Amelia Adamo: Cancern drev mig upp ur sorgens grop

Här är de vanligaste formerna av cancer i Sverige

Vi ses mellan Amelia Adamos lektion i italienska språket och hennes träning med PT:n. Italienskan är viktig att hålla vid liv, trots att hennes livskamrat Lucio inte längre finns. och träningen är mer nödvändig än någonsin sedan hon fick sin cancerdiagnos.

När vi slår oss ner i köket i Amelia charmiga vindsvåning på Söder, berättar hon att hon drabbats av neuropati i fingrar, tår och fötter, och att det bästa sättet att hålla biverkningarna från cellgifterna i schack är att röra på sig.

Att hon själv – initiativtagaren till Rosa bandet i Sverige – skulle drabbas av bröstcancer ser Amelia som ödets ironi. Tumören upptäcktes som ett ”bifynd” vid en lungröntgen.

Lucio var bröstklämmaren

– Till en början reagerade jag med stor förvåning. Jag som startade Rosa bandets insamling – inte skulle väl jag få bröstcancer? Lucio var ”bröstklämmaren” av oss två, och efter att han dog hade jag inte känt efter knölar. Men trots att tumören var åtta centimeter lång satt den upp mot armhålan och var därför svår att upptäcka.

När sönerna Filip och Alex fick beskedet blev de chockade och rädda.

– Att se deras reaktion var det allra värsta, men också glädjande. Det visade hur mycket de tycker om mig.

Har du tvivlat på deras kärlek?

– Nej, men jag har alltid känt en skuld över min roll som mamma. Tidningarna har ofta varit nummer ett och barnen har hamnat på andra plats. Jag har känt att jag varit där för lite för dem och har försökt kompensera det på olika sätt. Nu är det plötsligt deras tur att ta hand om mig, och att de vill det är ett underbart kvitto på att jag gjort något rätt. Mitt cancerbesked var inget glädjebesked, men en bieffekt har varit mina barns tydliga kärlek.

Jobbade mycket

Som mamma beskriver Amelia sig som stödjande, men inte särskilt närvarande – åtminstone inte fysiskt.

– Jag jobbade mycket. Jag samlade ihop dem på alla lov och när vi reste tillsammans kom vi väldigt nära varandra. Om du frågade mina barn skulle den ena säga att han önskat att jag varit hemma mer, medan den andra skulle svara att om jag jobbat mindre hade vi inte kunnat göra alla exotiska resor. Den ena försvarade min frånvaro, den andra stod stadigt i sin saknad.

Samtidigt menar Amelia att hon ändå var mer hemma än många av dagens karriärkvinnor – hon tränade inte och var ingen influencer som jagade likes på sociala medier.

Hennes främsta uppdrag har handlat om att få människor att läsa tidningar. Med tiden utvecklades det till att också fostra kvinnor. Efter Aftonbladet, där hon drog igång söndagsbilagan, gick hon vidare.

– Jag kände mig som en folkskollärare. På Veckorevyn ville jag fostra tjejer till att inte röka och inte heller ”göka” – och om de gjorde det, helst med kondom. Jag blev som en morsa för unga flickor. När jag sedan startade Amelia ville jag att kvinnor skulle delta mer i samhället: Spara till pensionen, förstå äktenskapsförord och inte arbeta gratis hemma.

Ambitionen var att gå från mode och skönhet till att göra landets tjejer till ingenjörer.

Därefter startade hon Tara, och när hon var 59 föddes M-magasin.

– Allt som gjort mig till en förebild har varit naturligt och sprunget ur kvinnofrågor jag själv brottats med. Jag har aldrig suttit hemma och funderat på hur jag skulle bli odödlig eller en tidningsdrottning.

Hon har svårt att identifiera sig med begrepp som urkraft, stark som en oxe och ”power woman”.

– Jag har svårt för överorden, och det handlar inte om falsk blygsamhet utan om att jag inte är narcissist. Visst vill jag synas, jag är dominant och tar plats i ett rum. Men jag går inte runt och tänker på hur andra ser på mig.

Även om Amelia inte ser sig själv som förebild har hon ibland funderat på om hon haft ett slags uppdrag genom sin synlighet.

– I det här landet ska man absolut inte vara mallig, och ett hinder för mallighet är att inte bry sig så mycket om hur man uppfattas. Det är både på gott och ont.

Amelia menar att hennes karriär också bygger på att hon är en ständig problemlösare.

– Det har mina barn lärt mig. Ibland måste jag bara hålla käften och lyssna. Hela Sverige är en problemlösarnation som inte lyssnar. Vi skulle må bättre av att göra det oftare.

Tappade håret

Hon reser sig för att koka te. Sedan behandlingen med cellgifter började fryser hon mer. Utan peruk fryser hon om huvudet, samtidigt som det är skönt att vara utan den. Vi konstaterar att hon har ett huvud som klär att vara kalt, men hon trivs också i den nya blonda pagen.

– Det var kul att testa något helt annat. Först föll håret i tussar, då vande man sig. Men när hårbotten började göra ont ringde jag frisören och bad honom snagga mig. Jag grät en stund, men sedan var det inte mer med det.

Den värsta biverkningen är blåsorna i munnen som påverkat både aptit och smak.

