Följ med in bakom kulisserna på Antikrundan

Redan på morgonen samlas de första entusiasterna med fällstolar och termoskaffe – för att inte tala om innehållsrika väskor, kassar och kartonger. Här sticker en tavelram fram, där skymtar ett glansigt tyg med broderade blommor och där tre porslinsurnor, prydligt packade i en trälåda. Någon drar en barnvagn med docka i, andra kånkar på stolar och lättare möbler. Varken gråmoln eller småkyla kan hota tillströmningen och kön växer konstant.

Det är Antikrunda på gång och säsongens sista stopp har förlagts till Brunnsparken i Ronneby.

Över en natt har de taktäckta pelargångarna fyllts med stålrörsställningar, tältdukar, strålkastare och kameror. Experternas bord har placerats längs utsidan och här ryms såväl sminkloge som väntrum för besökare. Den höga mittsektionen har delats upp i två avdelningar, den ena för administration och den andra för inspelning.

– De tyngsta jobben gjorde vi igår, säger produktionsledaren Tomas Olsson. Nu återstår detaljarbetet: att kontrollera ljus, ljud och bild, få undan kablar från golvet och se till att allt finns på rätt plats vid rätt tillfälle.

Det är Tomas som är ”spindeln i nätet” och har det övergripande ansvaret för att allt ska klaffa.

– Var och en har sin specialitet, säger han. Vi har arbetat länge tillsammans, är rutinerade och vet vad som ska göras, så när vi väl är på plats med all rekvisita jobbar vi effektivt.

I närheten står hans namne med efternamnet Nilsson. Han är fotograf och har just gett sig i kast med Kranen som man kallar den stora filmkameran på jättestativ. Den har verkligen något lyftkransaktigt över sig. Nu ska den justeras exakt på milli- metern och Tomas Nilsson tar ett vattenpass till hjälp.

– Det får inte finnas minsta ojämnhet, förklarar han. Vi måste skapa ett absolut plant, avpassat underlag så att kameran förblir i horisontalläge hur vi än väljer att vinkla den.

Vem kunde tro det? Att en kamera kan justeras med vattenpass. Det här får väl ses som ett typexempel på professionellt detaljarbete.

Vi flyttar lite på oss, för nu ska den stora runda mattan i inspelningsstudion dammsugas. Och med några steg bakåt hamnar vi i sekretariatet.

Där träffar vi producenten Pernilla Månsson Colt, projektledaren Ulrika Midunger och tillfälliga assistenten Franca Smith, som egentligen är platschef i Malmö men som lämnat stolen för dagen för att vara med och ”se hur det går till på golvet”.

– Ett roligt grepp, tycker hon. Det här är kul! De fäster gula, linjerade pappersark på bordet framför sig. Pennor och suddgummin har de nära till hands.

– Det är här experterna anmäler sig till inspelning, berättar Pernilla. Vi antecknar namn och vilka föremål det gäller och så bestämmer vi hur dags de ska komma tillbaka för inspelning. Det är lättast i början när schemat är tomt, men det fylls på snabbt och längre fram under dagen krävs mer avancerad logistik för att få allt att gå ihop. Utan listorna hade vi stått oss slätt.

I det här fallet föredrar hon det analoga framför det digitala.

– Det är många som har sagt: ”Vore det inte enklare med en dator?” Men det är precis vad det inte är. Jag vill inte riskera datorstrul. Papper och penna kan man lita på och överblicken blir mycket bättre.

Sekretariatet tar också hand om de besökare som ska vara med på inspelning.

– Sminkning gäller först, sedan kan de koppla av med en fika i väntrummet, säger Ulrika. Men det är viktigt att de passar tiden.

I vanliga fall är hennes uppdrag att ansvara för ekonomi och personal, men under turnén agerar hon ”runner”.

– Jag blir lite av en vallhund, som ska försöka hålla ihop flocken, påminna experterna om inspelningstid och hämta besökarna i väntrummet, om de inte har smitit iväg på egna rundor vilket händer ibland. Det blir mycket spring och ibland lite stressigt, men det ordnar alltid upp sig.

Experterna börjar droppa in och det drar ihop sig till den traditionella samlingen som alla ska vara med på. Det är Pernilla som leder anförandet. Hon går igenom hur dagen eventuellt kan gestalta sig, vad som är viktigt att tänka på, men hon är också noga med att uppmuntra och berömma. När föredragningen är över tar vi en titt in i sminklogen, som egentligen är ett separat tält med anknytning till pelargången.

Här sitter silver- och smyckeexperten Carolina Tüür framför spegeln och maskören Ibiza Bäckström har just greppat puderdosan. ”Sminket” är den port alla måste gå igenom före inspelning. Ibiza förklarar varför:

– HD-kameror, studioljus och dagsljus förstärker alla hudskiftningar. De kan bli allt från grå och lila till högröda, beroende på hudtyp. Min uppgift är att neutralisera färgerna och få fram en ton som ser naturlig ut i rutan. Varje behandling är individuell, så det gäller för Ibiza och hennes kollega att snabbt skanna hudtyperna. De har mellan trettio sekunder och ett par minuter på sig för varje behandling.

– Sekunderna gäller ”akutsminkningarna”, när besökaren är sen till inspelningen, och då hinner vi i stort sett bara pudra för att dämpa glansen. Annars har vi ett helt batteri till vårt förfogande. Om någon har sminkat sig redan innan de kommer hit, får vi oftast ta bort alltihop och lägga en ny makeup. Ingen motsätter sig behandlingen.

