Bokaktuelle Jonas Gardell: ”Pappa ville 'åtgärda' min homosexualitet”
– Kampen fortsätter! säger Jonas Gardell.
Bikarbonat, ättika och vinäger. Tre säkra kort som ofta kommer till användning hemma hos familjen Gardell-Levengood. Som när vi ska ses för att prata om Jonas Gardells nya bok en tidig morgon på ett fik på Södermalm i Stockholm. Jonas Gardell blir lite sen. Det har inträffat en kissincident.
– Katten Busan som är 12 år gammal blev instängd i ett rum och kissade på en madrass. Jag blandade bikarbonat och vatten till en pasta som jag strök på madrassen. Det där måste göras på en gång om det ska funka, säger Jonas när han parkerat cykeln och tagit av sig hjälmen.
Såväl katten Busan och hans kattkompis Petrus som Jonas fäbless för husmorstips är välkända för den som lyssnar på Jonas och maken Mark Levengoods podcast Hemma hos Mark och Jonas.
”Hemma” är på Södermalm. En plats som Jonas har tillbringat ett oändligt antal timmar på under hela pandemin.
– Jag har varit väldigt försiktig och mest hållit mig hemma, tröstätit godis och promenerat och promenerat. Jag har gått i regn och solsken, lera och snö. Det finns inte en sträcka som jag inte har gått. Jag har nött sönder två strumpor i veckan!
– I början av pandemin, när den verkade så dödlig, sa jag och Mark att vi skulle ha en stor fest om vi överlevde till oktober. Det blev ingen fest. När pandemin är över ska jag fira med att gå på H&M och köpa nya kalsonger och strumpor, säger han och skrattar.
Showen Queen of f*cking everything sköts upp
Att jobba hemifrån är inget nytt för Jonas, men på grund av att turnén med showen Queen of f*cking everything sköts upp frigjordes mer tid för att skriva. Tidsplanen för hans bokrelease ändrades. Ett lyckligare år ges därför ut ett år tidigare än planerat. Det en sann historia som krävt mycket research och som Jonas jobbat med i fem års tid.
Se också: Transpersonen Kim födde barn – som pappa
Romanen tar sin början i 1800-talets Uppsala, och handlar om de unga studenterna Pontus och Herman och deras omöjliga kärlek i en tid när det inte ens fanns ett ord för homosexualitet.
– På den tiden fick män och kvinnor inte träffas, därför var vänskapssvärmerier vanliga. Det var enda sättet för unga att få närhet. Man höll varandra i händerna och gav varandra ömhetsbetygelser, men det skulle vara kyskt! Men om kärleken gick över de gränser som vänskapssvärmeriet satte, vad gjorde man då? Pontus och Hermans kärlek var omöjlig. Det fanns bara olyckliga liv för homosexuella på 1800-talet, berättar Jonas.
Filosofen Pontus Wikner gifte sig så småningom med barndomsvännen Ida, men skrev att det kändes som att gå till sin dödsbädd när han gick till sängs på bröllopsnatten.
Jonas Gardell
Ålder: 57 år.
Familj: Maken Mark Levengood, 56, två barn och två katter.
Bor: På Södermalm.
Aktuell: Med romanen Ett lyckligare år (Norstedts förlag, 9 september 2021), samt Sverigeturné med föreställningen Queen of f*ucking Everything – Solo under september–december. Läs mer på www.jonasgardellshow.se.
1879 skrev Wikner texten som han kallade Psykologiska självbekännelser. Manuset låstes in i en blecklåda som skulle förvaras på Uppsala Universitetsbibliotek i minst 50 år innan någon fick bryta förseglingen och läsa innehållet, som var kontroversiellt och skandalöst.
– När Pontus avlidit skyndade vännerna till hans hem för att leta reda på brev de skickat till honom. Liket hann knappt kallna, sådan panik var det, säger Jonas.
Ryktet om den förseglade blecklådan skapade stor oro i Pontus vänskapskrets, och man försökte förhindra att den någonsin skulle få öppnas. Men Wikner ville att hans text skulle publiceras i en förändrad framtid. Han drömde om ett lyckligare år.
Blecklådan öppnades 100 år efter Pontus Wikners död och texten gavs ut i bokform. Det har även skrivits avhandlingar om honom.
– Jag kom tidigt i kontakt med Pontus Wikners berättelse. På 1970-talet var han fortfarande väldigt känd. Det fanns Pontus Wikner-sällskap och teaterspel där Pontus framställdes som en kvinnokarl, säger Jonas som med sin roman väcker nytt liv i Wikners bekännelser.
Karaktärerna i Ett lyckligare år finns på riktigt
För Jonas var det viktigt att skriva berättelsen som romaner skrevs på 1800-talet. Därför har han plöjt böcker av bland annat Charles Dickens och Selma Lagerlöf.
– Första kapitlet i boken jobbade jag med i över ett år. Det var viktigt att inte placera samtida människor i 1800-talsmiljö. Tidsandan skulle kännas rätt. På den tiden skrev man på ett sätt så att romanen fungerade lika bra att läsa tyst som för högläsning i fotogenlampans sken. Det funkar jättebra även i vår tid, när många lyssnar på ljudböcker.
