Gunilla von Post och John F Kennedy drömde om ett liv ihop
De möttes en vacker sommarkväll på Franska riveran. Gunilla från Sverige och ”Jack” från USA. Och de blev blixtförälskade. Men det var en kärlek med förhinder. Han var senator i USA med siktet inställt på presidentposten och skulle snart gifta sig. Lars-Åke Skagegård har skrivit boken Kennedys val som handlar om denna kärlekshistoria.
Hur kom det sig att du intresserade dig för romansen mellan Gunilla von Post och John F Kennedy? Vad är det som fascinerar dig med historien?
– Jag har levt med klanen Kennedy under en stor del av mitt vuxna liv. Varit fascinerad över den stora familjen, nio barn, och hur föräldrarna, speciellt fadern Joe Kennedy sr, trummade in i dem hur viktigt det var att vinna till varje pris.
– Min plan var att skriva en bok om familjen utifrån faderns synvinkel. Men sedan hände något som fick mig att ändra mina planer. Jag är gift med Marie von Post och på en släktmiddag fick jag höra talas om en kvinna med namnet Gunilla von Post som haft en kärleksaffär med John F Kennedy (Jack). Det fick mig att bli intresserad.
– Jag började undersöka sanningshalten i detta och förstod snart att det inte bara var en kort romans utan att Jack till och med besökt Sverige för att få vara nära sin Gunilla. Då visste jag inte att han varit i Sverige överhuvudtaget.
– Sedan tog jag kontakt med Gunilla och vi pratade en hel del om hennes upplevelser och jag förstod alltmer hur allvarlig deras kärlekshistoria varit. De träffades första gången på Franska rivieran 1953. Två år senare, efter många brev och telefonsamtal, upplevde de en intensiv kärleksvecka i Skåne. Sista gången de sågs var 1958. En på många sätt omöjlig kärleksrelation som ändå bar på vackra möten och hopp om en gemensam framtid.
Hur var arbetet med boken, gjorde du mycket research? Fick du reda på något som överraskade dig?
– Jag har från och till arbetat med och burit boken inom mig i 15 år. En lång tid. Jag har läst in mig på allt som finns om familjen Kennedy, tagit hjälp av Youtube där det finns gott om filmer som beskriver tidsandan, familjen och politiken.
Det som förvånade mig mest var hur äkta Jacks kärlek till Gunilla verkade vara
– Det som förvånade mig mest var hur äkta Jacks kärlek till Gunilla verkade vara. Han är ju berömd som en kvinnokarl, på gränsen till sexmissbrukare, som senator, och senare president, fanns det ingen gräns för hur många kvinnor han kunde få på hemmaplan. Ändå valde han att sätta sig på en båt och färdas i fem dygn över Atlanten för att landa i Frankrike. Där hyrde han en bil för den sista resan upp till Sverige.
– Han var då en gift man, men lovade Gunilla att han skulle göra allt i sin makt för att de skulle få ett liv tillsammans. Som alltid ringde han sin far för att rådgöra men Joe sr förklarade att det på inga villkor skulle bli tal om någon skilsmässa. Om de skulle uppnå sitt stora mål, att nå Vita Huset, då var Jack tvungen att vara gift. En frånskild katolik skulle vara chanslös. Han uppmanade sin son att ha Gunilla som älskarinna men det skulle skötas snyggt. Efter det samtalet försökte Jack övertyga Gunilla att komma över till USA för att de skulle kunna vara nära varandra. Han skulle hjälpa till att ordna både bostad och arbete. Gunilla var frestad att anta erbjudandet för att vara nära sin stora kärlek men avstod till slut. Att leva som en undangömd älskarinna var inte direkt vad hon önskade sig av livet.
Vad tror du Gunilla hade tyckt om boken?
Kärleksbreven hade hon länge kvar innan hon senare auktionerade bort dem
– Jag träffade Gunilla några gånger (hon dog 2011) och hon var mycket stolt över sin romans med Jack. Kärleksbreven hade hon länge kvar innan hon senare auktionerade bort dem. Det gick inte att ta miste hur värdefull och öm hon upplevde deras relation och jag har verkligen försökt att beskriva den på samma sätt, med vördnad och respekt. Därför tror jag att Gunilla ler lite i sin himmel över att hennes historia berättas.
Kan du berätta lite om dig själv?
– Jag är 63 år och arbetar, förutom att vara författare och föreläsare, inom Svenska kyrkan i Gamla Uppsala. Här är min huvudsakliga uppgift att ta hand om våra hundratusen besökare per år, leda pilgrimsvandringar och sköta marknadsföring.