– Jag tror att de flesta tycker att det känns lite lyxigt att få sätta sig ner och bli omhändertagen, om än bara för ett par minuter.

Kön utanför har tätnat och ringlar nu bred längs parkstråken. Klockan närmar sig tio och två filmteam ger sig ut bland besökarna med filmkamera och ljudupptagning för att småprata, ställa frågor och skapa de där speciella ögonblicksbilderna som är så viktiga i programmet.

Här och var skymtar programledaren Anne Lundbergs klarröda kjol och Knut Knutsons grå kostym. De bekantar sig med publiken, hälsar välkomna och tar sig en titt i kassarna. Deras spontana strövtåg uppskattas av besökarna och det blir många skratt i deras kölvatten. Det har klarnat upp, solen glimtar till ibland och prick klockan tolv spricker molntäcket upp. Repet som markerat stängt vid ingången lossas tillfälligt av vakterna medan den första klungan släpps över bron. Insläppen sker etappvis för att minimera trängsel och besökarna hänvisas till olika bord, beroende på vad de har med sig. Blir de ändå tveksamma, kan de läsa ämnesskyltarna som satts upp vid varje station.

Fram till nu har experterna kunnat ta det lite lugnt, dricka kaffe, samtala, knyta slipsar, rätta till frisyrer eller ordna bland uppslagsverk, fackböcker och datorer. Nu får de i ett huj fullt upp! Ett broderat tygsjok och ett randigt bolstervar landar på Malin Sveholms och Anette Granlunds bord. En leksaksbil från femtiotalet blänker framför Erik Ingare, Charlotte Strömstedt tar hand om två kungaporträtt bakom glas och Max Sjöberg tittar närmare på en grå militärrock med tillhörande hatt.

Det är de behändiga, bärbara föremålen som hamnar vid borden. Större möbler och föremål, som experterna har upptäckt under sakletarturnéerna på de olika orterna, har fraktats dit i förväg och finns redan på plats i sekretariatet. Även längst bak i kulisserna behövs ett väloljat maskineri för att allt ska fungera optimalt. Nu pågår också den första inspelningen. En hög empirspegel på stativ har rullats in i studion och Knut Knutson och hans gäst tar plats framför spegeln. Knut berättar att glaset är äldre än ramverket.

– Hur kan det nu komma sig? frågar han retoriskt medan besökaren höjer axlarna i väntan på förklaring.

– Jo, säger Knut. Det var glaset som var det fina, dyra och exklusiva på den här tiden, så när rokokon blev omodern behöll man glaset och lät tillverka en ny ram i stället. Det blev mycket billigare än att skaffa nytt glas!

Det är inte säkert att just den här inspelningen finns med i det färdigställda materialet.

– Vi behöver ett brett underlag att plocka ur, säger Pernilla. Vi gör i snitt sextio inspelningar per ort och av dem kommer hälften med. Om ett ämne råkar påminna om ett annat, får kanske ett av dem stryka på foten, men det är alltid kvaliteten som avgör. Inspelningen ska vara bra, den ska säga oss något, det ska finnas en poäng och ett överraskningsmoment. Ibland har redaktionen fått förslaget att göra en extrarunda med alla bortvalda inspelningar. Men det får kalla handen.

– Det finns ju en anledning till att de har valts bort, säger Pernilla. Den rundan skulle inte bli någon höjdare! På golvet utanför studion har någon markerat två fyrkanter med gul tejp. Det ser lite märkligt ut, men vi får strax förklaringen av Ulrika.

– Det är en ren praktikalitet, säger hon. Besökare som ska spelas in får vänta innanför rutan så att vi har dem inom räckhåll. När de kommer hit är de färdigsminkade och beredda. Det här är sista ledet innan det bär av in i studion.

Tiden går. Alla har fullt upp. Det är fortsatt jämnt flyt bland borden och brottsstycken av samtal lösgörs. ”Det hade jag ingen aning om!”, ”Kan det vara möjligt?”, ”Det här är en grötskål från 1700-talet” och ”Hur ska jag sköta om den här dopklänningen, vi har haft den i flera generationer och den börjar bli lite sliten.”

Experterna jobbar på. De äter lunch i omgångar, så att någon alltid finns vid bordet. SVT har dukat upp för sin personal i ett hus i parken. Energin är viktig, för det kan bli långa dagar. Policyn är att alla som väntat och köat och kommit före stängningsdags, ska få sina saker värderade – även efter klockan 18.00 när värderingen formellt är avslutad. Men då är det experterna som går ut bland de köande och inte de köande som går in till experterna.

– Från klockan arton kommer ingen in, säger Tomas. Då stänger vi butiken och så fort sista inspelningen är klar börjar nedmonteringen.

Den tar sina timmar i anspråk och under tiden fortsätter värderingen utomhus.

– Ibland har vi hållit på till nio, tio på kvällen på vissa platser, säger antikexperten Joakim Bengtsson. Det kan bli lite jäktigt, men vi överger ingen och det känns bra.

Vill du se fler bilder bakom kulisserna på Antikrundan? Kolla in vårt bildspel här nedan!

I Ronneby verkar det inte bli någon övertid alls för experterna. Bara minuter efter att repet har kommit på plats och teknikerna börjat sitt gigantiska nedmonteringsarbete, har de sista besökarna lämnat arenan.

Och nästa dag ser Brunnsparken ut precis som vanligt.