TV4-profilen Klara har hittat rätt efter flera år av utanförskap: Diagnosen blev en lättnad

Så blir du av med unken lukt i second hand-kläder

Klara Peters Bastin beskriver sig själv som en riktig nörd. Som barn älskade hon skolan, och vad hon nördade ner sig i kunde variera. Ofta stod dock historia i fokus.

– Ett tag var jag besatt av dinosaurier och under en annan period älskade jag att läsa om medeltiden. Jag läste gärna Astrid Lindgren. Särskilt tyckte jag om Madicken och Barnen i Bullerbyn, och jag har alltid förundrats över de viktorianska klänningarna, husen och stilen från den tiden, säger Klara när vi ses en kall höstdag i huvudstaden, strax efter hennes egna boksläpp av Om julens wälgång (Semic).

Hon är klädd i en julgrön stickad tröja, tidstypiska skor och kjol. Klara bär enbart originalplagg från tidigt 1900-tal.

I sociala medier delar hon med sig av sitt stora intresse för mode, matlagning och inredning.

– Jag är bara en enorm historie­nörd och måste få leva ut mitt intresse, berättar hon.

Klara växte upp i en familj där mode, konst och inredning alltid har stått i centrum. Mamman är inredningsarkitekt och pappan mode­designer.

– Alla i min släkt är skapande personer och arbetar med någon form av kreativt yrke. Jag har alltid haft det där i mig, både medfött men också miljömässigt. I vår familj har det funnits en stor uppmuntran att vara den man är. Man får klä sig och se ut som man vill utan att någon tycker att det är konstigt, berättar Klara.

Hon har själv gått igenom flera olika stilar, allt från gothare till punkare, håret har hon färgat i alla kulörer man kan tänka sig.

Missförstådd epok

Fascinationen för historia har alltid funnits där, men kläderna, maten och det estetiska från de årtionden som hon nu hittat inspiration ifrån stannar.

Klara har alltid handlat second hand, men har med tiden fastnat särskilt för 1920- och 30-talet och är framför allt intresserad av ­kvinnohistoria.

– Jag vill specialisera mig på hur kvinnor har haft det genom tiderna. Men jag tycker också att just andra världskriget, 1939–1945, och efterkrigstiden är så intressanta. Det är då det händer, säger hon.

Klara berättar att 1920-talet är en av de mest missförstådda epokerna när det gäller mode.

– Det fanns inga korta, tajta klänningar med fransar. Det finns inte en enda bild från den tiden där man ser ut så överhuvudtaget. Kjolarna slutade vid mitten av vaden, aldrig över knäet. Siluetten var rak och midjan obefintlig. Har man inte skorna, sminket och hela kitet som hör till en sådan klänning ser man ut som en potatissäck. Man måste ha helheten. Det är helt enkelt svårt att känna sig fin i en klänning från 20-talet om man inte har hela kitet, säger Klara.

Medan Klara visar hur kortklippt, till och med rakat, hennes hår är i nacken berättar hon att det var under detta årtionde som kvinnor för första gången i historien började klippa av sig håret. Bara tio år tidigare skulle håret vara så långt som möjligt, säger hon och refererar till Madickens mamma.

Med undantag för underkläder köper Klara inga nyproducerade plagg.

– Det finns inga etiketter i mina kläder. Antingen handlar jag vintage eller så syr och stickar jag mina egna plagg efter gamla mönster, säger Klara.

Till en början handlade det främst om att hon inte tyckte att klädkedjornas kläder var särskilt snygga. Med tiden blev hon också alltmer miljömedveten. För ett tag sedan besökte hon gallerian Mall of Scandinavia och drabbades av något av en chock.

– Jag hade varit ifrån den här typen av konsumtion så länge och det kändes som att titta in i en masspsykos. Det är så konstigt att någon annan har bestämt vad du ska tycka är snyggt och hur du ska klä dig. Men nästa höst ska du inte tycka att det är snyggt längre, då ska man bli itutad att det är något annat som man ska köpa.

I förhållande till många andra länder är subkulturen relativt stor i Sverige, menar Klara. Hon tror att det finns några hundra personer bara i Stockholm som klär sig som hon.

En anledning till att subkulturen har vuxit sig stark här, tror hon, är att Sverige inte har drabbats av krig på samma sätt som många andra länder.

