Carina Bergfeldt tillbaka igen: Saker och ting börjar falla på plats

Emelie Bäckström: Från en tuff uppväxt till att sprida hopp

Man måste bara gilla Carina Bergfeldts historia av revansch – från en osäker flicka, hånad av sin egen pappa, via chefer som inte trodde på henne till utrikes­korrespondent i USA, folkkär ­programledare och författare.

Kanske har framgångarna fått hennes envist kritiska röst på axeln att dämpa sig lite.

– Med den nya boken är jag faktiskt … nöjd, säger hon fundersamt.

Vi ses på ett fik på Södermalm i Stockholm, inte långt ifrån lägenheten där hon bor med maken Jesper (när han inte är i Danmark) och sonen Hamilton. Jag kommer pinsamt nog för sent, men Carina Bergfeldt bryr sig inte – trots att hon själv är van att lyckas hantera fullspäckade scheman.

– Äsch, det är sådant som händer. Vi hinner, säger hon lugnt på sin västgötska, som skvallrar om uppväxten i Götene långt innan hon kunde ana vart journalistiken skulle bära henne.

Efter tio säsonger av talkshowen Carina Bergfeldt bestämde sig SVT för att lägga de populäraprogrammet på is. Men som fast anställd och med andra programidéer i huvudet är Carina inte märkbart nervös inför framtiden.

Tvärtom är hon på en ovanligt bra plats i livet.

– Saker och ting börjar falla på plats och bli mer begripliga. Man blir lite äldre, klokare och lugnare. Förut har jag kanske inte haft något ben som varit stabilt nog att stå på, men nu har jag ett väldigt roligt jobb, en väldigt bra partner och en son som jag älskar, och jag trivs där vi bor. Så grunden är ganska stadig, från att inte ha varit det under många år. Det är skönt.

Elaka kommentarer

Den där solida grunden kan vara bra att stå på när det blåser hårt. För en sak är klar: Carina väcker känslor av alla sorter.

Mycket är positivt. Tittare kommer fram och säger vänliga saker på gatan och hon har 224 000 peppande följare på instagram. Men hon har också fått utstå mycket hat och elaka kommentarer genom åren, hån av det slag som just kvinnor råkar ut för.

Ett exempel som är så absurt att det nästan är komiskt är när Storbrittaniens tidigare premiär­minister Boris Johnson gästade tv-soffan i den senaste säsongen – Carina tar själv upp det. Då skrev en manlig tittare och klagade på att hon bar kortärmat så att hennes överarmar syntes.

– När jag började som journalist var jag lättpåverkad av sådant, men med åren har jag fått mer perspektiv. När saker är stabila på hemma­plan spiller det över mycket på annat. Jag känner mig trygg och älskad, det gör att elakheter inte kryper in under huden på ­samma sätt.

Hon berättar att hon kan få ­kommentarer om precis allt i sin personlighet och sitt utseende.

– Folk har synpunkter på vad jag har på mig och hur jag pratar, några meddelar ”i all välmening” att jag är tjock. Jag får finna mig i det ­eftersom jag jobbar på public ­service och tittarna alltså betalar min lön, säger hon och tillägger med ett snett leende:

– Sedan kan jag tycka att det är synd när jag lyckats få en intervju med Boris Johnson och folk skriver till mig om mitt gäddhäng ...

De senaste åren har Carina fått mycket uppmärksamhet som tv-journalist, inte bara för talkshowen utan när hon var korrespondent i USA mellan 2016 och 2019 och för sina dokumentärer, bland annat 6 dagar kvar att leva, som ligger på SVT Play.

Att vara författare är en mer anonym tillvaro. I den nya boken, som är en historisk roman, ger Carina Bergfeldt sig på ett ämne som sällan skildras och inte alla vet om – att Sverige handlat med slavar. Mellan 1784 och 1847 fungerade den svenska kolonin Saint Barthélemy i Karibien som en transitplats för andra länders ­slavhandel.

Fokus är på två kvinnoöden som flätas samman. Dels den svenska välbärgade frun Milda Banér, som tvingas följa med sin man till ön Saint Barthélemy. Dels den unga Yaa, som brutalt fångas in sin hemby i Ghana. I den första delen, En dag ska vi återvända, fraktas Yaa i kedjor med ett skepp. Hon köps av just Milda och hennes familj på en slavauktion.

– Jag hoppas att läsarna ska reagera över att det här faktiskt har hänt, även om det inte passar in i bilden av Sverige. Vi har sålt människor, över 10 000 personer, och anledningen till att vi inte sålde fler var inte att vi inte ville, utan att vi var ganska dåliga på det eftersom kung Gustav III förhandlade till sig en dålig ö.

Utnyttjade slavar för sex

För researchen har Carina bland annat rest i slavhandelns fotspår och tagit hjälp av olika experter. I många brev hem, som hon fått ta del av, framgår det tydligt att svenskar som kom till Saint Barthélemy anpassade sig till att ha slavar hemma.

Det ger Carina ett exempel på i boken genom Milda, som först tycker att det är förfärligt att människor kan köpas och ägas. Men hon blir snabbt allt hårdare i sin behandling av husets svarta.

– Det kunde gå otroligt fort. Folk började tycka att det är ganska gött att ha slavar, folk som gör precis vad man säger åt dem … Och ganska gött att det finns en slavkvinna i hemmet som man kan använda bäst man vill, och som inte kommer att göra motstånd.

Just att många vita slavägare tog för sig sexuellt av slavkvinnorna är något som skildras i romanen. Men också hur de svarta och vita kvinnorna faktiskt hade något gemensamt – inga av dem fick bestämma fritt över sina liv. De var omyndiga tills de gifte sig, och då blev maken förmyndare.

– Att Milda måste be sin man – som hon ser som en svagare person – om lov och pengar är otroligt provocerande för henne. Hennes sätt att skapa sin egen lycka blir att utnyttja dem som står lägst i ­systemet – de svarta.

Carina är själv uppväxt i ett hem där en person hade makten över de andra. I intervjuer och sitt Sommarprogram har hon inte stuckit under stol med att pappan tryckte ner mamman och även ­henne själv. Bland annat fick hon höra att hon hade en vidrig ­personlighet. Sommarprogrammet om barndomen orsakade en flod av mejl från lyssnare.

Hennes pappa lever, men de har ingen kontakt.

– Jag har inte pratat med honom på femton, sexton år. Och han har inte tagit kontakt med mig heller, det tror jag att han är helt ­ointresserad av. Och jag också, konstaterar hon krasst.

Mamma Barbro är 67 år och skilde sig till sist, när Carina var tio. De två har en mycket nära kontakt i dag.

– När jag fick barn sa hon att ”jag vet att jag inte varit världens bästa mamma, men jag lovar att jag kommer att bli världens bästa mormor”. Och det har hon verkligen blivit. Mamma har en otroligt fin relation med Hamilton och hon har också sett mitt behov av att få åka iväg och vara för mig själv ibland.

Carina berättar att hon med åren förstått att mamman inte bara kunde tagit henne och hennes bror och flyttat i väg – något hon tyckte som liten.

– När jag blev förälder var det otroligt läkande att inse att det var inte så enkelt som jag trott att bara gå. Jag kan fatta, även angående min mamma, att det kan ta tid att förstå att vissa människor som du har runt dig inte är bra för dig. Och tid att inse att det är okej att lämna.

Hon tillägger:

– Jag förstår mamma mer nu, men min pappa förstår jag mycket, mycket mindre.

Carinas egen familj är långt ifrån hur hon själv hade det som barn. I otaliga intervjuer – och även nu när vi ses – hyllar Carina sin man Jesper som jämställd och ­kärleksfull.

– Det är fantastiskt att ha en man som alltid uppmuntrar mig att göra det jag tror på, som nu med boken. Det var han som fick mig att resa iväg till Ghana och göra research.

De två träffades när de båda var i USA för att bevaka valet 2016, då Trump blev president första gången. Tre år senare blev de man och hustru i Washington DC.

– Det var fantastiskt att få gifta sig med den jag älskar, i staden jag älskar och med en av mina bästa vänner som vigselförättare, säger Carina och ler.

Sonen Hamilton (efter musikalen med samma namn) har i dag hunnit bli sex år. Eftersom Jesper fortsatt att jobba som korrespondent för danska TV2 innebär familjelivet ett ändlöst pusslande. ”Nordiska mästerskapen i logistik” som Carina kallar det. Jesper arbetar nämligen över hela norden och har två barn i Danmark sedan tidigare, och Carina har alltid rest mycket i tjänsten. Sonen har blivit van vid att ofta träffa en förälder i taget.

– Jag vet att jag kommer att göra tusen misstag med Hamilton, men jag säger till honom varje dag att jag älskar honom, att jag är så glad att jag fick bli hans mamma. Det är sådant som jag själv inte fick höra, och jag tänker att det ändå kompenserar för ganska mycket.

Dessutom har Carina och Jesper hittat bra barnvakter, och inte minst finns mormor Barbro där för ­familjen.

– Jag känner att Hamilton är trygg och mår bra, han är älskad och inte rädd för mig. Det kan låta som en basnivå, men för mig var det inga självklara saker ...

Det vanliga i familjen är att paret Bergfeldt Zølck ses runt tre dagar varannan vecka, något som passar dem fint. De älskar varandra, men också sina respektive arbeten. Särskilt många lata dagar i soffan blir det följaktligen inte.

Vad är det egentligen som driver dig?

– Att berätta! säger Carina snabbt och lyser upp. Jag älskar att berätta historier, vare sig det handlar om att få den bästa berättelsen ur en känd eller okänd person i tv-soffan, eller att få berätta något som svenskar inte kände till. Berättande är mitt livs kärlek vid sidan av min man och mitt barn.

Och säkert kommer vi att få mer av Carina Bergfeldts berättande, även i tv-rutan. När jag frågar vilken gäst som varit allra mest ­intressant att ha med i talkshowen så kommer svaret direkt:

– Du vet, riktiga människor med riktiga öden. Som Emma, sexbarnsmamman som räddade sina barn från en brand. Hon har en helt otrolig historia, och när hon satt där, då lyssnade alla. Vi hade också med en hemlös kvinna som jag aldrig kommer att glömma. När hela publiken lyssnar och blir rörd, och när det sitter någon kändis i soffan bredvid och torkar tårarna över den personens berättelse – då är det väldigt fint.