Millenium-författaren Karin Smirnoff: Jag har lärt mig att stå upp för mig själv

5 tips till dig som drömmer om att skriva en bok

Karin Smirnoff slog igenom med dunder och brak med sin hyllade bokserie om Jana Kippo. Och snart kan den egensinniga karaktären Jana vara tillbaka.

– Jag har börjat lite på bok fyra, avslöjar författaren.

När Karin Smirnoff tog över stafettpinnen i en av Sveriges största boksuccéer genom tiderna, Stieg Larssons Millennium­serie, var det nytt för henne att skriva på beställning. Hon har förstås satt sin egen prägel på den världskända ­historien.

– Det finns likheter med Kippoböckerna: Hur vänder en människa skutan från destruktivitet till konstruktivitet? Jag gillar när det finns en utveckling, och att det finns möjlighet att bli en bättre människa genom självkännedom, säger Karin när vi ses i Stockholm för intervjun.

Hon har åkt neråt landet från hemmet i norrländska Hertsånger för ett möte med förlaget.

Den nya boken heter Kvinnor som hatar män, en vändning på Stieg Larssons Män som hatar kvinnor. Våld i relationer är en röd tråd i Karins berättande. Och nu var det minst lika viktigt att utveckla huvudkaraktärerna Lisbet Salander och Mikael Blomkvist som att skriva själva spänningsintrigen. Det har hänt en hel del med radarparet sedan den första boken kom ut 2005.

– De har båda blivit äldre, och det är där jag har förändrat dem. Mikael har lagt ner all energi på sitt arbete, inte på familj eller kompisar. Vid 60 plus är han en ganska ensam person. Många män är inte lika bra på att hålla liv i relationer som kvinnor är, så de blir ensamma.

Hon har också gjort om datahackern och enstöringen Lisbeth något.

– Även hon är en ensam person, i sin bubbla. Så när hon får Svala – brorsdottern – som en sidokaraktär har hon chansen att öppna sig, bli mer känslosam. Samtidigt är hon ju Lisbeth, jag vill att hon ska vara lite hård och omutbar, så som hon är.

Uppväxten formade henne

Omutbar är ett ord som också passar in på författaren själv. Visser­ligen har Karin Smirnoff nu skrivit på beställning, men integriteten och att få vara sig själv släpper hon inte på. Det vet alla som såg dokumentären om henne på SVT – en mindre behagfull kvinna får man leta efter. Karin besitter visserligen en torr och rolig humor, men hon ­spelar inte trevlig eller smilar upp sig i onödan.

Att hon är sådan har sina orsaker, tror hon själv:

– Jag är uppvuxen med killar. Jag har en bror och var väldigt sportintresserad när jag var barn, jag hade inte tjejkompisar förrän jag kom upp i tonåren. När jag var liten var jag verkligen i tvekan om jag var tjej, jag identifierade mig mycket som pojke. Det har hängt med mycket i min identitet, att inte bejaka min kvinnlighet så mycket. Jag vill vara ett neutrum, varken man eller kvinna.

Hon skrattar till.

– Sedan är jag ju tjurig och så där … liksom tråkig. Kanske lite svår att samarbeta med, eller rättare sagt: Jag vet vad jag tycker om saker.

Samtidigt har hon fått kompromissa en hel del när hennes böcker spritts över världen, närmare bestämt till 25 olika länder. De olika förlagen kan vilja ändra en del, till och med göra om början eller be att hon ska lägga till något kapitel. Det har inte varit några problem.

– Jag har lärt mig att vara prestigelös, förklarar hon. Att skriva på beställning har varit mer av ett grupparbete.

Millenium i all ära, men det är med debuten Jag for ner till bror och de andra två delarna om Jana Kippo som de svenska läsarna tog Karin till sitt hjärta.

Jag råkade arbeta på bokförlaget Polaris när hennes första manus kom in. Förlagschefen kom infarande och berättade att han fått in ett manus som inte liknande något annat, och det hade han rätt i.

När Karin sedan dök upp för ett möte hade hon inte börjat på författarbanan ännu. Hon drev ett trävaruföretag ihop med sin sambo, och hade haft en rad olika jobb långt ifrån bokbranschen. Eller vad sägs om gatuköksägare, diskare i Paris, hemtjänstpersonal och fotograf? Och hon har svart bälte i karate. Men hon hade också varit journalist och gått en skrivarkurs i Lund, där debutromanen tog form.

Livet på släktgården med sambon

Karin har levt en rad olika sorters liv. Hon föddes i Umeå och bor i dag på släktgården i den lilla byn Hertsånger några mil från Piteå med sin sambo Tobbe. ”En mer stationär person som gillar att vara hemma” kommenterar Karin.

När hon var tre år flyttade hon med föräldrarna till Södertälje, men tillbringade loven på den norrländska landsbygden. Som ung lämnade hon Sverige för Paris. Det var också där hon träffade fransmannen som hon gifte sig med. De skilde sig senare, men han hann ge henne en dotter och efternamnet Smirnoff.

I dag trivs hon både i hembygdens skogar och med huvudstadens energi.

– Redan från att jag föddes hade jag ett ben i både stad och landsbygd, säger hon.

Motsatserna märks också i att hon är en skrivande och intellektuell person, men lika mycket en som gärna tar i fysiskt och gör saker med händerna.

– Jag har alltid gillat träning och att vara ute mycket i skogen. Jag jobbade mycket i lantbruk när jag var liten och tycker fortfarande om fysiskt arbete, även om det så är i trädgården. Det är bra för hjärnan, man blir skönt trött på ett speciellt sätt. Det är sällan man blir så trött – eller hungrig – när man bara är i sitt huvud.

Hon funderar lite.

– Jag tänker på balansen. Det finns något i hela kedjan, hur vi brukar jorden, lever av skogen, lever av fiske, som slår an något djupt i människan, tror jag.

Att hon blivit så händig när det gäller praktiska saker beror också på att hon var ensamstående med barn i många år.

– Jag har varit tvungen att lära mig sådant som att renovera. Jag har inte haft pengar till att anlita någon heller. Jag behövde till exempel lära mig att demontera en pelletspanna, allt bara pajade och jag hade inte råd med rörmokare. Då får man lära sig, konstaterar hon.

Psykologen hjälpte Karin Smirnoff

Men Karin Smirnoff har inte alltid varit så självständig och kapabel. Som barn var hon oerhört blyg och hade svårt att få vänner. I många år stod hon inte alls upp för sig själv. Den gränsen nådde hon i relationen med de två yngsta barnens pappa.

– Han var en komplicerad person. I efterhand blev det tydligt hur mycket jag hade anpassat mig efter honom, och hur mycket jag uppoffrade mig. Det var en gamechanger för mig att inse det. Jag blev en bättre människa sedan, en bättre förälder och mindre självfixerad.

Hon beskriver relationen som destruktiv, och när hon ville lämna vägrade han under lång tid att släppa taget.

– Samtidigt hade jag och en kompis en verksamhet i Skåne med restaurang, catering, videouthyrning … Och barnen var små, det blev totalt ohållbart alltihop. Jag fick en djävulsk ångest av hela situationen. I ren desperation slog jag bara upp en psykolog i telefonkatalogen, och hamnade hos en kvinna som var så otroligt bra. Det var som att hon räddade mitt liv!

Hon beskriver terapin, som fortsatte under fyra år, som en viktig vändpunkt. För barnens pappa slutade det däremot illa, och han lever inte i dag.

De tunga åren, och föräldrarnas roll under uppväxten, är det som format henne mest, tror hon. Hon beskriver hemmiljön som ”traditionell men ändå fri”. Mamman var en av få kvinnor som yrkesarbetade när de flesta i området var hemmafruar.

– Mamma och pappa var relativt moderna och jag hade alltid deras support. Jag var ingen stjärna i skolan men det var inget som de brydde sig om. På föräldramötena var det ofta som lärarna inte var nöjda med mig, men mamma brydde sig inte, hon var duktig på att framhäva människors kvaliteter i stället. Pappa var också en schysst person, jag är väldigt lyckligt ­lottad.

Både biofilm och nya böcker på gång

När hon nu är i hamn med Millennium har hon redan andra projekt på gång. En biofilm som ska utspela sig i Spanien ihop med författaren Niklas Turner Olovzon. Ett tragikomiskt familjedrama för Norrbottensteatern – och så den fjärde romanen om Jana Kippo.

– Jag har haft det som ett sidoprojekt under tiden, och siktar på utgivning nästa höst även om jag inte vill ha någon deadline. Jag vill inte stressa.

Skrivandet tar sin tid, och träfabriken är kvar, hon driver den ihop med sambons brorson. Det är tydligt att Karin Smirnoff gillar när det händer saker. Hon har till exempel nyligen börjat intressera sig för arkeologi, tack vare en kusin.

– Jag vill fortsätta att utvecklas och lära nytt. Man känner sig levande då. Jag har väldigt svårt att bara finna mig till ro, jag blir uttråkad. Läroprocesser är så kul. Som när jag köpte träfabriken till exempel, det var ju ett helt vansinnigt projekt egentligen.

Hon skakar på huvudet och ryser till vid tanken.

– Åh Gud … Det höll på att gå riktigt åt skogen. Men jag lärde mig så otroligt mycket under de åren. Att stå upp för mig själv, tuffa till mig. Jag var tvungen att söka pengar, lära mig om produkter och ekonomi. Jag haft väldigt stor nytta av det, även i den här världen, där det också gäller att stå upp för sig själv och ställa krav.

Läsarna lär ha höga förväntningar på nästa roman om Jana Kippo – vad tänker du om det?

– Jag försöker se på det som med alla mina böcker, att jag inte skriver för någon särskild. Jag skriver för mig själv, för att jag vill undersöka vissa frågor. Om sedan böckerna blir angelägna för andra – bra! Blir de inte det – synd. Det går inte att ha en mottagare i huvudet, då blir det så där fjäskigt.