– Folk behövde inte fly sina hem, så många har kvar en massa saker uppe på vinden. Det finns en marknad och ett incitament för folk att bevara och sälja vidare sakerna. I de här forumen tipsar, köper och byter vi kläder med varandra. Många av dem har också blivit mina vänner. De är lika nördiga som jag, säger hon.

Autism-diagnosen en lättnad

Som liten älskade Klara skolan, men hon hade svårt att läsa av de sociala koderna. Även om hon hade vänner upplevde hon aldrig riktigt att hon passade in.

Under vissa perioder blev hon mobbad för att hon klädde sig och var lite annorlunda, och hon fick ofta byta skola eftersom hon inte trivdes med sina klasskamrater.

– Jag kände ett stort utanförskap. Det kändes som att jag hade en vuxen hjärna i ett barns kropp.

Klara var bara nio år när hennes lärare misstänkte att hon hade ­autism. Läraren uppmuntrade Klaras föräldrar att göra en utredning, och när Klara senare fick sin diagnos blev det en lättnad. Hon fick anpassningar i skolan och en större förståelse för varför hon kanske inte kände sig som ”alla andra”.

– Jag fick till exempel veta schemat i förväg och vilka jag skulle sitta bredvid. Jag fick längre tid på mig med inlämningar och det blev viktigt för mig att fokusera på en sak i taget. Jag hade aldrig klarat skolan utan de här anpassningarna, men jag hade också turen att ha bra lärare.

Under gymnasietiden, i samband med pandemin, hamnade Klara i en depression.

– Jag blev utbränd på grund av de sociala sammanhangen, känslan och stressen över att inte passa in. Under en lång period var jag hemmasittare. Men jag återhämtade mig, främst tack vare min familj. De är fantastiska och har alltid stöttat mig genom mitt mående, säger Klara.

Att Klara skulle bli kär i en man som var minst lika nördig som hon själv beskriver hon som en stor lyckoträff.

– Min kompis fixade en dejtingapp åt mig, mest för kul. Jag svajpade hit och dit och tyckte mest att alla såg trista ut. Men så fastnade jag för en bild där en man, iklädd en smoking från 20-talet, satt i en manchesterfåtölj, höll i en saxofon och såg ut som en gangster, typ.

Klara föll pladask.

– Jag var redan kär. Jag tyckte att Morgan både såg rolig och cool ut.

De skrev till varandra under en dag och bestämde sig sedan för att träffas. Klara fick snart veta att Morgan är jazzmusiker och arbetar i en vintageaffär.

– Jag hade skrivit att jag tyckte om att läsa gamla böcker och att jag stickar. På en gång kände jag att det här är en person som inte kommer att tycka att jag är konstig. Och när vi väl sågs kände jag att han inte bara var snygg, hade cool klädstil och samma intressen som jag. Morgan är också den roligaste, snällaste, tryggaste och mest omhändertagande personen jag känner.

Deras första dejt varade i åtta timmar och tillbringades på stan, där de vandrade mellan olika antik- och vintageaffärer.

– Vår första dejt var som en vanlig dag i hur resten av vårt gemensamma liv skulle bli. En ledig lördag tillbringar vi numera på exakt samma sätt som vi gjorde den där dagen för tre och ett halvt år sedan.

Klara berättar att Morgan skilde sig från de killar hon tidigare hade träffat. Han ”reder sig själv och det är tag i honom”. Dessutom har han en fin relation med sin mamma och är lika familjekär som Klara själv, något hon tycker är viktigt.

Vill ha ”Big fat vintage wedding”

För en tid sedan friade Morgan och Klara sa självklart ja. Hon visar upp ringen, som är från 1947 men tillverkad i en modell med tydliga drag av 1930-talet.

– Jag tänker att vi ska ha ett ”big fat vintage wedding” och att det ska gå av stapeln 2028. Sedan drömmer jag om att få barn och hoppas att vi ska kunna få tre stycken.

Klara ser ingen anledning att vänta alltför länge med att försöka bli gravid. Både hennes mamma och mormor fick barn före 30 års ålder och har tydligt berättat för henne om fördelarna med att vara en ung mamma.

I dag upplever Klara dessutom att hennes mentala och fysiska ålder äntligen stämmer överens.

– Det är första gången jag känner så här och det är verkligen jätteskönt att befinna sig i den ålder som man också känner sig som. Det är ju egentligen något som jag har väntat på hela mitt liv.

Förutom kläderna du bär, är även allt i ert hem original?