– Kennedys val är min femtonde bok. Tidigare har jag bland annat skrivit om Nobelpriset, nynazism, Dag Hammarskjöld, Uppsalas pärlor och fotbollsspelares smeknamn. En stor bredd med andra ord.
– Jag bor i Storvreta som ligger i Uppsalas ytterkant, tillsammans med min hustru Marie. Tre vuxna döttrar och två barnbarn.
Har du något nytt bokprojekt på gång?
– Mitt nästa projekt har arbetsnamnet Sir Winston och jag där läsaren får möta en åldrad sir Winston Churchill som ser tillbaka på sitt liv och berättar sin historia för en amerikansk krigsjournalist. En stor del av boken tilldrar sig på Aristoteles Onassis lyxkryssare ”Christina” under en kryssning på Medelhavet.
Utdrag ur boken Kennedys val av Lars-Åke Skagegård (om första mötet och hur deras romans började):
Jag har blivit kär i dig ikväll
Hon märker hur Jack hela tiden följer henne med blicken. Först är hon generad över hans intresse men när den första blygheten lagt sig glömmer hon bort det.
Gunilla granskar på samma sätt sin bordskavaljer. Hans brunbrända ansikte som domineras av ett par ständigt spelande ögon, hans kraftiga mun med tänder som alltid tycks glittra i ett leende. Bortsett från den tydliga benan är hans tjocka bruna bakåtkammade hår aningen oordnat, men ändå charmigt på ett pojkaktigt vis. En ostyrig hårslinga från luggen dinglar ned i pannan.
Att vara i Jacks närhet, upptäcker Gunilla rätt snart, är som att befinna sig mitt i en orkan. Han är full av roliga infall och totalt befriad från societetsuppförande. Med sitt otvungna sätt får han Gunilla att helt glömma bort sin blygsel. De skrattar, talar i mun på varandra, äter, dricker och njuter av varandras sällskap. Detta möte är olikt allt Gunilla tidigare upplevt.
Timmarna på restaurangen försvinner snabbt.
Jack fyller på vinglasen till alla i sällskapet. Stryker ömt bort en ljus hårslinga från Gunillas ansikte och försöker lite tafatt fästa den bakom hennes öra. Sedan tar han hennes hand och föreslår att de ska fortsätta kvällen på Jimmy’s bar på andra sidan gatan. Gunilla är tacksam över att mörkret kommit. Ansiktet hettar när han rör vid hennes hud.
”Tror du på ödet?” frågar Gunilla just innan de lämnar bordet.
”Åhh, ödet styrs av min pappa”, svarar Jack utan betänkande och ger Gunilla ett inte fullt naturligt leende. Hon ser förundrat på honom. Vad menar han med det?
Gavin och Jack gör upp om notan under det att Gunilla och Anne Marie går för att pudra näsorna och få en chans att prata lite. Fnittrande faller de varandra om halsen inne i damrummet och pratar i munnen på varandra.
Anne Marie bannar Gunilla för att hon lämnat henne ensam med Gavin som är gammal nog att vara pappa åt henne. Sekunden efteråt skrattar de när Gunilla säger att de passar bra ihop samtidigt som hon erkänner att hon är kär i den unge amerikanske senatorn. Arm i arm kommer de ut till de väntande herrarna och tillsammans går de alla fyra rakt över vägen in till Jimmy’s Bar där stämningen redan är hög.
Namnet till trots visar sig Jimmy’s Bar vara mer än bara en bar. Det är en exklusiv och elegant nattklubb, med ett klientel av gäster med välfyllda plånböcker och dyra vanor. Där finns två dansgolv, ett inomhus och ett utomhus med en egen orkester som spelar allt från gamla Glenn Millerlåtar till mer modern jazz, swing och populärmusik.
Gunilla kan inte undgå att märka att Jack rör sig stelt och onaturligt försiktigt, som om han är rädd att trampa fel.
Trots detta bjuder han genast upp henne till dans.
”Får jag lov?” undrar Jack med teatralisk hövlighet.
Jag känner er knappt Mr Kennedy. Vad ska mina föräldrar säga?
”Jag känner er knappt Mr Kennedy. Vad ska mina föräldrar säga?” svarar Gunilla och försöker hålla sig allvarlig.
Hon har svårt att hålla sig för skratt när den annars så naturlige Jack byter skepnad.
De dansar tätt tillsammans. Gunilla håller andan. Det är en ovana som hon haft sedan hon var liten. När något är så skönt eller spännande att hon inte vill mista det håller hon andan som för att få tiden att stanna.