I bokens andra halva förändras språket. Berättelsen förflyttar sig till 1970-talet, då några modiga, unga människor bildar Gay Power Club. Tillsammans genomför de Sveriges allra första demonstration för homosexuell frihet i Örebro.
Detta föregås av att det unga kärleksparet Vanja och Kerstin nekas att publicera en förlovningsannons i lokaltidningen. Vanja tar strid och lyckas till slut få in annonsen i Aftonbladet.
– Det här leder till att tjejerna blir uppmärksammade och utställda i rikspressen, som en slags freakshow. På den här tiden fanns knappt kvinnlig homosexualitet, den beskrevs ingenstans och som kvinna trodde man att man var felskapt. Helt ensam. Män som var homo kunde man i alla fall läsa om, i all sin vidrighet, säger Jonas.
Han har hälsat på hos den 73-åriga Vanja och han har träffat bokens Ronny, som till en början inte ville medverka eftersom han blivit så svårt trakasserad genom åren.
– Allt i boken har hänt! Dokument, intervjuer, brev – allt är på riktigt. De var alla bara unga människor som ville leva vanliga liv och vara lyckliga. Eller som Vanja sa när jag träffade henne: ”Framför allt ville jag få dansa med Kerstin. Vara lite normal.”
Vanja gick före på flera plan när hon valde att bli byggnadsingenjör i en tid när inga kvinnor var det. Hon signerade sina ritningar med endast sina initialer för att andra då trodde att det var en man som gjort dem. Men hon fick inget mer jobb som ingenjör efter det första.
– Vanja bestämde sig för att ta ett kvinnojobb tills tiderna förändrades. Men tiderna förändrades aldrig, säger Jonas och konstaterar att Pontus Wikner gick före, liksom Ronny, Kerstin och Vanja.
Jonas Gardell stöttar HBTQ-personer
Nu är det Jonas som går före.
– Ja, jag är en del i det här. Kampen fortsätter! Jag kom själv ut som 15-åring inför min mamma. Hon bad mig att inte säga något till pappa förrän jag var 18 år. När pappa fick veta att jag är bög förbannade han att han inget vetat innan jag blev myndig. Då skulle han ha åtgärdat det. ”Det finns metoder för sådant”, som han sa.
Det värsta är inte att dö, utan att ha levt ett liv utan att leva fullt ut.
Förutom att Jonas är en förebild för många unga jobbar han sedan många år aktivt med att stötta HBTQ-personers rättigheter på olika sätt, inte minst genom Regnbågsfonden.
– Jag är extra engagerad i unga homopojkar som utsätts för övergrepp av äldre män. Det är något jag själv har erfarenhet av. Annars tycker jag att en viktig fråga för HBTQI-rörelsen är att hela tiden slå vakt om öppenheten. Att fortsätta med pride-paraderna, inte bara i Stockholm, utan även alla de hundratals lokala pride-eventen i Luleå, Karlstad och Vänersborg. Alla ska vara med! När föräldrar säger till sina barn att ”så här kan kärlek också se ut och det är toppen”, och när det är självklart att man inte måste flytta till en storstad för att man är HBTQ – då har vi nått en bit på vägen.
Jonas säger att han är oerhört tacksam för de som gått före. För Ronny, Vanja, Kerstin och de andra nio som demonstrerade den där majdagen i Örebro.
– De trodde inte att deras demonstration 1971 betydde något, men den var förutsättningen för allt det som skulle komma! Åtta år senare gick jag själv som 16-åring i min första demonstration för homosexuellas frigörelse, och nu samlar pride-paraderna hundratusentals deltagare.
Jonas Gardell är inte rädd för döden
Det har blivit dags för fotografering och Jonas tar oss till Björns trädgård, en liten park i kvarteret intill. Han säger att han inte är särskilt orolig över bildmaterialet. Han kan dra igenom alla sina poser på två minuter om det behövs och bekymrar sig inte över rynkor eller andra ålderstecken.
– Jag fyller 58 i år och tycker att det är intressant att bli äldre och att åldras. Jag är frisk och har överlevt aids-perioden. Jag är inte rädd för döden. Det värsta är inte att dö, utan att ha levt ett liv utan att leva fullt ut. Jag tror på att försöka göra det man vill i livet. Det mesta går! Okej, jag kan inte sjunga eller se ut som Brad Pitt, men jag har lyckats haffa en riktigt stilig karl! Jag vill leva jättelänge och se hur det går för barnen. De är 18 och 15 år nu och på väg ut i vuxenlivet.
Jonas poserar vant inför kameran och när han kört igenom favorituttrycken tar han några glada danssteg framför kameran.
– Om jag själv har ett lyckligare år? Jag är rätt så lycklig för det mesta. Även om förra året bjöd på en del motgångar så är jag ganska glad.
Jonas tar på sig den vita cykelhjälmen. Det är dags att cykla hem. Nu har bikarbonatpastan på madrassen torkat och den ska dammsugas bort.