– Ja, allt är original. Köket är från 1937 och det var just det här rummet som fick mig att köpa lägenheten i Enskede. Det finns ett kallskafferi med ventil, snedskåp, bakbord och en inbyggd skärbräda. Jag älskar det här ­köket.

Finns det något mer än det estetiska som var bra med den här tiden?

– Det var en stor kvinnorättsrörelse i hela världen och på 20-talet fick kvinnor rösträtt i Sverige. Levnadsstandarden förändrades och genom folkhemsbygget gick vi från lortsamhälle till den bästa standarden på bara tio år.

Finns det något som var mindre bra?

– Kvinnor hade inte samma rättigheter som vi har i dag och jag får ofta frågan om jag skulle vilja leva på den tiden. Men jag hade aldrig velat gå tillbaka, med tanke på att jag, inte minst med min autism, inte hade klarat mig. Jag hade till exempel aldrig klarat av skolan.

När det gäller matlagningen, föredrar du 20- eller 30-talet?

– På 20-talet var det väldigt mycket fett och man åt ofta olika slags fruktgeléer till efterrätt. På 30-talet blev elspisen allt mer vanlig, men man började också tillverka fabriksproducerat bröd, vilket ledde till att man började laga väldigt mycket stuvningar av olika slag, allt från potatis- till kräftstuvning. Och så alla dessa mackor. När industrilimpan kom skulle man börja äta bröd, ost och smör varje dag, gärna till lunch. Själv försöker jag laga husmanskost efter säsong.

Jul utan stress

I årets säsong av Mästerkocken VIP var Klara en av deltagarna. Hon ser medverkan som en rolig erfarenhet, men att laga mat under tidspress är inte riktigt hennes grej.

– Jag tycker inte om när det blir stressigt och därför valde jag, för att inte drabbas av panikångest, att tävla med rätter som jag visste skulle ta mindre än en timme att tillaga. Något som jag tror att juryn tyckte var lite trist.

Däremot blev Klara och hennes medtävlare ett härligt gäng, och särskilt nära kom hon Assia.

– Alla var underbara, men jag och Assia blev jättebra kompisar och hänger även nu efter ­programmet.

Nu är Klara aktuell med boken Om julens wälgång. Titeln har en historisk koppling – förr i tiden stavades ordet välgång med w, vilket förklarar den ålderdomliga stavningen.

Boken är fylld med pyssel och recept, men Klara har också lagt in små historielektioner från 1920- och 30-talet här och var mellan pärmarna.

– Den ska ses som inspiration till hur man får en bra jul, och som en påminnelse om hur man såg på julens traditioner förr i tiden. Man behöver inte köpa en massa saker, matlagningen får ta tid, man behöver inte stressa och det behöver inte kosta så mycket. Ingen dog, trots att man bara fick en enda julklapp, säger Klara ironiskt och menar att folk snarare dör i dag på grund av klimatet.

Klara älskar julen och så fort den är över längtar hon till nästa. Hon och Morgan kommer att fira tillsammans med hennes släkt på mammans sida, utan hets och ­prestationsångest.

– Till lunch brukar vi äta lite lätt, kanske bara sill och macka. Julbordet dukas upp direkt efter Kalle Anka. Sedan sitter vi där och äter och samtalar i flera timmar, tills de yngsta inte längre kan hålla sig och vill börja dela ut julklappar.

Tre måsten på julbordet är långkål, Brantevikssill och hemmagjord Janssons frestelse – recept som Klara självklart bjuder på i sin bok.

– Jag har nog kvar en hel del julmagi inom mig, säkert för att jag vägrar bli stressad.

Vad gör dig lycklig?

– Min familj, min man och mina vänner. Men också kläder eller att få bläddra i gamla kokböcker och dagstidningar.

Vad är du mest stolt över?

– Att jag har lyckats, trots utanförskapet och de motgångar jag har mött under livets gång. Jag har aldrig låtit det där – hur andra har sett på mig eller upplevt mig – påverka mig. Jag har hela tiden känt mig grundad. Inte på ett sätt som handlar om att vara bäst, snyggast eller roligast, utan bara i vetskapen om att jag duger som jag är.

Kan du se det faktum att du har 200 000 följare på Instagram och ännu fler på TikTok som en ­revansch mot mobbarna?

– Kanske inte revansch just, men jag tänker att jag har ett ansvar. Jag har många unga följare och jag känner att jag har en uppgift i att visa att man kan se ut och klä sig som man vill. Jag bryr mig noll om vad andra tycker och tänker om mig.