Hon märker snart att Jack stelnar till vid varje nytt danssteg och förstår att han plågas av smärta. Han rör överkroppen knyckigt och rycker till för minsta kontakt från något annat danspar, men han vill absolut inte sätta sig ned.
I stället håller han bara hårdare om henne och viskar kommentarer om de andra paren i hennes öra som får henne att skratta.
”Vi måste inte dansa”, säger hon omtänksamt när hon märker att Jack verkligen plågas. Men han skakar bara på huvudet och börjar i stället att nynna med i vokalistens sång.
”I love Paris in the springtime ...” Han håller Gunilla så tätt han bara kan intill sin egen kropp och viskar sedan i hennes öra, ”Jag dansar med den mest underbara kvinnan i Europa. Jag har aldrig känt mig så lycklig. Älskar du också Paris?”
”Jag har aldrig varit där. Men kanske när min franska blivit bättre”, viskar Gunilla tillbaka och tänker på hur underbart det skulle vara att få komma till Paris med honom.
De fortsätter dans på dans tills klockan är två på natten.
Jack föreslår då att alla fyra ska köra ned till Eden Roc vid Antibes där han och familjen brukar bo under sina vistelser i Frankrike.
”Det är ett härligt ställe”, utlovar Jack. ”Vi behöver känna havsluft, kom nu.”
Gunilla är den i sällskapet som ger min av att inte nappa på förslaget. Hon vill inte verka för angelägen. Män som tror att de kan få kvinnor dit de vill utan minsta ansträngning tappar lätt intresset. Det har hon läst om i tidningarnas frågespalter.
Jack får gärna fortsätta sin smickrande uppvaktning, även om den är överflödig. Hon är redan upp över öronen förälskad i den stilige senatorn.
Med Gavin vid ratten far de fram genom den svarta augustinatten. Jack envisas med att de alla ska sjunga ”I love Paris in the springtime” och de stämmer upp alla fyra i den populära slagdängan. Det är verkligen ingen skolad körsång som ljuder från bilens nedvevade rutor, men sångglädjen är det inget fel på, inte heller det antal tonarter som de lyckas hitta helt omedvetet. Gunilla vill minnas varje sekund av den här kvällen och natten.
Det tar inte mer än trettio minuter att lämna höjderna vid Haut-de-Cagnes och färdas på de smala serpentinvägarna ned mot havet och fram till Hotel du Cap Eden-Roc. De upplysta palmerna som kantar entrégången upp mot huvudbyggnaden skapar en allé av skuggor och ljus.
Det omgivande mörkret förstärker ljusspelet och får allt att likna en teaterscen. De blir stående en stund i tystnad och låter sig hänföras.
Det är Jack som till slut bryter tystnaden.
”Jag kom hit första gången 1934 när jag var tjugoett år och sedan har det blivit ’mitt’ hotell. Det var egentligen pappa som hittade det och han vill alltid stanna här och det ligger bra till. Jag vet inte så mycket om kåken men den ska ha byggts av en italienare någon gång i slutet på 1800-talet.”
Som en outtalad överenskommelse lämnar de två paren varandra. Gavin bjuder Anne Marie sin arm och de går upp till hotellet för att ta en drink. Jack och Gunilla avböjer att följa med och fortsätter i stället ned mot klipporna och havet.
Kom ska jag visa dig mitt favoritställe
”Kom ska jag visa dig mitt favoritställe”, säger Jack och tar Gunillas hand.
Längst ut på udden, på den yttersta klippkanten sätter de sig ned. Månens sken rör sig likt älvdans på havsdyningarna som stillsamt rullar in mot klipporna.
Ett svagt fräsande, som av ett sovande vilddjur, är det enda som hörs när våg efter våg möter den blankslipade klippväggen som obevekligt hejdar dess framfart.
För första gången sedan de träffades är båda tysta. De sitter tätt, sida vid sida, och ser ut mot Medelhavet. Den lätta kvällsbrisen ger en varsam smekning åt de två och himlaviddens stjärnor sänder förföriska blinkningar när Jack försiktigt kysser Gunilla.
”Jag har blivit kär i dig i kväll”, viskar han. ”Jag kan inte hjälpa det. Det har bara hänt mig en gång tidigare och det var för fem år sedan när jag träffade Grace Kelly. Då kände jag precis som nu. Jag föll direkt.”
