För Marianne Mörck är scenen ett favorithem

Scenen är Marianne Mörcks hem.
Skådespelerskan och sångerskan Marianne Mörck fick en sträng uppväxt med sina adoptivföräldrar. Hon tvingades hålla tillbaka sin lust för sång och dans – och vägen till operascenerna gick via länsstyrelsen. Nu är hon aktuell i succéserierna "Stjärnorna på slottet" och "Bonusfamiljen".

Marianne Mörck aktuell med ”Stjärnorna på slottet”

Marianne Mörck tar med oss in i ett av rummen i sitt hem i Malmö, i den stora vitan villan i stadsdelen Bunkeflostrand. ”Titta här”, säger hon och slår glatt ut med armarna. Där står genomskinliga plastlådor från golv till tak, numrerade efter årtal. Det är där Marianne förvarar sin samling med 30 000 kinderägg – inte chokladen då utan de små leksakerna inuti.

– Ja, det började jag med för åtta år sedan. Jag hade inte så mycket att göra ett tag så något måste jag pyssla med, säger hon.

Marianne är tokig i Kinderägg och har 30 000 leksaker.

Marianne är tokig i Kinderägg och har 30 000 leksaker.

Visserligen har hon nog att göra men inte som hon tycker själv direkt. Nu är hon aktuell i ”Stjärnorna på slottet” och ännu en säsong av ”Bonusfamiljen” på tv, där hon spelar kärlekspartner till Barbro ”Lill-Babs” Svensson. Marianne skrattar sitt yviga, lite bullrande skratt och säger:

– De sa inte till oss att vi skulle vara lesbiska från början. Barbro skrek rätt ut när vi fick veta det och sa ”Det stod inte i mitt kontrakt”. Men det är bara roligt att det blev så.

Se också: 6 saker du kanske inte visste om Marianne

1:37

Efter reklamen: 6 saker du kanske inte visste om Marianne Mörck

(1:37)

För den breda publiken är Marianne Mörck kanske inte ett självklart namn, även om hon varit en av Sveriges stora operasångerskor, gjort operetter, musikaler och revyer och även regisserat flera operor utomlands och i Sverige och uppsättningar på Malmö stadsteater, nuvarande Malmö opera, som varit hennes hem under 40 år.

Men säg Ebba i ”Wallander”-serien så vet de flesta vem Marianne är – hon som satt i receptionen på polishuset och såg till att Krister Henrikssons rollfigur höll ordning på kalendern. Det blev åtta år med ”Wallander” men det är inte så att hon saknar rollen som Ebba, säger hon. Nu gläds hon åt nya utmaningar i fler säsonger av ”Bonusfamiljen”.

Hårdhänt hanterad

Det är stora dimensioner i Mariannes egen uppväxt och familj, eller snarare familjer. Hon växte upp i Göteborg. Vid födseln blev hon bortadopterad av sin biologiska mamma som födde Marianne vid 19 års ålder och inte hade möjlighet att ta hand om sin dotter. Så Marianne hamnade i stället hos ett par i 40-årsåldern. Det var en familj där pappans yrke präglade hela hennes barndom. Och det var inte en alltigenom lycklig uppväxt.

– Det var en mycket strikt uppfostran jag fick. Min pappa var sjökapten och mamma och jag tillbringade mycket tid med varandra, det var väldigt påpassat kan man säga. Jag hölls ganska hårt och jag minns att hon klädde mig som en 80-åring fast jag var fyra år. Jag fick inte leka så mycket. Och det var inte så att jag satt i mina föräldrars knä. Min mamma var uppfostrad av några som var födda på 1880-talet så hon överförde deras referenser på mig. Hon hade snott in sig i en puppa av alla dessa måsten. Och hon var själv utan väldigt mycket som liten, säger Marianne och fortsätter:

– Hon borstade tänderna på mig tills jag var 15 år, och det gjorde så ont, så när jag borstar mina barnbarns tänder är jag så noggrann och mjuk. Mamma skulle tvätta ansiktet på mig också och slängde på kallt vatten och det droppade ner på kroppen och när jag sa till sa hon bara ”tyst”. Jag ville ju ha en tvättlapp men det fick man inte ha hos oss, det var socialdemokratiskt, det var det bara gatubarn som hade.

