Carin Hjulström om föräldrarnas skilsmässa och bandet till mamman: ”Vi hade en svår relation”

Carin Hjulström om inspiration till nya spänningsromanen

Svenska folket lärde först känna Carin Hjulström i slutet av 1980-talet när hon dök upp i tv-rutan. Först som programledare för underhållningsprogrammet Fredagsexter, och med åren för stora produktioner som Melodifestivalen, den egna pratshowen Carin med C och det prestigefyllda intervjuformatet Carin 21.30.

Men urgöteborgaren har blivit stockholmare, och journalisten har blivit författare sedan mer än femton år tillbaka. Det är ett karriärbyte som hon inte ångrar.

– I början saknade jag arbetskamraterna och det ständiga spånande av nya idéer. Men jag har blivit allt mer nöjd med att vara i min egen värld. Jag har lite mer integritet, behöver inte vara lika utåtriktad. I dag tillåter jag mig att stå i ett hörn och vara tyst. Det har kanske med åldern att göra också, man måste liksom inte hålla på och yvas. Och sedan jag flyttade till Stockholm träffar jag många fler författarkollegor också, det är väldigt roligt.

Vi träffas i den vackra, stora villan norr om huvudstaden, där hon bor med sin sambo Folke Alin och pinchern Ester. Ester är sju år men framstår som en sprallig valp där hon glatt rusar runt i den stora trädgården, bland blommande buskar. Naturen ligger precis runt hörnet, vilket Carin uppskattar.

Naturen, fast en betydligt mer dramatisk och vild sådan, spelar också en roll i Carins nya spänningsroman Fallhöjd. Den har en mörkare ton än hennes senaste serie Säbyholms gröna fingrar, som var mer cosy crime, alltså spänning – fast mysig sådan.

– Jag längtade efter att vara i en mörkare känsla. Att få vara nära en huvudkaraktär som har det svårt och mår dåligt. Lika väl som man ibland kan känna när man har ätit för mycket godis eller tårta att man vill ha rotsaker och fullkornsbröd så längtade jag efter något rejält. Jag ville in i någonting annat, förklarar hon.

Bokens hjältinna är den grävande journalisten Meja Romare, runt 45 år och mitt i en livskris. Hennes två nästan vuxna barn har precis rest utomlands. Hennes mentor på redaktionen slutar samtidigt som hennes tv-reportage resulterar i att två av de medverkande tar sitt liv.

– Meja plågas av fruktansvärda skuldkänslor. Hon känner att hon inte ens borde få finnas, utan hon måste bara försvinna och fly från allt. Att komma till den punkten där man inte ens vet om man vill leva ... Carin tystnar kort.

– Men så har hon en bild av barnen på mobilen. Varje gång hon tittar till så är de ju där. Men hon känner sig otroligt ensam i världen. Jag tror att ganska många någon gång i livet haft en sådan där mörk stund när man tänkt ”Nej, jag vet inte om jag pallar mer”. Man kommer nära människans innersta kärna i det på något vis.

För första gången skriver Carin i jagform. Så finns det också en del i Meja som Carin hämtat från sig själv.

– Jag har haft några perioder i livet när jag har känt en väldig ensamhet, att jag inte haft någon som förstått, även om det har funnits folk omkring mig. Att jag inte riktigt visste hur jag skulle gå vidare och om jag skulle klara det. Bland annat en period när jag gick in i väggen och mådde skitdåligt. Det var 2002. Jag hade tre olika krävande roller på ett tv-produktionsbolag, samtidigt som jag hade små barn och ett äktenskap på upphällningen. Men den värsta tiden i mitt liv var när mina föräldrar skilde sig.

Hon växte upp i Örgryte, ett välmående område i Göteborg. Carin var sjutton år när hennes pappa, den kände regissören och skådespelaren Lennart Hjulström, lämnade familjen. Förutom Carin och mamman bestod den av Carins storebror Niklas och en lillebror, Fredrik.

– Mamma gick in i en depression som hon i princip aldrig kom ur. Och på den tiden var det ofta så att den som valde att lämna – om det var en man – mer eller mindre försvann ur barnens liv. Så jag hade nästan ingen kontakt alls med min pappa på många år. Jag var väldigt arg över att han lämnade oss med en mamma som mådde så dåligt.

Carin och hennes storebror fick hjälp av pappan att köpa en liten lägenhet, så de två syskonen flyttade ihop. Men sedan kom Niklas in på scenskolan i Stockholm och lämnade Göteborg.

– Jag var förstås jätteglad för hans skull, men då var det som att livet försvann en gång till. Jag hamnade i ett vakuum. Det var en jobbig tid, berättar Carin.

Men det ljusnade när hon gått ut journalisthögskolan och fick ett fast jobb på Göteborgs-Tidningen. Plötsligt fick hennes liv en riktning, och känslan av ensamhet började ge vika.

– Jag hittade ett nytt sammanhang med mina arbetskamrater. Men jag var nog väldigt hårdhudad då, kantig och taggig. Det hade varit mitt sätt att överleva.

Carins mamma gick bort i februari i år.

– Hon blev 90 år. Vi hade en … ja, svår relation, tyvärr, säger Carin och något sorgset flyger snabbt över hennes ansikte.

Med pappan fick hon däremot en nära relation med åren. Det var efter millennieskiftet som han började höra av sig betydligt mer. Hon berättar att han ringde efter varje sändning av SVT:s Carin 21.30, där Carin intervjuade en aktuell person i trettio minuter. Totalt blev det över 150 program.

– Pappa och jag hade långa samtal, och det var värdefullt för mig att få pysa ur mig och berätta om min värld.

Kunde du någon gång säga till dina föräldrar att du tyckte att de skött skilsmässan dåligt?

– Ja, det gjorde jag. Men mamma kunde inte ta in det, hon tyckte alltid att hon hade det sämst själv. Och för pappa fanns det egentligen inte något alternativ då. Man kan inte stanna kvar i ett äktenskap mot sin vilja. Däremot kan man tycka att de borde ha skött det helt annorlunda. Det är annorlunda nu, hoppas jag. Man sätter barnen i första rummet på ett helt annat sätt.

Trots den bittra erfarenheten som 17-åring skilde sig Carin själv till slut från sina två barns pappa.

– Jag var tvungen, det fanns inget val. Men det är inte lätt när man själv har upplevt en skilsmässa som tonåring. Det gjorde nog att jag stannade ett par år längre än jag borde gjort. Men jag hade i alla fall gjort allt jag kunde för att hålla ihop familjen.

Träffades på nätet

I dag lever Carin ihop med Folke Alin, pianist och dirigent. Den glänsande flygeln i hörnet på nedervåningen ger en vink om hans yrke. Eftersom Carin alltid varit musikintresserad – hon sjunger i kör, spelar fiol och hade som ung ett rockband med sin storebror – undrar jag om de träffades genom musiken.

– Nej, vi träffades faktiskt på Tinder. Det första året höll vi på mycket och sjöng och spelade ihop. Jag hade inte spelat fiol sedan jag var tjugo, men började lära mig från noll igen. Det är kul att Folke är så framgångsrik inom sitt gebit, han har som en hel värld inom musiken, sammanhang som jag fått förmånen att kliva in i.

Att Carin har låtit handlingen i Fallhöjd utspela sig kring skånska Kullaberg är också sambons förtjänst. Det är en plats som hon – även jag och andra i den generationen – främst förknippar med den läskiga tv-serien Kullamannen. Hon har tagit fasta på den olycksbådande stämningen, men skildrar också landskapet med kärlek.

– När Folke och jag träffades 2018 började han ganska omgående prata om ett släkthus i Arild som han har med sina två bröder. Jag blev helt golvad av naturen där nere, kombinationen av böljande rapsfält och den dramatiska urbergsryggen som reser sig där med enorma stup och branter.

Där har hon också fått utlopp för ett av sina fritidsintressen: Hobbyorientering. I sin ungdom tävlade hon, men nu orienterar hon i sin egen takt och går efter speciella kartor med kontroller, både i Skåne och Stockholmstrakten.

Svår smärta

Carin har också skrivit en bok som helt sticker ut från de andra: Fackboken Överlista smärtan – programmera om din hjärna och få livet tillbaka som hon skrev ihop med smärtspecialisten Karsten Ahlbeck.

Det var runt 2010 som hon började få ont i kroppen.

– Det började med en virusinfektion, sedan spred sig smärtan. Till slut kunde jag knappt gå ut med hunden, än mindre springa. Det brann i benen och framför allt i sätesmuskulaturen. För den som har sprungit mycket i skogen och haft egen häst var det obegripligt.

Inte förrän hon kom till smärtkliniken på St Görans sjukhus i Stockholm fick hon hjälp. Det visade sig att WHO, Världshälsoorganisationen, precis hade kommit en ny diagnos: långvarig smärta. Det är när det uppstår ett fel i hjärnans smärtcentrum så att det skickas ut starka signaler om smärta trots att skadan i kroppen redan är läkt.

För Carin var det en oerhörd lättnad att få hjälp.

– Jag hade bollats runt i vården mycket tidigare och ingen hade hittat något fel.

Hur mår du i dag?

– Jag mår bra faktiskt, jag äter fortfarande ganska mycket mediciner. Och jag har lärt mig ungefär vad jag klarar att göra, och vad som inte funkar. Jag vet att jag kan gå en mil utan problem, men vissa saker vill jag inte utsätta mig för eftersom jag behöver ha kontroll över kroppen. Som utförsåkning eller längdskidor, det skulle jag inte våga. Men jag har hittat en nivå där jag kan göra grejer jag tycker är roliga.

Till det hör att gå ut med den svaftviftande Ester minst en timma varje dag, och så att träningsorientera så klart.

Om du fick möta den 20-åriga Carin, vad skulle du säga till henne?

– Det kommer att bli bra. Lita på att det du gör är bra. Var lite snäll mot dig själv och kräv inte så fruktansvärt mycket av dig själv.