Gustaf Skarsgård om nya tv-serien: ”Jag tycker om det råa – det lockar mig”

Efter reklamen: Se också: 5 snabba med skådespelaren Gustaf Skarsgård

Ska du göra en film och söker någon som gärna ser skitig och jävlig ut? Då är Gustaf Skarsgård din man.

– Jag skulle kunna doktorera i smink och smuts, jag är nog den skådespelare i världen som gjort mest sådana roller, säger han och fortsätter:

– Samtidigt är det väl något i mig som gör att jag tackar ja till det. Jag tycker om det råa, det extrema, det högoktaniga, det lockar mig, sådant som utspelas i miljöer som inte är kontorslandskap.

Längtar hem till fru och barn

Vi sitter på en restaurang i centrala Helsingfors och äter en lätt, tidig middag. Jag ska samma kväll resa hem till Stockholm, Gustaf längtar efter att gå tillbaka till sin familj som väntar i en närliggande lägenhet. Nej, familjen har inte lämnat Söder i Stockholm, den här lägenheten är Gustafs bostad under de månader han filmar Koka björn strax utanför den finska huvudstaden. Man har tidigare filmat i det Norrland där Mikael Niemis mustiga bokförlaga utspelar sig, nu har de sista veckorna av inspelningen flyttat till Finland.

Och det är denna kommande tv-serie som gör att vi över vår lätta middag sitter och talar om smuts. Berättelsen utspelas i mitten av 1800-talet. Gustaf spelar Prosten, en karaktär baserad på verklighetens Lars Levi Laestadius. Det är Norrland, det är smutsigt och skitigt och rått. Prosten är biolog och, visar det sig, problemlösare. När en ung kvinna hittas död med fruktansvärda skador på kroppen hävdas det att hon blivit dödad av en björn. Men Prosten tror att hon blivit mördad och under starkt motstånd från ortens mäktiga män börjar han undersöka fallet. Gustaf Skarsgård säger:

– Krim brukar inte vara något för mig, jag är sällan lockad av det. Men det handlar mest om personligt tycke och smak. Samtidigt kan det vara fantastiskt när det är bra, när det handlar om människor och relationer som driver allt framåt. Det intressanta i den här historien är relationerna. Det är en köttig värld, ett kul universum, med kul karaktärer och kul situationer. Det lockade mig.

Besöket på inspelningen, som just dessa dagar äger rum på en gård ett par timmars bilfärd från Helsingfors, visar upp en värld där det mesta blivit upphöjt till att ligga ett snäpp över realismen, och där motspelaren Magnus Kreppers sminkning gjort honom näst intill oigenkännlig.

– Alla här har tagit i från tårna. Allt är förhöjt, från våra masker till tydliga karaktärer. Det är kul när vi vågar göra det i Sverige. Nu är det vårt jobb att bryta ner det. High stakes ger high rewards, men det kan också bli high falls.

– Jag hoppas att jag fått in dialekten. När jag gjorde tv-serien Ettor och nollor i Göteborg talade jag med en extremt grov göteborgska. GT gjorde en undersökning, och 39 procent tyckte att jag kom undan med det. Så om åtminstone 39 procent av norrlänningarna tycker att det är okej, så vore det roligt.

Ann Petrén

nöjeAnn Petrén förlorade sin far tidigt: Jag var så ensam i min sorg

Filmdebuterade som 8-åring

Gustaf Skarsgård är nu 43 år gammal. Han gjorde sin långfilmsdebut som 8-åring i Täcknamn Coq Rogue, där pappa Stellan spelade Jan Guillous hemlige agent Carl Hamilton. Det där med att Gustaf, liksom alla bröder (utom Sam, som är läkare) blivit skådespelare, har gjort att klanen Skarsgård blivit ett slagträ i diskussionen om ”nepo babies”, alltså personer som tack vare framgångsrika föräldrar följt efter i deras yrkesval. För många år sedan sa Gustaf till mig att visst, efternamnet kan öppna dörrar, men samtidigt gör det att han får dubbelt upp att bevisa. I dag säger han:

– Det går inte att särskilja mig från mitt efternamn. Jag har hållit på med det här så länge nu att jag bottnar i mitt yrkeskunnande. Det här med nepo baby är inget nytt, jag förstod det redan när jag var 17, att jag måste lära mig hantverket själv.

– Jag har ett helt yrkesliv bakom mig. Om någon börjar fråga mig om mitt efternamn så är det inte stimulerande för mig att tala om det. Det avslöjar mer om den som ställer frågan. Om jag är på ett kalas och någon börjar fråga, så blir jag inte förnärmad men jag är inte intresserad. Det finns så mycket annat som vi skulle kunna tala om, filosofi och sådant. Det avslöjar frågaren, det reducerar samtalet till något ointressant. Jag fördömer inte, jag svarar lite artigt, vad ska jag säga?

När jag, lite på skämt, undrar om Gustaf och bröderna jämför hur det går för dem ute i den stora filmvärlden, blir stämningen för några sekunder lite stel. Han säger, lite dröjande:

– Det är fascinerande att det efter så många år fortfarande känns intressant för dig att tala om det.

Men han fortsätter:

– Vi bröder håller god ton, vi driver med varandra, säger ”din djävel”, låtsas vara avundsjuka. Det är en stor familj, och det är underbart. It’s all I know.