Möttes på länsstyrelsen

Det var sällan sång, musik eller bokläsning i hemmet. Men Marianne var ett livligt barn och kände redan då att det saknade hon. Hon ville dansa och sjunga, klä ut sig, men fick stå tillbaka. Men här började en dröm att få jobba på teater. Det fanns en kvinna i huset där de bodde som städade på Stora teatern, och henne fick Marianne följa med bakom kulisserna i bland. Då kände hon starkt att där ville hon vara. På den tiden ansågs det inte fint nog att vilja ägna sig åt teateryrket, och särskilt inte för hennes föräldrar. Mamman ville helst att Marianne skulle bli sjuksköterska. Marianne gick en ettårig utbildning till sjukvårdsbiträde på Sahlgrenska sjukhuset för att stilla stormen och tog sånglektioner för egna förvärvade pengar.

Läs också: Musikalstjärnan Anders Ekborgs mamma dog i alzheimers: ”Bedrövligt illa skött”

– Men sedan ordnade mamma jobb åt mig på länsstyrelsen. Där träffade jag min dåvarande man när jag var 20 år och vi fick två barn. När vi skulle gifta oss var jag oren som det hette för jag var gravid. Så det var inget speciellt fint bröllop vi fick.

2014 fick Marianne medaljen Litteris et Artibus för sina framstående insatser inom svensk scenkonst.

2014 fick Marianne medaljen Litteris et Artibus för sina framstående insatser inom svensk scenkonst.

– Han var en ängel min man, men efter fem år skildes vi, det var jobbigt. Jag hade nog inte hunnit uppleva så mycket av livet och ville vidare. Men vi är fortfarande vänner i dag.

Samtidigt hade hon kommit in på scenskolan i Göteborg och snart kom Marianne med i kören på Stora teatern. Sedan tog karriären sakta vid. Då hade hon också träffat en ny man som var sångare.

Läs också: Succéförfattaren Fredrik Backman: ”Jag är svag för personer som inte passar in”

De träffades i kören på Stora teatern.

– Jag fick syn på honom där och han hade en styrka som jag fastnade för.

Lidit av dåligt samvete

Tillsammans flyttade de snart till Malmö där sambon fått kontrakt på Malmö stadsteater. Marianne själv hade tänkt ta jobb i en butik för barnen var fortfarande små. Men hon blev värvad till kören på Stadsteatern, än så länge inte kontrakterad, men det skulle hon bli inom kort. Hon fick kontrakt som solist. Och hon älskade verkligen teatern som kommit att bli hennes liv. Nästan så att hon hellre står på scenen än är social i privatlivet, säger hon.

Baksidan var att hon kände att hon försummade sina två barn, att hon inte var tillräckligt närvarande med dem. Under en period på 1980–1990-talet drev sambon och Marianne även anrika Teaterrestaurangen i Malmö parallellt med teaterjobben.

– Ja, det är faktiskt en sorg. Jag brukar ta upp det med dem minst en gång per år för att få veta om jag typ förstört dem, säger hon, men sonen säger ”sluta mamma jag har haft det bra”.

– Men dottern och jag har fortfarande våra diskussioner.

Marianne visste tidigt att hon var adopterad. Redan som 14-åring tog hon kontakt med sin biologiska mamma.

Marianne och Lill-Babs i Bonusfamiljen på SVT.

Marianne och Lill-Babs i Bonusfamiljen på SVT.

– Jag stegade in på pastorsexpeditionen som man gjorde då och där fanns alla uppgifter. Så jag skrev ett brev till henne med foto och sa att jag kanske inte kommit rätt men sa vem jag var och att jag trodde att hon var min mamma. Men jag skrev aldrig någon avsändaradress. Jag visste inte om hon ville veta av mig.

