Karin Falck: Vi har som regel att inte prata sjukdom
Rösten är densamma. Väl så vänlig, mjuk och behaglig som när hon på 1970-talet var folkkär programledare för ”Halvsju”. Oföränderlig är också den strålande blicken, och ansiktet fortfarande fyllt av varma leenden. I många år hade Karin Falck ett finger med i många tv-succéer.
En fantastiskt rolig tid. Ändå finns ingen längtan tillbaka. Karin njuter av sin lediga tillvaro.
– Jag mår så bra alltså. Jag har tid att läsa mycket, spela bridge, gå på bio och teater och träffa väninnor. Numera gör jag inte lika mycket varje dag som jag gjorde förr, eftersom varje grej tar lite längre tid ju äldre man blir. Men om man tar det lugnare blir det per automatik mer njutning.
Vi sitter hemma hos Karin i den stora och ljusa lägenheten i Stockholmsförorten Gröndal. Hennes liv har varit så fängslande att hon ibland kan sakna ord. Den kvarvarande livskraften beror på ihållande nyfikenhet.
– Jag tänker aldrig på min ålder och bara en sådan sak påverkar vitaliteten, det är ju klart att det gör. Jag trappade av långsamt, så jag kan inte säga att då eller då blev jag pensionär. Och det blev nog räddningen, för annars hade jag klättrat på väggarna. Det sista stora jobb jag gjorde var att regissera föreställningen Show-time 2002 för Riksteatern.
De fastnade i bilen upp och ner
Med vid kaffekopparna på köksbordet är Hans Dahlberg, Karins livskamrat sedan 40 år tillbaka. De träffades i tv-husets korridorer. Hans var utrikesreportern som senare blev Försvarsmaktens första civila informationschef innan han valde att livnära sig på att författa historisk litteratur.
– Vi är varandras motsatser. Hans är lugnet, men inte jag. Vi har alltid trivts tillsammans. Men vi har aldrig gift oss, vi har det bra som vi har det. Båda hade redan varit gifta två gånger och hade barn innan vi träffades, säger Karin.
I början av 1980-talet var det ytterst nära att deras tid var över. På väg mot Torekov i Skåne rammade ett mötande fordon deras bil. Den voltade flera varv innan den landade i ett åkerdike. Sönderslagna och blodiga hängde Karin och Hans upp och ner i säkerhetsbältena.
– Hans!?
Inte ett ljud. Karin trodde att hennes man hade förolyckats. Först när ambulanserna anlände förstod hon att Hans var kvar i livet.
– Att inte höra något ifrån honom var hemskt. Vilka minuter, de kändes som flera år och var förfärliga … Den midsommarhelgen tillbringade vi på Laholms sjukhus med gips lite överallt, berättar Karin, än i dag lättad och lycklig över änglavakternas undsättning.
– Med ett skadat underben fick Hans hoppa på kryckor i månader. Själv bröt jag några revben, och så hände någonting i nacken som sedan har legat kvar. Fortfarande kan jag ibland känna av den där smällen.
Succé med Gäster med gester
Karin var med i den svenska televisionens blöjålder. Hennes dåvarande man Ragnar Sohlman såg sommaren 1955 i Dagens Nyheter en annons om en tv-kurs. Han uppmärksammade sin teaterintresserade hustru.
– Jag drömde aldrig om att bli skådis. Jag var bara oerhört hänförd av teater. Jag hade jobbat på Stockholms stads barnteater och tidigare haft hand om teaterföreningen på Lyceum för flickor, berättar Karin.
– Ragnar tänkte väl att television, det där nya som liksom inte riktigt fanns än, också passade mig, och det hade han rätt i. Jag anmälde mig till utbildningen.
Karin anställdes som producent och regissör, men hennes lugna och förnuftiga sätt var dessutom en tillgång i rutan. I slutet av 1950-talet blev hon känd som programledare för Lördagsträffen, Källarklubben och Vi unga.
Men främst bakom kameran kom Karin Falck att framgångsrikt verka under den svenska televisionens första 50 år. Hon är kvinnan bakom en rad publikmagneter, som Estrad, I nöd och lust, Svenssons lördag, Varuhuset, Storstad, Rederiet och Gäster med gester.
Se också: Så gick det sen för skådespelarna i Rederiet
Den sistnämnda underhållningen, en formidabel tittarsuccé som sändes i hela 17 år, skapade Karin 1982 tillsammans med Lennart Swahn, tidigare kulturreporter på radion. De kom att tala om hur man brukade leka charader på jularna och till slut satt idén där.
– Men vi ville inte skjuta oss själva i foten. Vi insåg att det behövdes riktigt bra skrivna charader för de medverkande. När journalisten och författaren Lars Borgnäs kom in i bilden kände vi: ”Ja, nu har vi verkligen hittat det!”
Drygt ett decennium innan blev Karin själv poppis så det förslog i Halvsju, Sveriges Televisions första vardagliga familjeprogram, som hade premiär 1969. Karin och de övriga programledarna (Lars Widding, Carl-Uno Sjöblom, Gun Hägglund och Lennart Swahn) fick så god publikkontakt att en kvinna anställdes för att ta hand om alla postsäckar med tittarbrev.
– Det var så härligt att känna att det man gjorde verkligen betydde något. Bland annat skrev ett par makar om hur de hade mist sin drygt ettårige son och sedan dess inte kunnat tala med varandra. Men efter ett inslag som vi sände öppnade de sig för varandra och äktenskapet räddades.
Karin Falcks pappa dog i diabetes
Efter ett kreativt förvärvsliv ger sig Karin dagligen ut på andra slags äventyr – genom att botanisera i litteratur. Ämnes- och händelselitteratur, memoarer, historia och så vidare, dessutom ofta några samtidigt.
– När jag får den där fullständiga ron är det underbart. Ibland kan jag säga till Hans: ”Det här är en så lycklig dag. Jag har fått sitta ostörd och läsa i timmar, och kunnat gå in i en helt annan värld”, säger Karin och berättar om hur även grannsämjan främjas:
– Vi har en läsecirkel i huset. Det är jätteroligt att få prata om böcker. För då kommer samtidigt människors olika livserfarenheter fram, för man lägger ju in dem i det man läser.
Karin var sex år gammal när hennes pappa Runo, fondchefen på Värmlandsbanken, dog i diabetes. Mamma Margareta flyttade med sina två barn (även Karins fyra år yngre bror Runo junior) från Karlstad till Stockholm för en anställning som bibliotekarie. Karin fann snabbt en vän för livet i skolkamraten Karin Stefenson. I år firar de 77 år som vänner.
– När vi alla väninnor träffas har vi en regel att inte prata om barnbarn och sjukdomar, det blir så tjatigt. I stället skvallrar vi om allt möjligt annat, säger Karin Falck.
Än i dag känner folk på gatan igen henne och byter villigt några ord. Karin blir glad över uppskattning av hennes gamla tv-program och över publikkontakten.
– Men det gör också att jag brukar tänka på att inte gå ut i till exempel trasiga strumpor, jag vill se någorlunda ut när jag inte är hemma. Jag ger gärna tid till de som uppmärksammar mig, för de tar sig tid för mig. Det är väldigt roligt. En del har tagit kontakt, och sedan ses vi på bussen då och då och så fortsätter samtalen som om de aldrig har avstannat.