Jon Henrik Fjällgren om nya boken Månbarn: ”Oro, sorg och rädsla”

Artisten Jon Henrik Fjällgren ser allvarligt in i kameran.

Jon Henrik Fjällgren har skrivit en personlig och utlämnande bok om sitt hårda liv.

Foto: Jessica Gow/TT
För sex år sedan blev Jon Henrik Fjällgren den folkkäre, samiske jojkaren med hela svenska folket när han vann Talang i TV3. Sedan dess har karriären gått spikrakt uppåt. Men bakom framgången finns en väldigt mörk historia. I sin nya bok Månbarn berättar nu artisten naket och personligt om mobbing, sexuella övergrepp och psykisk ohälsa. Läs intervjun och ett utdrag ur boken här.

”'Lill-Jon, var har du dina renar då?'

Jag hade inget att skämmas för. Ändå hettade det i kinderna. Ett kallt skratt bröt ut bakom mig. Jag förstod inte vad det var som var roligt, men en sak förstod jag: De ville inte veta något om mina renar. De ville trycka ner mig.”

Jon Henrik Fjällgrens bok Månbarn

I den självbiografiska boken Månbarn slungas läsaren rakt in i en berättelse om hur det är att växa upp som adopterad pojke i Mittådalens sameby i Härjedalen. Artisten Jon Henrik Fjällgrens liv har kantats av mobbing, missbruk, våld och övergrepp med psykisk ohälsa som följd.

Jon Henrik Fjällgrens starka beslut – efter smärtsamma insikten

Processen att skriva en bok om sina upplevelser beskriver han som ett elände.

– Det är alltid en oro att öppna upp sig, det blir som ett trauma när man river upp saker som man försökt glömma. Det har varit en jobbig process, och att den nu ska läsas av allmänheten ger mig en blandad känsla av frihet, oro, sorg och rädsla, säger Jon Henrik.

Han skriver om hur han som riktigt liten alltid var på strålande humör, hur han sjöng, skrattade och älskade att kramas. Men med tiden gjorde mobbingen honom inåtvänd och tyst.

En av dem skrek 'den där svartingen vill inte jag vara med'

Under uppväxten retades han för att han var same, och som adopterad från Colombia blev han kallad för n-ordet redan på förskolan. Inte ens fröknarna gjorde något för att stoppa det som skedde mitt framför deras ögon.

– Bland det värsta var att de placerade mobbarna och mig i samma grupp när vi hade skolarbeten, trots att en av dem skrek ”den där svartingen vill inte jag vara med”. I framtiden hoppas jag kunna hålla föredrag i skolor om mina upplevelser. Det finns mycket problem med mobbing, jag vet bland annat att det fortfarande pågår i min gamla skola. Det gör mig så frustrerad.

Jon Henrik Fjällgren som liten pojke, iklädd tomtedräkt.

Redan från förskolan blev Jon Henrik mobbad för sin hudfärg.

Foto: Privat

Även utanför skolan kämpade Jon Henrik för sitt existensberättigande. När han blev äldre tog han hand om familjens renar, men bland renskötarna på fjället var jargongen hård. Jon Henrik blev utfryst och hånad av vissa personer för sitt colombianska ursprung.

– Till slut kändes det som att man inte var mänsklig, som att man inte är född på rätt sätt för att kunna kalla sig same. Men det är ju inte jag som har bestämt hur jag skulle födas och vem jag skulle födas av, säger Jon Henrik.

Han menar att gemenskapen i små byar nog inte är som många tror.

Artisten Jon Henrik Fjällgren blundar och står på en scen med de tatuerade armarna utsträckta.

På armarna har Jon Henrik Fjällgren tatuerat in det namn han fick när han föddes i Colombia – Mario Montoya.

Foto: Claudio Bresciani/TT

– Man samarbetar inte som man borde göra mot förtryck och de krafter som vill få bort samerna. Egentligen ska vi stå enade och starka, men i stället har man splittrats.

Jon Henrik Fjällgren började missbruka

Som barn blev Jon Henrik dessutom utsatt för sexuella övergrepp vid ett flertal tillfällen. I boken berättar han om en man som lockade honom och en vän hem till sig.

