Benke Rydman bakom Eurovision-vinnaren – stödet från hustrun: Extremt tufft för henne ibland

Svenska Mello-rekord du kanske inte kände till

Även för den som inte alls är intresserad av dans kan ordet Bounce få en klocka att ringa. Fredrik Rydman, eller Benke som han kallas, var en av grundarna till Bounce streetdance company som gjorde succé med uppsättningar både i Sverige och runt om i Europa.

– Jag trivdes så bra i det kollektiva, att vara en grupp. Det har tappats bort i dag, tidsandan är mycket mer individualistisk. Men nu når vi nog kulmen på det, det finns en jäkligt stor längtan efter samhörighet tror jag. Det är ju universellt för människan. Att jobba ihop med andra, att ha ett teamwork, det är det man lever för, sa Benke Rydman i en intervju med Allas 2023.

Allas träffade koreografen i samband med att han var aktuell med musikalen The One, som han själv skrivit tillsammans med Åsa Lindholm.

Som dansare är det lätt att tänka tillbaka på ungdomen med nostalgi, åtminstone när det gäller fysiken.

– Som dansare har du alltid ont någonstans, det handlar bara om var. Jag har använt kroppen väldigt, väldigt mycket och är lite utsliten. Jag har en daglig check där jag upptäcker att ”Jaha, nu kan jag inte göra det där längre”. Att vara rörlig handlar också om min identitet som dansare.

Trodde han aldrig mer skulle kunna dansa

Hur djupt yrkesidentiteten sitter fick Benke känna på med besked för tio år sedan, när han drabbades av ett allvarligt diskbråck i nacken. Det slog till när han satt ombord på ett flygplan. I flera veckor var han helt sängliggande.

– Ett tag trodde jag att jag kanske inte skulle kunna dansa mer. Jag låg och rannsakade mig själv: Vad har jag gjort för ont i livet? Det var en sorts religiös tanke fast jag inte alls är religiös, att diskbråcket var ett straff. Varför har jag fått det här? undrade jag. Jag kunde inte ens tänka mig in att inte vara den person som jag alltid har varit.

Sedan diskbråcket (och det har blivit fler, mindre) har Benke målmedvetet kämpat på med rehab, sjukgymnaster och träning. Samtidigt har han fått acceptera att han inte kan röra sig på samma sätt längre. ”Som dansare blir man pensionär tidigt”, konstaterar han.

För att vara en person som säger att han helst vill ha kontroll ger han sig in på många utmaningar.

– Man måste vara modig hela tiden, i alla fall i det jag håller på med. Det gäller att utmana sig själv och utsätta sig för risker. För om man gör saker utan risk blir det ingen bra scenkonst av det. Om det är risk på scenen, då blir det närvaro. Då finns det goda förutsättningar för att det ska bli bra.

Buggkursen då – hur kom det sig att en liten mellanstadiekille i Västerås, i en familj som gillar musik och sång men där ingen stod på scen, kom in på den banan?

Jo, det var en gymnastiklärare som tipsade honom.

– När jag började var vi flera killar, helt vanliga killar. Ett litet gäng. Jag upplevde inte att jag blev retad för dansen. Jag gillade sport över huvud taget. Det var nog när jag gick på Balettakademien i Stockholm som jag började känna att jag ville det här på riktigt.

Under samma tid pluggade han teknisk fysik. Det blev orimligt långa dagar, och till slut fickuniversitetsstudierna stryka på foten.

Så vad är då lyckan med dans?

– Lyckan är att kroppen fungerar i samklang med musiken! Det är som en harmoniklang. När musik och rörelser sitter ihop är det en jävla tillfredsställelse i kroppen, det är något som händer. Det är lite som när jagspelar tennis och slår ett riktigt bra slag – det till och med låter bra. Men tennis är fortfarande utan musik...

– Alla som går in i väggen och får träning rekommenderat hos psykologen – de borde gå på dans. Det är det absoluta lyckopillret.

Du har sagt att du är väldigt mån om att vara omtyckt och älskad. Stämmer det?

– Mm. Det är väl den här grejen med sammanhang, att om man är omtyckt får man vara med. Jag är verkligen ingen individualist. Så ibland har jag slagit knut på mig själv för att vara omtyckt. Ställt upp på saker, gått med på idéer jag inte gillat egentligen. Och jag vill inte göra någon ledsen, så ibland är det svårt att säga som det är.

Stödet från hustrun: Extremt tufft för henne ibland

Som regissör eller koreograf kan det vara svårt att hitta rätt nivå på det.

– Jag vill väldigt gärna vara omtyckt som arbetsledare också, men jag har ju en annan roll då. Jag måste ge kritik, fast på ett jätteschysst sätt. Och så hör jag att de andra har någon grupp ihop på sociala medier utan mig, det händer precis alltid. Hm, vad skriver de där? Men jag fattar det så klart, jag är ändå deras arbetsledare.

Periodvis har Benke jobbat enormt mycket, och dessutom rest. Samtidigt har han fru och tre barn.

– Det har varit kämpigt ibland, med många knasiga arbetstider. Men jag är gift fortfarande… Min fru är läkare, så hon har jour ibland, men det jämnar nog inte ut sig ändå. Det var extremt tufft för henne ibland, att vara hemma med tre barn när jag var på resa. Men jag försöker att vara helt hemma när jag är hemma, inte börja svara på mess eller mejl.

Är det någon gång du känner att du inte har lust att gå till jobbet, eller att röra dig?

– Jag kan bli trött på jobbet ibland, som alla, men tycker fortfarande att det är kul. Och jag vill inte sluta röra på mig, då kan jag lika gärna dö, känner jag. Och då menar jag röra mig på alla sätt och vis, sporta på olika sätt, vara ute i skogen och åka skidor...

Till sist – en något generaliserande fråga, men vad är det med svenska män? Varför vägrar så många dansa om de inte fått lite alkohol i sig?

– Hm … Det måste vara kulturellt, dans har inte den platsen i vår kultur. Det är en dygd i Sverige att vara ordningsam och kontrollerad, att ha koll. Då blir väl annat slags beteende skambelagt. För kvinnor finns det mer tillåtelse. Jag vet inte varifrån det kommer. Det är ändå lite mer acceptabelt att dansa som kille i dag, det är inte lika konstigt som när jag började.