Flera år senare när Marianne börjat stå på scenen och syntes i tidningarna såg hennes mamma henne i en tidning och förstod att det där var hennes dotter. Då fick de kontakt. Och för Marianne föll bitar av livet på plats även om det kvarstod många frågor. Men framför allt kunde hon se var hennes egen kreativitet kom ifrån:

– Det var många i släkten som sjöng eller skrev och spelade. Så jag förstod att jag inte var helt fel i vad jag känt. Mamma jobbade som kokerska på regementet i Växjö.

Läs också: Kikki älskade inspelningen av ”Så mycket bättre”!

Adoptivföräldrarna är inte längre i livet men hennes biologiska mamma är 91 år och de har fortfarande kontakt. Hon har också två yngre halvsyskon, men Marianne gjorde tidigt klart att hon inte ville stiga in fullt ut i ”deras” familj. Hon hade ju en familj och föräldrar.

– Jag har inte känt mig hemma riktigt i någon av familjerna, så det har blivit så, fast vi har kontakt i dag, säger hon.

Och man kan tro att ett liv på scenen med strålkastarljus, glitter och glamour präglat hela Mariannes liv. Visserligen har teatern varit hennes liv, men sedan sambon gick bort för många år sedan lever hon ett stillsamt liv med katten Pysan, och en inneboende på övervåningen i villan. Och sedan barn och barnbarn. Men annars har hon inget umgänge alls, menar hon.

– Fast jag tycker inte det är ensamt. Jag skulle inte kalla det ensamhet, det är självvalt bara.

Skyr premiärfesterna

Hon pratar bubblande, yvigt och skrattar mycket när vi ses, ibland stämmer hon upp i sång eller berättar en och annan anekdot. Energin är det inget fel på men hon menar att det är på scenen hon trivs, det privata är något annat.

– Det är så mycket som hänt i mitt liv. Jag vet inte varför det är så att jag aldrig är på premiärfester egentligen. Om jag har premiär då vill jag ta mina kompisar från scenen, och vill att vi ska sätta oss tillsammans och ha roligt, dricka vin och skoja. Men nej, då ska man in i logen, lägga på fransar, göra sig iordning och klä upp sig igen. Sedan ska man ut och träffa alla som är där, jag tycker inte det är trevligt alla gånger. Då går jag hellre hem.

Läs också: Dansbandsstjärnan Elisa Lindström: ”Jag fick jobba mentalt med det”

Och i synnerhet gillar hon inte talen efteråt. Det är inte så att hon söker uppmärksamheten:

– Jag är så rädd att bli utpekad, att någon ska säga att det är bra. Jag är livrädd, för det är så skämmigt. Inte för att det är bra utan för att teatern är mitt liv. Ingen kommer hem hit och applåderar mig för att jag har diskat, det är också mitt liv. Jag är den jag är på scenen. Jag spelar inte upp något, då känner jag att man inte kan komma och säga att vad bra. Det är svårt att förklara. Men, så jag kan aldrig ta beröm. Och aldrig applådtack.

– Däremot om någon skickar ett brev till mig eller träffar mig någon annanstans utanför scenen med uppmuntrande ord, då tycker jag att det är det finaste som finns på jorden!

Det här är Marianne Mörck:

Ålder: 68.
Bor: Malmö, uppvuxen i Göteborg.
Familj: Två vuxna barn, barnbarn.
Karriär: Utbildad på scenskolan i Göteborg, kom till stadsteatern och operan i Malmö 1977.
Föreställningar i urval: Spelman på taket, Carmen, My fair lady, Les Misérables, Kristina från Duvemåla.
Har regisserat: Lucia di Lammermoor, Aida, Don Giovanni, i urval.
Aktuell: I SVT-serierna ”Stjärnorna på slottet” som premiär den 30 december och Bonusfamiljen, vars andra säsong har premiär den 29 januari.

Text: Amanda Taawo
Bild: Peter Helperin, IBL, Ulrika Malm/SVT och Mattias Ankrah/SVT