– Jag har förträngt mycket av det som hänt, det blir en skam och en ångest som man plågas väldigt hårt av. Att förtränga blir som en form av skydd för att man över huvud taget ska orka leva. Kroppen skyddar sig mot saker som har skadat en, det är ren överlevnadsinstinkt. Men det man måste lära sig är att det inte kan skada en längre.

På senare år har Jon Henrik Fjällgren gått i terapi och bearbetat sina trauman. Men som ung man byggde han upp ett yttre skydd när livet fortsatte att gå emot honom.

Han började träna kampsport och byggde upp sin kropp med stora muskler. Han slogs, blev relegerad från gymnasiet och hamnade i ett gäng med personer som också haft det tufft. Jon Henrik föll in i ett missbruk av receptbelagda mediciner och amfetamin för att fly sina plågoandar.

Jag byggde upp mitt psyke och min kropp med substanser

– I stort sett alla som håller på med sån skit har haft en tuff uppväxt. Man blir som bröder och systrar. Jag byggde upp mitt psyke och min kropp med substanser. Jag vill understryka att jag aldrig tog anabola steroider, men jag blev orädd som ett lejon. Men egentligen var det ju ett livsfarligt skydd. Jag blev känslokall och stängde av det mesta, förklarar han.

Jon Henrik har förlorat flera vänner till droger, självmord, mord och sjukdom. Han har själv haft självmordstankar under större delen av sitt liv.

En ung Jon Henrik Fjällgren håller en renkalv över nosen.

Jon Henrik adopterades in i en samisk renskötarfamilj.

Foto: Privat

– Jag har försökt tackla det genom att ta dag för dag, och försökt vara med människor som vill mig väl.

Ett gudomligt lugn

Mitt i allt mörker är Månbarn även en bok om hopp. Jon Henrik beskriver naturens läkande kraft, att han har ett sällsynt sätt att kunna kommunicera med djur på och att han mött människor som på oförklarliga sätt kommit in i hans liv för att ge honom styrka.

Och när han första gången hörde sig själv jojka inne i skogen en bit in från skolgården kunde han äntligen slappna av. Likt ett underbarn lärde han sig spela piano, gitarr och flera andra instrument på gehör. Han klamrade sig fast vid de goda sakerna i livet för att hämta kraft, för att kunna andas.

– I musiken hittade jag det som fick mig att ventilera. Jag kunde inte prata med någon när jag var liten, i stället spelade jag för att få ut mina känslor.

Jon Henrik Fjällgren

Född: 1987 som Mario Montoya i en urfolksstam i Cali, Colombia.

Uppvuxen: Med adoptivföräldrar och två syskon i Mittådalen, Härjedalen.

Bor: Hus i Hede, Härjedalen.

Gör: Artist och renskötare.

Aktuell: Med boken Månbarn – min berättelse (The Book affair förlag) som han skrivit tillsammans med Maria Andersson. Boken kommer ut 13 oktober 2020.

Karriär: Släppte sin första skiva som 16-åring, vann Talang i TV3 2014 och släppte samma år albumet Goeksegh, deltog i Melodifestivalen 2015, 2017 och 2019, vann Let’s Dance i TV4 2018, deltog i Stjärnornas stjärna 2020.

Gör helst en ledig dag: Tränar styrketräning.

Lagar helst till middag: Kokt renkött med potatis, morötter och buljong.

Hämtar energi: På Skärvagen, ett fjäll i Mittådalens sameby.

Under hela sin uppväxt drömde Jon Henrik mardrömmar. Men så plötsligt en natt fick han besök av en blåskimrande man med vitt skägg och en månamulett kring halsen.

– Jag vet inte om jag var vaken eller sov, men han besökte mig varje natt. Han stod alltid på samma ställe och sa åt mig att följa musiken, att följa tonerna. Det är svårt att förklara utan att man ska uppfattas som knäpp, men han var den som räddade mig varje natt från oro och tankar som snurrade.

Samtidigt som mannen fyllde Jon Henrik med ett gudomligt lugn var han även lite skrämmande.

