Åsa Rasmussen: Jag har många härliga minnen av barndomen

Foto: Jennifer Glans
Under uppväxten på Lappkärrsberget busringde hon på hos ”arga gubben”, spelade teater för grannarna och höll mattelektion för sina nallar.
Allt ihop med bästisen Kajsa som fortfarande är en av meteorologen Åsa Rasmussens närmsta vänner.

TV -meteorologen Åsa Rasmussen växte upp på Lappkärrsberget under ett 70-tal som präglades av kollektivism, fri uppfostran och framtids-anda. Hon har alltid känt att hon är någon att räkna med och hade massor av kompisar i området som blev som hennes syskon.

Det är från Lappkärrsberget, invid Stockholms universitet, som Åsa Rasmussen har sina allra första barndomsminnen.

Hennes pappa doktorerade i matematisk statistik och när personalbostäderna på Professorsslingan och Docentbacken stod klara 1968 - 69 fick den nyblivna barn-familjen en lägenhet här – i likhet med många andra unga universitetsanställda.

Åsa och killkompis.

Tillsammans med kompisen Daniel i unga år. – Daniel är som en ”morbror” till mina barn i dag, säger Åsa.

Foto: Privat

– Det var fullt av nyinflyttade barnfamiljer och många föräldrar var i 30-årsåldern, de flesta hade inte doktorerat än. Jag vill inte kalla det ett kollektiv, men det blev väldigt snabbt en stark sammanhållning här.

Den gemensamma nämnaren var den akademiska miljön, säger Åsa och berättar att hon bodde här med sina föräldrar till hon var tio år gammal. Efter det flyttade de till Bromma. Men hon anser att åren på Lappis är de som har präglat henne mest och till stor del format henne till den person hon är i dag.

– Eftersom huset var fullt av barn som var i samma ålder fick jag snabbt kompisar. Min bästis hette Kajsa och bodde tre våningar upp. Och så var det Daniel, vars mamma jobbade på samma dagis som min mamma och var väldigt ofta hos oss.

Det var öppna dörrar, vi sprang ut och in hos varandra och rörde oss fritt mellan och utomhus i närområdet, säger Åsa glatt och pekar uppåt mot fönstret där Kajsa bodde.

Tonårig Åsa med bästis.
Foto: Privat

Stillsamt barn

– Pappa installerade en gammaldags vevtelefon åt oss, en alldeles egen telefon-linje, jättelyxigt. Vi ringdes alltid vid på morgonen innan vi gick till skolan för att kolla av vad vi skulle ha på oss. Kjol? Brallor?

Sedan möttes vi vid busshållplatsen för att gemensamt åka till skolan! Åsa beskriver sig som ett stillsamt och eftertänksamt barn medan Kajsa var lite som Pippi Långstrump.

Hon gillade att testa sina gränser och klättrade gärna upp på tak och fick sina lekkamrater att ”åka hiss” på garagedörrar. Det innebar att man klamrade sig fast vid nedre kanten och sedan följde med upp när garageporten vippade uppåt. Läskigt såklart. Men kul!

Bästisarna är fortfarande nära väninnor.

Jennifer Glans

Åsa skrattar åt minnet. I dag slås hon av hur litet allt ser ut – som så ofta när man som vuxen återvänder till sina barndoms-trakter.

Hon konstaterar att även om Lappis vid första anblicken kan tyckas vara en betongöken med längor av fyrkantiga miljonprogramskåkar så är det inte så hon minns det.

– Visst var det betong och asfalt. Men också massor av natur, träd och lekparker runt omkring, säger Åsa och visar oss lekparken som ligger ett stenkast från hemmet, men som då tycktes ligga en bra bit bort.

Lusigt nog finns reliker från en svunnen tid, bland annat en övergiven och övervuxen dricksfontän. Arg gubbe under

Åsa Rasmussens barndomshem nära Stockholms Universitet.

Jennifer Glans

– Vi kompletterade varandra bra, jag och Kajsa. Jag bromsade henne när hennes idéer blev alltför galna. Och hon pushade mig att våga lite mer. Vi och en tredje tjej, Maria, bruka-de också busringa på hos ”arga gubben” som bodde en våning under.

– Det var spännande tyckte vi! Och han var faktiskt väldigt grinig, säger Åsa och berättar muntert om den där gången då hon av misstag råkat tappa ner en leksak på hans balkong och hennes mamma med hjälp av ett dammsugarmunstycke försökte ”suga” upp leksaken. Allt för att undvika en konfrontation.

Efter skolan följdes hon och Kajsa åt. De hängde i lekparken eller så gick de till kiosken en bit bort och spanade på äldre studenter. Andra populära sysselsättningar var att åka pulka eller klä ut sig.

– Vi spelade mycket teater. Övade och övade och sedan knackade vi på hos grannen och meddelade högtidligt att vi hade förberett en pjäs och att de fick ta fram stolar och sätta sig och titta på föreställningen. Och det gjorde de, utan protester! Jag inser nu hur uppmuntrande alla var mot oss barn, så öppna och tillåtande.

Se också: Det här betyder SMHI´s vädervarningar.

Kreativiteten fick flöda.

