Mari Jungstedt om uppbrotten och kärleken: Vinnande koncept att träffa en pensionär
– Både hus och män har det varit mycket av tidigare, säger hon och skrattar.
Få personer har ett så högt och smittande skratt som Mari Jungstedt. Och hon kan verkligen unna sig att vara glad – hon har kommit en lång väg från den lilla flickan med en alkoholiserad pappa, en otrygg mamma och ständig brist på pengar. En barndom där det mesta var instabilt.
– Under hela uppväxten fick jag höra att jag skulle kosta så lite som möjligt, och om allt som mamma försakade för oss barns skull. Det fanns ingen riktig trygghet. Jag tänker nästan varje dag på hur bra jag har det nu och är väldigt, väldigt tacksam.
Vi träffas i hennes lägenhet på Södermalm i Stockholm, när hon precis lämnat in manus till sin nya bok i serien om spanska Málaga, När stjärnorna faller. Hon visar runt, hur hon fått till den rätta mysigheten i inredningen med varma färger. Sedan några månader tillbaka bor även hennes nya kärlek Ingemar här.
– Den här gången tänkte jag ”nu tar vi det lugnt, nu ska vi inte hasta här”. Men så friade han. Och vad gör man när man är kär och han är jättegullig? Jag är ändå så pass gammal, jag kan inte vänta hur länge som helst, säger Mari.
Tonårsperiod efter skilsmässan
Hon har varit gift en gång tidigare. Redan på journalisthögskolan träffade hon sin blivande man, Cenneth. De fick 23 år och två barn tillsammans innan de skildes som vänner 2012.
– Då började någon sorts tonårsperiod för mig, kan man väl säga. Jag har provat på lite olika män, haft en del olika relationer. Jag har varit sambo, förlovad och dittan och duttan, säger Mari och skrattar.
Att kasta sig in i saker är helt enkelt en del av hennes sätt att ta sig an tillvaron.
– Jag är inte särskilt rädd av mig, eller har svårt för att prova på nytt. Både hus och män har det varit ganska mycket av, och en och annan häst och en och annan hund. Det har varit ett liv i sus och dus på vissa sätt. Men det har också varit att leva fullt ut, jag har haft så mycket kul.
Men något har funnits där, med obönhörlig rutin:
– Det som varit konsekvent är mina böcker, att jag skrivit en bok per år ända sedan debuten 2003.
Mari tror på tvåsamheten
Sedan Mari träffade Ingemar för drygt ett år sedan är hon inne i en ny, betydligt lugnare fas i livet.
– Jag känner mig väldigt stabil. Både i relationen och i hur jag ska bo. För jag tror verkligen på tvåsamheten, och trivs i den.
Hur de två träffades är en lite komisk historia. Efter att en kompis uppmuntrade henne la Mari upp en profil på Tinder, men under namnet Martina, med lite otydliga bilder. Hon ville inte synas där som ”den kända författaren Mari Jungstedt”.
Jag fejkade mitt namn på Tinder
Första dejten med fästmannen var fika och en promenad. När hon dök upp gjorde Ingemar ingen min av att känna igen henne.
– Men jag gillar inte att ljuga så jag släppte bomben, att mitt namn inte alls var Martina. Jag sa att ”jag är Mari Jungstedt, hon som skriver kriminalromaner”.
Reaktionen uteblev helt, berättar Mari och gapskrattar:
– Han hade ingen aning om vem jag är och hade aldrig läst något av mig! Det var så skönt.
Så nu plöjer Ingemar igenom alla hennes böcker från början, och han har dessutom fått hänga med på en ovanligt glamorös researchresa. Inför den nya boken besökte paret nämligen de lyxigare delarna av Málaga, eftersom handlingen utspelar sig där.
Vad är viktigt i en kärleksrelation nu, tycker du?
– Det är otroligt bra att träffa en glad pensionär. Det är ett vinnande koncept, eftersom han har all tid i världen att vara med mig.
Hon tänker efter en liten stund.
– Ingemar har så många goda sidor som jag verkligen uppskattar. Jag behöver ha en person som det är lite fart i, som kan ta egna initiativ och göra saker. Jag älskar att han är praktisk och fixar och donar.
Här sticker Mari emellan med en anekdot om att han skruvade upp en gardinstång hos henne redan på andra dejten.
– Jag uppskattar också att han är fräsch och tar hand om sig. Och så att han är så otroligt omtänksam och artig. Han är rolig, och tycker dessutom att jag är rolig när jag sätter igång och tokar mig, det är härligt.
Mari berättar att hon med åren mer och mer reflekterar över sitt eget beteende, inte minst när det gäller just kärlek.
– Jag har alltid haft jättegoda relationer med vänner och familj. Det här med män är svårare … Innan jag träffade Cenneth trodde jag aldrig att något skulle hålla. Det berodde förstås delvis på uppväxten med min pappa som var alkoholist. Nu försöker jag vara rädd om relationen, vara lite mer försiktig och tänka efter mer.
Det är motsatsen till hennes egna föräldrar, som skildes när Mari var nio år. Då hade det gått åratal av destruktiva bråk.
– Det var en lättnad att slippa bråken. Man pratar om att hålla ihop för barnens skull, men ibland kanske man ska skilja sig för barnens skull också … Barn känner ju av stämningar. Det kan vara en arg rygg, en mamma som står och diskar ilsket och inte säger någonting. Sådant kan vara fruktansvärt obehagligt.
Mari Jungstedt
Ålder: 62 år.
Familj: Sambon Ingemar Nord, 66, vuxna barnen Sebastian och Rebecka, som båda utbildat sig till domare. Hunden Selma, en berner sennen.
Gör: Författare, var tidigare journalist.
Bor: Lägenhet på Söder i Stockholm, men har också hus på Gotland, Skarpö och i Storlien.
Aktuell: Med boken När stjärnorna faller (Albert Bonniers förlag).
Maris första minne är långt ifrån gulligt, men hon beskriver det som en sorts urscen för sin kreativitet – ett utsatt barn, känslan av att inte vara sedd.
– Minnet är från när jag var liten och sov inne hos mamma och pappa. Jag vaknade av att det var ett fruktansvärt bråk i sängen. Jag sitter där i sängen, är kanske fyra, fem år. De skriker och bråkar. Mamma kastar en väckarklocka i huvudet på pappa och han springer ut ur rummet. Men det är som att jag inte är där, som om jag inte finns alls för dem.
Skriver om utsatta barn
Efter föräldrarnas skilsmässa bodde Mari med mamman, medan pappan blev alltmer osynlig. Hennes uppväxt har påverkat hela hennes sätt att skriva.
– Barns utsatthet går som en röd tråd genom mitt författarskap. I den nya boken har det också smugit sig in ett par scener som jag tagit från min egen barndom.
Kanske är det den egna splittrade uppväxten som gör att Mari älskar att samla sina nära runt sig, vare sig det gäller barn, man, syskon eller vänner.
– Att jag köpt olika hus genom livet, det är inte för att jag vill äga något lyxigt ställe, utan för att kunna samla människor omkring mig och göra det mysigt för dem. Det känns fantastiskt att kunna vara generös mot andra. Jag är ingen tjusig människa som måste köpa dyra märkeskläder till exempel, men jag tycker jättemycket om att ha hus. Kan man få en större lycka än att ens vuxna barn vill komma och hälsa på?
Det uppsluppna skrattet återkommer flera gånger under intervjun. För är det något som kännetecknar Mari är det att hon är positivt inställd till det mesta.
– Jag har aldrig varit deppig. Jag är i grunden glad, jag har en sorts glädjebrasa som brinner inom mig och jag njuter av livet. Det är klart att jag har gått igenom svåra perioder och varit ledsen, men jag har haft stor nytta av att prata om problemen i stället för att kapsla in dem, både i terapi och med kompisar. Det har hjälpt mycket.
Även hennes yrke är en tröst när det behövs.
– Skrivandet är som en vän att hålla i handen när det blåser. Man kan alltid skriva om eländet, då får man distans. Man lämnar ifrån sig problem lite grann när man skriver om dem.
Bröllop nästa år
Kanske tycker Mari att hon beskriver sig själv som lite väl optimistisk, för hon tillägger:
– Sedan är det ändå så att jag har bestämda åsikter. Jag kan bli förbannad över saker som jag tycker är orättvisa. Jag kan bli arg, och jag kan bli ledsen.
Du är ekonomiskt oberoende och skulle kunna sluta skriva och ta det lugnt – vad får dig att fortsätta?
– Mina fragment, idéer som dyker upp varje gång jag är färdig med en bok. Det är som att tända en gnista – jag måste börja nysta i fragmentet. Och så tycker jag fortfarande att det är kul att skriva. Det är kombinationen av att jag är intresserad av samhället och att göra barnets röst hörd. Och så är jag nyfiken på människor och nya miljöer.
Mest känd är Mari Jungstedt för sin Gotlandsserie, där läsarna i hela 18 böcker lärt känna kommissarie Anders Knutas och människorna runt honom. Vilket som är roligast att skriva om, Gotland eller Málaga, kan Mari inte säga.
– Gotland har jag verkligen i mitt hjärta. Det är den plats på jorden där jag känner mig mest hemma, även om jag är en urstockholmare. Men Málaga är kul. Jag pratar spanska obehindrat och det är en speciell dynamik i Málaga, en spännande och ungdomlig stad. Jag tycker också om det urspanska, maten och kulturen.
Svenskarna tröttnar aldrig på spännande intriger, och ständigt kommer det ut nya deckarserier, många av kvinnor. Men någon konkurrens känner inte Mari. Tvärtom har hon och andra författare – som Katarina Wennstam, Sofie Sarenbrant och Martina Haag för att nämna några – ett slags informellt nätverk av vänskap.
– Vi peppar varandra jättemycket. Vi går på varandras bokreleaser och har fin grundkontakt även om alla har intensiva liv.
Precis när intervjun är slut och jag ska ge mig iväg så dyker han upp, den omtalade Ingemar. Inte helt otippat får han en stor kram och ett lika stort leende av sin fästmö. När står då bröllopet? Jo, förhoppningsvis nästa år.