– Brie och choklad smakar bra. Men vin, som jag älskar, smakar vedervärdigt.

Hon sätter sig ner igen och värmer händerna mot koppen med rykande hett tevatten. Så mycket tid som Amelia nu tillbringar hemma kan hon inte minnas att hon någonsin gjort. Trots att hon har minst tio väninnor som turas om att komma över, laga mat och umgås, är hon ofta trött.

– Efter nio på kvällen orkar jag inte ha någon här. Då lägger jag mig i soffan, antingen framför tv:n eller med en bok.

Allt rasade

Det hon saknar mest med att inte längre ha sin livskamrat vid sin sida är Lucios små kommentarer om än det ena, än det andra.

– Han brukade småprata om allt möjligt. Till exempel kunde han, när han såg Tilde i Efter fem, fundera på om hon verkligen bara åt två ägg till lunch eftersom han hade läst det någonstans, säger Amelia och skrattar.

Tystnaden efter Lucios bortgång blev påtaglig. Hon kallar den sorgens mellanrum. Hon saknar det där vardagliga samtalet mellan två människor som bara pågår, utan eftertanke, och som man först inser betydelsen av när det plötsligt är borta.

När barnens pappa Lasse dog var Amelia bara 38 år. Då fanns det inget tvivel – hon ville bilda en ny familj och börja om.

– Det är annorlunda den här gången. Efter Lucio är det bara jag. Han dog ifrån mig, ifrån vår framtid och ifrån allt vi skulle ha gjort tillsammans men aldrig fick möjlighet till. Hur skulle jag överleva?

Hon beskriver deras relation som passionerad och opretentiös.

– Lucio var ingen intellektuell person. Han var vitlök, erotisk och som frisör en typisk hantverkare. Han tog hand om mig genom att tvätta, stryka, laga mat och bädda. Han brukade säga: ”Jag jobbar och Amelia tjänar pengar!”

Han var så självklar i sin maskulinitet, säger Amelia och skrattar lätt åt hans fåfänga. Hon berättar att han la stor vikt vid sin kropp, sina muskler, sin klädsel och sin hygien.

Till en början var Amelia otröstlig och såg ingen horisont. Hon har alltid levt med insikten om att livet är ”a bumpy road”, men den här gången hamnade hon i diket och beskriver perioden som att allt rasade.

– Jag hamnade vid vägens ände och kände att jag inte kunde lösa min livskris själv. Då började jag gå i terapi. Där började jag också sörja annat i mitt liv – till exempel hann sorgen efter barnens pappa ikapp mig. Och insikten kom till mig, att i stället för att finnas till för barnen då, var jag fullt upptagen med min karriär och eufori över att vinna stora journalistpriset.

Började kämpa

Amelia beskriver tillvaron nu som en tid av eftertänksamhet. Hon ser tillbaka på sådant hon tidigare förträngt eller kanske burit skam över. När cancern slog till blev det paradoxalt nog som om sjukdomen gav henne livskraft.

– Den fick mig att lämna sorgens grop och börja kämpa för att leva. Jag tvingades skifta fokus. Lucio ligger nu begravd här intill på Högalids kolumbarium. Han är fortfarande närvarande i mitt liv, men cancern förflyttade sorgen och saknaden till något mer lätthanterligt.

Framöver väntar tyngre artilleri i form av fler cellgifter och därefter en operation. Sedan vet man inte. Men Amelia känner ingen ångest och menar att hon som människa är helt befriad från den. Hennes största stöd under sjukdomsresan är barnen och vännerna, och den kärlek hon har mötts av beskriver hon som en våg av värme och omsorg.

Amelia är kritisk till åldersgränsen för mammografi. Hon menar att en 74-åring i dag är biologiskt yngre än när gränsen sattes, och att vart fjärde bröstcancerfall upptäcks efter 75.

– Det är hos Socialstyrelsen stoppet ligger. Min tumör var inflammatorisk och trippelnegativ och växte i raketfart.

Att öppet berätta om sin diagnos har lett till kommentarer som ”vad modig du är som vågar vara så öppen med din cancer”, vilket får Amelia att ifrågasätta varför sjukdom skulle vara något skamligt.

– När min mamma, som var italienska, kom till Sverige reagerade hon på hur svenskar stängde in sig i sina hus och sedan åkte ut till sina stugor för att gömma sig när de var lediga. Hon sa ofta: ”Amelia, bli inte som dem – låt ditt hem bli en terrass!” Jag har varit öppen hela mitt liv. Varför skulle jag sluta nu?

Det Amelia framöver vill engagera sig i, förutom att bli frisk, är rollen som farmor.

– Jag har blivit extremt familje­kär och vill umgås med mina barnbarn så mycket jag kan. Jag vill också kämpa mot vårt lands ålderism. Det är sorgligt hur många 40-åringar ser på oss som är över 70. Samhället är så uppdelat, och jag önskar att vi arbetade mer för gemenskap mellan generationer.

När du ser tillbaka på ditt liv, vilken tid var den bästa?

– Småbarnstiden. Att se barnen födas och växa, all kärlek och närhet som hörde till den tiden. Men också åren runt 60 – då träffade jag Lucio, fick en ny karriär som byggde på min egen målgrupp och var allmänt klokare som person.