Gunilla fylls av en stor varm lyckokänsla. Hon letar efter ord som kan återgälda hans kärleksförklaring men allt fastnar i tankens labyrint.
Tystnaden varar en lång stund innan Jack nervöst skruvar på sig. Han reser sig, flyttar blicken bort från Gunilla och ut mot det mörka havet. ”Jag har något jag måste berätta för dig”, säger han till slut med en röst som darrar till.
Det känns hemskt att berätta det för dig men för en gångs skull vill jag vara ärlig
”Jag är på väg tillbaka till USA för att gifta mig. Jag är bara här i Europa för en kort semester innan bröllopet. Det känns hemskt att berätta det för dig men för en gångs skull vill jag vara ärlig. Av hela mitt hjärta önskar jag att det gick att ändra på men ...”
Han tystnar och ser bevekande på henne.
Gunilla som suttit bedövad av lycka och varit i en inre värld där ingen oro eller tanke på morgondagen finns rycks brutalt upp ur sin dröm. Hon börjar frysa och plockar upp sidenschalen som ligger vid hennes sida, knyter den runt skuldrorna.
Hon känner hur tårarna är på väg men kämpar emot för att inte visa hur ont det gör. Att det inte är något av alla hans skämt förstår hon genast av röstens skärpa.
Orden har träffat henne som knivhugg. Med ens blir hon illamående och vacklar till. För att inte falla åt sidan tar hon stöd med ena armen.
”Hennes namn är Jacqueline Bouvier. Allt är arrangerat av min far och jag är inte det minsta kär i henne. Ärligt talat vet jag inte om hon är kär i mig heller. Men det är för sent nu. Allt är redan bestämt och jag kan inte dra mig ur. Om jag bara träffat dig lite tidigare. Då hade allt varit annorlunda. Jag har inget val! Du måste tro mig Gunilla. Det här är den bästa kvällen i mitt liv!”
”Jag hoppas du blir lycklig”, är de enda ord Gunilla får fram. Rösten skälver till när hon försöker hålla tillbaka gråten. Jack ser hennes förtvivlan och kramar henne varsamt. ”Det är dig jag älskar”, upprepar han. ”Du måste tro mig. Vi ska hitta en utväg.”
Borta är med ens förtrollningen och nattens magi. Som om ödets gudinna ingripit skärs kärlekens navelsträng obarmhärtigt av. De lämnar klippkanten under tystnad och går sakta tillbaka till bilen.
Jack försöker få tillbaka lite av den tidigare uppsluppna munterheten men den klingar tonlöst och Gunilla tystnar helt. Jack letar upp Gavin för att få låna bilnyckeln och försäkrar att han snart är tillbaka med bilen.
Färden upp mot Gunillas hem är totalt annorlunda från nedfärden. Inga glada sånger eller förväntansfulla ögonkast. De har sorgen som en tredje gäst i bilen.
Väl framme frågar Jack: ”Får jag komma in på en nattfösare?” ”Nej Jack”, svarar Gunilla korthugget.
Han ger sig inte, frågar igen. Denna gång än mer bedjande. ”Gunilla. Det har varit en underbar kväll. Jag menar det verkligen och den får inte sluta så här. Kan jag inte stanna en stund till?”
Men du ska resa tillbaka för att gifta dig och jag önskar dig all lycka
”Men du ska resa tillbaka för att gifta dig och jag önskar dig all lycka. Hoppas att allt blir bra”, blir svaret.
Det låter tappert men inombords pågår en strid mellan hjärtat och förnuftet som håller på att slita henne i två delar.
Gunilla vill inget hellre än att få krypa upp i hans famn, höra honom viska kärleksord och se in i hans blå tindrande ögon. Men det är omöjligt.
Jack nickar. Tar Gunillas huvud i sina händer och kysser henne desperat innan han utan att säga något mer vänder sig om och går tillbaka till bilen.
Gunilla stänger dörren bakom sig och andas häftigt som efter att ha sprungit flera kilometer.
Hon blir stående med ryggen mot dörren i flera minuter. Hör hur bilen därute startar, hur den kör iväg och hur motorljudet till slut försvinner.
Det sista motståndet ger vika. Med ens blir Gunilla fem år gammal och vill att mamma ska blåsa på knät som fått ett skrapsår. Hon sluter ögonen, nynnar på en barnramsa som hon inte kommer ihåg orden till men där melodin sitter kvar i hjärnbalken.
Hon sluter armarna om sig själv, sjunker ned på dörrmattan och blir sittande där under det att hon nynnande vaggar fram och tillbaka.
Foto: Robert Agius och TT