Kajsa Grytt om kärleken: ”Jag har gjort en del otroligt konstiga val”

Här överraskar Danny Saucedo Min stora dag

Det går inte att missa Kajsa Grytt när hon kommer gående mot fiket där vi ska ses. Lång, i snygg kappa med åtdraget skärp i midjan, höga klackar och lockar som fladdrar i vinden.

– Men måste vi ta en bild? undrar hon.

Självklart blir bilden bra, även om utseendet som lite äldre kvinna är något hon funderar en del på. Särskilt eftersom hon fortfarande syns i offentligheten i samband med nya projekt – sedan många år tillbaka jobbar ­Kajsa både som musiker och författare.

– Jag är fåfäng. Men jag har inte fixat något med ansiktet, jag är rädd för att bli beroende av ingrepp och vill inte lägga de pengarna heller.

Vad tror du att den unga ­Kajsa skulle tänkt om hon kunnat se in i framtiden, att du fortfarande ägnar dig åt det kreativa?

– Jag visste alltid att det var det enda. Att jag skulle skriva eller spela, det fanns inget annat … Innan jag började med musiken jobbade jag på dagis, jag tänkte redan då att jag skulle skriva sagoböcker, och jag målade också. Sedan började jag spela i band när jag var 17.

Från en kreativ familj

Hon är född in i en skapande familj på Södermalm i Stockholm. Föräldrarna möttes på Konstfack. Pappan blev arkitekt, mamman textilkonstnär och lärare.

Men något fattades. ”När jag var liten var mamma inte lycklig” skriver ­Kajsa i sin självbiografi Boken om mig själv från 2011. När ­Kajsa var tolv träffade mamman en annan man och flyttade, Kajsa och hennes lillebror bodde kvar med pappan.

I dag har Kajsas egen son Fabian hunnit bli 31 år och även han har valt ett kreativt yrke – ljuddesigner.

– Han skapar musik på datorn, och ska producera två låtar till mig nu, berättar Kajsa glatt.

Vad hon älskar mest, musiken eller författandet, har hon svårt att säga.

– Det är två så olika saker. Skriva bok är en så lång, härlig grej när man väl kommer in i det. Att få vara i berättelsen så länge, få vara där för sig själv.

– Musiken är mer dynamisk, upp och ner. När man skriver en bra låt är det världens rus, jag bara älskar låten och undrar: Varifrån kom den egentligen? Men det är så många olika element, som att mixa, det är skivbolag inblandat, man ska hitta sin väg och spela in.

– Fast att spela musik på scen live, det är nästan den största konstarten för att det är ett sådant nu. Ett totalt utbyte mellan mig och publiken. Det är helt otroligt!

Miljöstrid i öknen

I den nya romanen Öken­hundar (Ordfront) har Sarah lämnat storstaden där kaos tagit över och klimatet är en stridsfråga. Militär och unga drabbar samman, och mitt i detta finns ­Sarahs son Manne. Sarah bosätter sig ensam i en öken, men lär snart känna människor i något som liknar en mindre, laglös, Vilda Västern-stad.

– Boken handlar mycket om mellanmänskliga relationer, familj och kärlek. Sarah reflekterar, hon har mycket av livet bakom sig och är i slutet av någon sorts resa.

Sarah dras mellan viljan att vara ensam och ha en gemenskap, och hoppas att hennes son ska flytta till henne med tjej och barn. Kajsa är väldigt nöjd med själva spelplatsen, öknen.

– Jag är så himla förtjust i den sortens landskap, säger hon och berättar att hon delvis inspirerades när hon var med sin vän Malena Jönsson, från både Tant Strul och duon Kajsa och Malena, i nationalparken Joshua tree utanför Los Angeles.

– Men jag har redan skrivit tre böcker som utspelades i USA, och ville placera handlingen i Sverige. Då fick jag snilleblixten att Sarah är i en öken, fast den ligger tre timmar från Stockholm.

Kajsa ler stort, det märks att hon är stolt över miljön och karaktärerna, inte minst Sarah. Hennes huvudperson har passerat 60, har en vuxen son och drabbas hårt av en kärleksrelation. Hon är känslig och sårbar, samtidigt stark.

Som läsare är det lätt att få för sig att hon är avbildad efter författaren själv.

– Visst, det finns en sida hos henne, den neurotiska sidan, som jag delvis har. Men hennes relation med sonen är inte alls som min, och jag har inte heller levt i ett långt äktenskap som hon. Jag använder någon liten grej, en känsla, sedan gör jag en historia som handlar om någon annan.

– När jag sitter och skriver njuter jag, det är som att sitta och titta på en film. Det är en jäkla njutning, det är jätteroligt att ha en sådan ­hjärna.

Jobbar med att hjälpa unga

När vi pratar märks det definitivt att Kajsa har den där kreativa hjärnan bakom luggen. Hennes meningar är ofta långa, som ett flöde av tankar som letar sig åt olika håll. Det händer att hon vänder på steken och börjar ställa frågor till mig.

Kajsa har också ett ”vanligt” jobb, sedan 2012 har hon arbetat som terapeut. Det har minskat pressen att kunna försörja sig på musik och skrivande. Nu arbetar hon med unga på ett behandlingshem, som en del av en arbetsgrupp.

– Det är kaosigt, det händer mycket, och jag älskar det stället. Det kan handla om självskadebeteenden, hemmasittare, problem som skapat jättemånga konflikter hemma i familjerna. Jag har jobbat med det här så länge nu att jag är bra på det, jag har utvecklats. Det är så lyxigt att verkligen kunna ge stöd till unga människor.

Att sluta jobba bara för att hon fyller 65 har inte Kajsa en tanke på. Och hon är tryggare i det hon gör nu än när hon var ung.

– Det är absolut skillnad. När jag börjar med en bok känner jag mig trygg i att det kommer att bli en historia. Eller när jag skriver en låt, eller ska ut och spela, då känner jag mig trygg i att jag ska kunna hålla en publik: Jag kommer att kunna sjunga, det kommer att bli bra.

Hon utvecklar:

– Skillnaden är att jag förstår vad jag ska kunna göra för att det ska bli bra, att våga vara kvar i ett problem i stället för att hamna i det där som jag kunde komma ner i när jag var ung: ”Åh jag är så dålig, jag kan ingenting!” Jag känner mig inte som en världsmästare på saker, men jag har mod att se ett problem och vet att jag har redskap för att lösa det.

Kajsa Grytt om anorexin

Det är ingen slump att Kajsa blev terapeut, även i romanerna och låttexterna utforskar hon mänskligt beteende, och varför människor blir som de blir och gör som de gör.

Vilka händelser i livet har gjort dig till den du är?

– Först är det att vi började med Tant Strul så tidigt, fast jag inte var en exhibitionistisk unge, inte någon som tog plats i klassrummet. Men jag hade ett slags uttrycksbehov. Att vi åkte ut på de här turnéerna, vilket var jätteläskigt på ett sätt – jag utsatte mig för droger och alkohol – men också för det häftiga med det.

Det andra som format ­Kajsa är att hon efter tiden i Tant Strul, som 26-åring, drabbades av anorexia och började gå i terapi och därefter psykoanalys.

– Det var olika krisgrejer som utlöste anorexin. En relationskris, men också den där blicken på mig som kom så tidigt i och med att jag stod på scen. Jag var otrygg inuti. Innan jag var färdig inuti blev jag bedömd utifrån.

Innan dess var hon inte alls hemma i sin kropp.

– Jag var inte med så mycket på gympan, jag sprang dåligt, som det kan vara med vissa ungar att de inte är så fysiska. Jag gillade att käka, jag var inte tjock alls, men väldigt ohemma i min kropp.

– När jag gick i analys byggde jag upp min kropp, jag började träna och gå på fridans. Jag vågade åka slalom med min son Fabian när han var liten, jag vågade klättra … för mig var det en jättestor grej, det var jäkligt härligt.

Levde med gränslös mamma

Hon konstaterar också, rakt på sak, att ätstörningen även berodde på hennes relation med mamman:

– Hon var invasiv och respekterade inte gränser. Vi hade en väldigt nära kontakt, men jag var den som skulle ta hand om henne. Långt senare, som vuxen, lärde jag mig att sätta gränser, vilket gjorde henne totalt vilsen. Men när hon blev dement i slutet av sitt liv så möttes vi på något sätt.

Med hjälp av psykoanalys byggde Kajsa upp ett ”fast inre” som hon uttrycker det, och hon berättar om en speciell stund:

– Det var sent 80-tal och jag var ute mycket. Jag stod på Café Opera, och plötsligt kände jag det som att jag hade en träpelare inuti mig: ”Jag har ett fast inre – ett innehåll”. Så hade jag aldrig känt förut. Jag fick en sådan stark bild, det var märkligt. Sedan har jag mått på en del dåliga sätt sedan dess. Jag har liksom en skörhet, men jag har aldrig haft någon diagnos eller så.

Kajsa Grytt om singellivet

Den här skörheten, har du lärt dig leva med den?

Hon funderar lite.

– Jag känner mig inte så skör nu faktiskt, med vänner och livet. Tvärtom så har jag blivit mycket tryggare i mig själv. Så har jag inte någon kärleksrelation nu heller – där är jag jätteskraj faktiskt.

Ändå skulle hon vilja träffa någon.

– Ja absolut, det är klart jag skulle. Det är härligt att vara kär, men det är också en risk. Det får gå långsamt, jag vill inte hålla på med någon konstig passion eller dejtande i appar.

Det här är något hon funderat mycket på emot åren. I intervjuer har hon beskrivit det som vidrigt att bli avvisad.

– Ingen av dem som jag träffat skulle det ha funkat med. Jag har gjort en del otroligt konstiga val. Jag respekterar några av dem, men det har inte funnits något riktigt möte där han såg mig och jag såg honom. Det kan jag sörja, och jag tror faktiskt att jag skulle vara bättre på att ha en relation i dag.

Det märks att Kajsa verkligen inte vill framstå som någon som är missnöjd bara för att hon lever ensam.

– Just nu har jag stadga, med bra vänskapsrelationer, det kreativa flödet funkar, jag har det bra på jobbet. Och så fick jag ju Fabian.

Jag har inte blivit rik men det finns så mycket bra i livet

Kajsa Grytt

Hon avbryter sig och lyser upp:

– Tänk att jag fick ett barn! Ett så underbart barn! Och jag har gjort de här sakerna som jag tycker om att göra, jag har jobbat med det jag tycker om, jag har inte blivit rik men det finns så mycket bra i livet. Man kan inte kräva allt, eller? Jag kan inte hålla på att gnälla om att jag är någon som inte varit bra på kärlek. Och vem vet, det här är inget statement, vad som helst kan hända.