Bokomslag på Månbarn – min berättelse av Jon Henrik Fjällgren.

Jon Henrik Fjällgren har skrivit Månbarn tillsammans med sin vän Maria Andersson.

Foto: The Book Affair förlag

– Han berättade för mig vad som komma skulle, konkreta saker. ”Förbered dig på sorg”, kunde han säga. Och snart därefter hände det alltid något, antingen någon som dog eller annat otäckt. Det var läskigt, säger han.

Jon Henriks jojk öppnade vännernas ögon

När Jon Henriks vänner fick höra honom jojka insåg de att han var bra på det han gjorde. De uppmanade honom att söka till TV3:s tv-program Talang och han skickade in en inspelning av ”Daniels jojk”, som han gjort till sin bästa väns minne.

Några veckor senare stod han på en stor scen i Gävle inför en förväntansfull publik. ”Daniels jojk” fick juryns ögon att tåras, och de gav honom ett enhälligt ”ja” till en finalplats. Några månader senare stod det klart att Jon Henrik Fjällgren vunnit hela Talang 2014 och han blev Jon Henrik med hela svenska folket.

– Det hände mycket efter Talang, jag fick fullt upp, både på gott och på ont. Jag fick se att det fanns annat än ondska i livet, men jag stängde också av allt som jag egentligen borde ha bearbetat. Det kom som en käftsmäll, berättar han.

Därefter släppte Jon Henrik skivor och medverkade i Melodifestivalen, Let’s Dance och Stjärnornas stjärna. Karriären gick i en rasande fart och under en turné kollapsade han på ett hotellrum och hamnade på sjukhus. Turnén fortsatte ändå, men när den var över la Jon Henrik in sig på ett samiskt center för psykisk hälsovård i Norge. Mitt i allt kaos träffade han sin blivande flickvän Maret, och i somras blev det känt att de väntar barn.

Artisten Jon Henrik Fjällgren i kläder med samiska detaljer uppträder i Melodifestivalen 2019.

I Melodifestivalen 2019 hamnade Jon Henrik Fjällgren på fjärde plats med låten Norrsken.

Foto: Claudio Bresciani/TT

Även om Jon Henrik har en lång väg kvar att gå har han kommit en lång bit på väg. Arbetet med boken har rivit upp gamla sår men också varit terapeutiskt. Han uppmanar sina läsare att bearbeta sina upplevelser och berätta om sina innersta tankar och känslor. Han vänder sig lite extra till sina samiska bröder och systrar.

Jon Henrik Fjällgren i sin bok: ”En fånge”

Som han skriver i boken: ”Jag vill inte att någon ska leva som jag har levt, som en fånge instängd i ett eget fängelse.”

Artisten Jon Henrik Fjällgren gnuggar sig i ansiktet och blundar.

Att skriva boken Månbarn var ett ”elände” säger Jon Henrik Fjällgren, men samtidigt att det var terapeutiskt.

Foto: Peter Wixtröm/Aftonbladet/TT

– Jag är så jäkla trött på att hålla tyst. Jag också är så trött på att se de som lider av psykisk ohälsa stötas bort, de som behöver mest hjälp, säger Jon Henrik Fjällgren.

Utdrag ur Månbarn – min berättelse, av Jon Henrik Fjällgren och Maria Andersson

”Vad fan ska du här och göra egentligen?”

Försökte han skämta? Jag sökte efter något slags humoristisk glimt i hans ögon. Han var betydligt äldre än jag, stor och stark, och hade hög status i byn. Han var en sådan alla lyssnade på och lydde. Jag mindes honom från min tidiga barndom som en snäll farbror. Vi hade varit hemma hos honom när jag var riktigt liten.

”Du hör inte hemma här, det vet du.”

Det var en gudomligt vacker dag. Solen värmde mitt ansikte. Jag kunde inte förstå vad som höll på att hända.

”Vad vill ni att jag ska göra idag?” frågade jag, som om jag inte hade hört vad han sagt. De andra hade redan gett sig av. En ny arbetsdag låg framför oss, och jag var beredd på att som vanligt skickas ut på ett solouppdrag som skulle vara till långt in på kvällen, kanske natten. Det var uppenbart att de ofta lät mig göra skitjobbet, och att de inte skulle släppa in mig i gemenskapen i första taget, men inte tänkte jag börja gnälla över det. Jag hade ingen lust att visa mig svag.

Men det här var jag inte beredd på. En otäck känsla började växa i mig medan jag väntade på hans svar.

”Du ska hålla dig undan”, svarade mannen och tog några steg mot mig. ”Annars sätter jag dig i en låda och skickar tillbaka dig till Sydamerika.”

Det fanns ingen glimt i hans ögon. Men de lyste av något annat. Jag kände igen det från skolan. Det var hat.

Med tanke på hur hårt rasismens gift har drabbat oss samer, skulle man kunna tro att vi har förstånd att inte sprida det vidare själva. Men då har man fel. Det fick jag lära mig nu.

Jag fick lära mig en hel del annat också. Hur det känns att bli ikappåkt på skoter av en man som är mer än dubbelt så gammal som en själv, som rycker i ens styre och vrålar hemska saker åt en. Hur det känns när samma man kommer flygande i sin helikopter, landar och kliver ur bara för att skrika att man är värdelös och borde åka hem till Sydamerika.

Jag lärde mig hur mycket vansinne och ondska som kan rymmas i en sjuk människa. Att en enda person kan förpesta en hel grupp för att ingen törs säga ifrån.

Och att vuxna inte behöver vara ett dugg bättre än barn.

Det jag inte fick lära mig särskilt mycket om var renskötsel.

Utdrag ur Jon Henrik Fjällgrens ”Månbarn”, fortsättning:

En gång var vi hembjudna till en kille som hette Leo. Han var högt uppsatt i den kriminella världen och oerhört respekterad, hade en hård attityd och en uppsyn som var omöjlig att avläsa.

Plötsligt sa Daniel: ”Jon, dra en jojk för honom!”

”Vad fan är en jojk?” sa Leo tonlöst och tittade på mig medan Daniel gick och hämtade en gitarr han sett i rummet bredvid.

”Nej, inte nu”, sa jag dämpat. Det kändes som helt fel situation för en jojk, vi kände inte varandra och Leo såg dessutom stenhård ut. Inom mig förbannade jag Daniel för hans dåliga tajming. Som vanligt när han klantade till det var det jag som fick ta smällen.

”Kom igen nu, Jon”, sa Daniel och räckte fram gitarren. Han satte sig på soffkanten och såg ut som ett litet förväntansfullt barn med tindrande ögon. Han verkade totalt obekymrad av den stela stämningen.

Jag tittade på Leo. Det var svårt att tyda hans ansiktsuttryck, men han hade ju faktiskt frågat vad en jojk var och väntade väl fortfarande på svar. Och han hade ju i alla fall en gitarr hemma, så förmodligen uppskattade han någon sorts musik i alla fall.

Jag samlade kraft och slöt ögonen. Såg mig själv på stenen utanför skolan. Sedan började jag spela på gitarren, mjukt men bestämt, och snart steg en jojk upp genom strupen på mig. Det var en lugn, tröstande jojk. Len som sammet. Säkerligen ingenting för Leo, men nu var det för sent att backa. Jag fortsatte blunda, både för att fokusera och för att slippa se Leos reaktion.

När jag var klar öppnade jag långsamt ögonen. Det sista ackordet hängde fortfarande kvar i rummet. Jag tittade på Leo och såg till min stora förvåning att hans kinder var täckta av tårar. Han tittade rakt på mig med sina rödgråtna ögon.

”Fan, vad fint”, sa han.

I den stunden flimrade något till i mitt inre. En viskning om något jag visste men glömt bort, eller kanske en föraning om något som skulle komma. Jag kunde inte fånga tanken förrän den var borta igen. Men jag hade nått in i Leos hjärta med min jojk, och jag visste att det betydde något.

Jon Henrik Fjällgren förlorade sin bästa vän i diabetes

Jon Henrik Fjällgren bryter tystnaden om tuffa kampen

Mer nöjesinnehåll hos allas.se: