hänt på riktigt.