Skarsgårds genombrott i Ondskan

När fick han sitt egentliga genombrott som skådespelare? Kanske var det med rollen som mobbaren Otto Silverhielm i Mikael Håfströms Oscarsnominerade film efter Jan Guillous självbiografiska roman Ondskan. Nyligen kunde vi se Gustaf i TV4-serien baserad på samma roman, men nu som huvudpersonens sadistiske pappa (i filmen spelades den rollen av Johan Rabaeus).

– När jag blev erbjuden rollen undrade jag om det skulle vara något slags gimmick. Min agent sa ”du vill väl inte…”. Men jag läste manuset och tyckte det var bra.Det skulle kunna vara något, det fanns något där. Och sedan skulle mamman spelas av Ruth Vega Fernandez som är en fantastisk skådespelerska som jag länge velat jobba med.

– Handlingen är lite förändrad jämfört med filmen. Nu har vi ju längre tid, serien är i sex delar, så det har funnits utrymme att lyfta mer, man har kunnat ta fram sådant som inte fick plats i filmen. Man kanske upplever vissa avvikelser jämfört med filmen, men mycket av det är sådant som finns i boken.

Malena Ernman

nöjeSångerskan Malena Ernman: Visst kan jag känna av ålderismen

Gustaf säger att till det som lyfts fram hör fadershistorien.

– Pappan är den stora skurken. Han är lite av en sadist. Silverhielm är ju en rädd pojke, och kanske finns det också något sådant i djupet på pappan. Men han är också en sadist, han går igång på det. Han är en människa som är sjuk, som intalar sig själv att han måste göra det, han rättfärdigar det för sig, samtidigt som han njuter av det.

Hur hittar man ondskan i sig själv?

– Ondska är inget som är spelbart. Man kan inte spela ond, då blir det som amerikansk bad guy-film på 80-talet. Jag var tvungen att hitta den rättfärdighet som han tycker att han har.

– Mitt jobb som skådespelare är att visa människans komplexitet. Jag fick spela på hans övertygelse om att det är han som är offret. Mitt jobb är att komplicera bilden av människan.

Han har under de senaste åren gjort många roller i engelskspråkiga produktioner som Vikings, Westworld och Cursed. Att han tackat ja har inte i sig berott på någon önskan att få jobba utomlands, det har varit andra motivationer som spelat in.

– Westworld ville jag göra för filosofins skull. Science fiction lämpar sig så väl för att undersöka filosofiska frågor. Om det är bra, smart scifi, så älskar jag det.

Vad tackar han nej till? Svaret kommer kort:

– Trams.

Okej, men vad är trams? Hur känner du det?

– Jag känner det, inte minst när jag läser manuset, om det känns tramsigt. Det måste finnas hjärta. Om jag känner att det är hopsnickrat för att kunna söka stöd eller att de vill ha med mig för att få finansiering, då är jag kategoriskt inte med.

– Visst, jag har gjort saker som inte blivit så bra. Men om jag är inne i ett sådant projekt ägnar jag mig inte åt att ångra något, jag ägnar mig åt problemlösning, att ta ansvar för helheten om det går. Och även de projekt som inte blev så bra har kunnat vara okej, med en kul roll, bra pröjs, roliga medskådespelare.

Gustaf letar inte aktivt efter roller, menar att han i Sverige är så pass etablerad att om han skulle passa för en viss roll så blir han erbjuden den. Det kan vara annorlunda när det gäller de utländska rollerna.

– Jag sa till min amerikanska representation att jag skulle väldigt gärna vilja vara med i Westworld. Då kunde de sätta samman mig med producenterna.

Poddar om klimatet ur ett beroendeperspektiv

Liksom pappa Stellan syns Gustaf ibland i den politiska debatten, han säger att han inte minst försöker engagera sig i klimatkrisen, som han kallar ”ödesfrågan i vår tid”. Tillsammans med Johan Mandaric Reunanen har han en podd som heter I tolfte timmen och som vill belysa klimatkrisen ur ett beroendeperspektiv.

Gustaf har varit mycket öppen med att han under många år var alkohol- och drogberoende, att han började dricka alkohol när han var tolv, att han började röka gräs när han var sexton och att han sedan började med tyngre droger. När han var 33 hade han kommit till en punkt där han kände att han verkligen inte mådde bra och slutade med allt.

– Det är jätteintressant att jobba med podden. Vi kollar om tolvstegsmetoden går att tillämpa på klimatkrisen.

Det här får mig att skämmas lite över att jag inledde vår tidiga middag med att ta en drink, och säger att ”numera är du väl inte beroende”. Gustaf säger:

– Beroende är kroniskt. Jag är nykter, men beroendet är kroniskt.

Vi talar om tillståndet i världen, om all turbulens, om att det är en farlig tid. Gustaf säger:

– Om man som västerländsk vit man inte känner skam och skuldkänsla, då är man en del av problemet. Vad kan jag göra för att göra det annorlunda, vad har jag att bidra med? De som inte gör det bidrar till problemet.

Det har blivit dags att lämna restaurangen. Gustaf ska gå till familjen, jag ska leta efter en taxi. Innan vi skiljs åt frågar jag vad han tänker säga om hans barn en dag vill ge sig in i samma yrke som han själv.

– Jag hoppas på att de har en framtid över huvud taget, nu när det känns som om tredje världskriget finns runt hörnet.