Vi ritade mycket och jag höll nalle-skola och undervisade mina gosedjur i matte. Ibland vågade sig tjejerna lite längre bort och tog sig till Naturhistoriska muséet – som ligger i krokarna – och köpte kokosbollar. Åsa umgås fortfarande med Kajsa, som har förblivit en av hennes närmaste vänner.

– Jo, hon är fortfarande aningen mer kaxig och våghalsig än jag. Men hon är en av de klokaste och vettigaste människor jag känner. Daniel är som en ”morbror” till mina barn. Det är skönt att ha de här självklara personerna i sitt liv, det inger en stor trygghet. Vi har alltid känt varandra och är lika nära som syskon. För mig, som enda barnet, är det guld värt, konstaterar Åsa med ett leende.

Tryggheten under uppväxten förmedlades också av de vuxna. Barnen fick stor frihet under ansvar och deras åsikter räknades.

Med pappa

Åsa i pappas trygga famn.

Foto: privat

– Jag fick alltid mycket respekt från mina föräldrar som verkligen lyssnade på mig. Det har gett mig en grundtrygghet och en känsla av att allt ordnar sig. Mamma är tyvärr död, men jag och pappa har fortfarande en jättefin och nära relation.

Liten Åsa med mamma

Åsa med mamma.

Foto: privat

Majoriteten av barnen som bodde på Lappis gick i Johannes skola på Roslagstull. Det bidrog till att det för den tiden gick ovanligt många barn med olika nationaliteter där; på Lappis bodde forskare från hela världen.

– Vi hade fem, sex hemspråk i klassen och det var ingen som ens reflekterade över det, det var bara så det var. Det var först när jag började i skolan i Bromma som jag mötte rasism, säger Åsa och tillägger att det blev ett hårt uppvaknande. Fram tills hon var tio hade hon levt sida vid sida med många kulturer; den gemensamma nämnaren oavsett ursprungsland var det akademiska.

De som bodde på Lappis var socialt jämställda. Det är lätt att tro att kontakten med barndomskompisarna från Lappis skulle ebba ut när Åsa flyttade till Bromma.

Glad Åsa sitter i den gamla, fina skoltrappan.

Åsa Rasmussens på skoltrappan inne i stan.

Jennifer Glans

Men så blev det inte. De fortsatte att umgås på helgerna. Och det faktum att Kajsas föräldrar och Åsas föräldrar hade sommarställe på Blidö bidrog till den fortsatta vänskapen.

Bullerbyuppväxt

– Vi tillbringade hela somrarna på Blidö och jag och Kajsa umgicks intensivt där också, så det blev en obruten kedja av minnen som bara byggdes på. Vi reste aldrig utomlands under min barndom, men vi hade ett ständigt flöde av besökare som kom och hälsade på oss på Blidö… mina minnen därifrån är fantastiska och sommarstället har vi fortfarande kvar!

Det är ingen underdrift att kalla Åsas första tio år på Lappis för en Bullerby-uppväxt. Hon skrattar till åt liknelsen, men kan inte annat än hålla med.

– Min trygga uppväxt har tveklöst format mig och mina föräldrar har alltid funnits där och stöttat och peppat. Det har gjort mig till en glad person som ser glaset halvfullt och som tänker att allt är möjligt. Jag har delvis gått i min fars fotspår, jag har alltid varit duktig på matte och för mig var det en självklarhet att fortsätta plugga matte på högskolenivå. Sedan fortsatte jag med fysik, kvantfysik och meteorologi, säger Åsa som valde att bli meteorolog, inte för att väder var det roligaste, utan för att hon gillade det logiska i meteorologin.

– För mig var det finaste beröm jag kunde få att jag var smart och logisk, säger Åsa med ett leende och nämner kusinen Annika som på ytan är hennes totala motsats. Men inuti är de lika.

– Annika är intresserad av och kan antroposofi. Hon ”känner in”, medan jag styrs av logik. Men vi är de bästa vänner och inspireras av varandra. Det är en annan sak som jag har fått från min barndom. Att umgås med olika sorters människor, att ta in olika perspektiv. Det är jätteviktigt!

Åsa Johanna Rasmussen

Åsa Rasmussen på fiket på Bergianska trädgården.

Född: 14 december 1969.
Familj: Man och två vuxna döttrar.
Bor: I Stockholm, är uppvuxen på Lappkärrsberget.
Gör: Meteorolog på SVT, chef över väderredaktionen.
Gillar: Stort djurintresse. Tycker om renoveringar, andras och egna. Älskar att umgås.

Åsas 3 tips nära Lappkärrsberget

Åsa Rasmussen älskar Bergianska trädgården.

✿ Bergianska trädgården som är ett museum för levande växter samt en botanisk trädgård med växter från såväl Medelhavet som mer fjärran länder. Trädgården ligger naturskönt vid Brunnsvikens norra strand och har bland annat ett café för besökare.
✿ Naturhistoriska Riksmuéet vid Frescati uppfördes 1916 och kallas för naturens palats. I denna pampiga byggnad i jugendstil finns bland annat Cosmonova och en rad utställningar som rör naturvetenskap, fauna och flora.
✿ Stora Skuggan är ett historiskt område och ett naturreservat, som är en del av Nationalstadsparken på Norra Djurgården.

Nils Holmqvist: Jag skrev dagbok om allt gott vi bakade

5 sätt din hälsa påverkas när det regnar mycket

Mer nöjesinnehåll hos allas.se: