Mirja och Josefine lämnade stan för ett nytt liv på landet – gifte sig på gården: ”Vi har hittat hem nu”

Anneli bor i en husbil: "Mår som bäst när vi är ute på rull"

På sin gård har de hunnit med bröllop, julmarknad och loppisar. Och det kanske mest oväntade av allt – att bli “trebarnsföräldrar” över en natt när tre flasklamm i blöjor flyttade in och tog över deras vardag.

Omgivna av åkrar, ängar och skog ståtar de faluröda byggnaderna i Gummarksnoret där fåren håller gräset i schack och hönorna går fritt på ägorna.

Här bor Josefine och Mirja Egefjord som fick ett helt nytt liv när de bytte livet i stan mot en vardag på landet.

Lägenheten hade blivit för trång, här fanns inte utrymme för det snickrande och pysslande som paret ville ägna sig åt. De längtade ut på landet, till de fria vidderna med plats för att vara kreativa och utan insyn från grannarna.

Josefine är uppvuxen i ett villakvarter och visste tidigt att hon ville bo friare – med utsikt över himmel snarare än grannars balkonger.

Mirja, som kommer från Norrbotten, hade redan flyttat till Skellefteå för hockeyns skull. Under gymnasieåren pendlade hon till matcher och träningar, och det blev naturligt att slå sig ner i stan.

När paret träffades – via nätet, efter många långa och ärliga meddelanden – förändrades riktningen. Fyra månader efter att de börjat skriva till varandra sågs de för första gången på Pride i Skellefteå. Där och då klickade det på riktigt.

– Sedan dess har det varit vi, säger Josefine och ler. Jag hyrde ut min lägenhet och flyttade in till Mirja. Hon var mer hemmakär, skrattar hon.

Lämnade en lapp i brevlådan

Men det tog inte lång tid innan båda började kika på livet utanför stan. På att ha ett hem med plats för verktyg, träbitar, pärlor, ull, färgburkar, gamla möbler och framtidsdrömmar. Drömmen om landet blev snabbt konkret.

Ingen av dem är uppvuxen med andra djur än hamster och kanin och det var egentligen inte djur de i första hand drömde om när de valde att flytta på landet.

– Nej, vi ville framför allt ha plats att dona. Jag gillar att snickra och renovera gamla möbler, Josefine skapar smycken och vi har hela tiden många nya idéer, säger Mirja.

Det visade sig att det inte var det lättaste att hitta en gård på landet som passade parets budget.

– Vi tittade på flera hus men priserna drog alltid iväg. Vi hade precis förlorat budgivningen på ett mindre enplanshus i byn när vi blev tipsade om den här gården, säger Mirja.

Huset tillhörde ett dödsbo och skulle snart säljas utav arvingarna.

– Vi kände genast att det var helt rätt gård för oss och lämnade en lapp där vi berättade att vi var intresserade. Kanske var det lappen i brevlådan som avgjorde saken när huset skulle säljas, säger Josefine.

När gården kom ut på Hemnet gick paret på en tidig visning. De var inte ensamma. Tiotalet andra par var också intresserade.

– När vi såg hur många som kom på visningen kändes det hopplöst. Skulle vi förlora igen? Vi la ett bud direkt efteråt och hoppades på det bästa.

Om det går lätt är det rätt brukar man säga och så kändes det för Josefine och Mirja när mäklaren ringde och sa att säljaren hade valt dem som köpare.

Mannen som bott i huset hade lite samma mentalitet som Mirja och Josefine, att spara och återbruka.

– Vi har bland annat hittat en äppelplockare gjord av en stor konservburk och en pinne. Vi lär känna den förre ägaren genom idéerna och sakerna han lämnade kvar och vi går i hans fotspår. En höst fick vi låna grejer för att göra äppelmust, nu bygger jag själv en äppelpress, säger Mirja.

Dramatisk lamning – alla klarade sig tillslut

På gården i Gummarksnoret slängs varken matrester eller prylar som andra ser som skrot. I snickarboden får gamla grejer nytt liv och ofta en ny ägare så småningom. Det händer att vänner och grannar kommer till Mirja och Josefine med saker de annars skulle ha slängt.

När paret flyttade in skrev de i byns Facebookgrupp och berättade om sig själva och välkomnade besökare: ”Här bjuds alltid på kaffe!”

Inbjudan hörsammades av nya grannar som kom med gåvor och stöd när det behövts. Inte minst vad gäller djurhållningen, som vad något helt nytt för paret.

Till en början skaffade Mirja och Josefine fåren på prov. De fick gå här och beta. Paret fäste sig vid de krulliga djuren och bestämde sig för att bli fårägare på riktigt.

– Vi har fått jättemycket hjälp och tips från våra nya vänner i byn. Det är ovärderligt.

Mirja och Josefine har fått lära sig allt om fårskötsel och klipper i dag ullen själva. De har även låtit tackor gå med grannens bagge, vilket resulterade i att några av tackorna blev med lamm.

Lamningen blev inte helt okomplicerad då en av tackorna blev dålig.

Även nu ryckte en nyfunnen vän i grannbyn in

– När hon kom hit så kavlade hon upp ärmarna och sa "de måste ut, nu".

Trots en dramatisk lamning klarade sig både tackan och lammen. Men de var så svaga att de behövde flaskmatas.

– Vi blev småbarnsföräldrar över en natt med lamm i blöjor som skulle matas var tredje timme. Det var ganska jobbigt och vi kände oss inte så kaxiga just då. Nu kan vi skratta åt det och lammen klarade sig, liksom ett tredje lamm som vi fick ta in i samma veva. Det blev bortstött av sin mamma.

Arrangerar julmarknader och loppisar

Sommaren därpå flyttade hönsen in. Sedan dess har gården varit självförsörjande på ägg – när hönorna inte gömmer dem i skrymslen förstås. Hönorna spatserar fritt på gården under sommarhalvåret. På vintern får de flytta in i ladugården.

– Vi älskar våra djur och har en nära relation till dem. Visst känns det när något djur ska slaktas eller när en tupp ska nackas. Det har blivit mitt jobb att nacka tupparna, säger Josefine och konstaterar att det ändå känns bra att veta att djuren haft det bra från första dagen på deras gård. Då känns det också fint att äta köttet från dem, och att ta vara på skinnet från fåren.

Paret har frysen full av eget kött, framför allt eftersom Mirja jagar. Hon har fällt flera älgar och älskar den naturnära upplevelse som jakten erbjuder.

– Vi köper inte kött över huvud taget men kan byta till oss fisk, eller som nu senast, en gris.

De vill vara så självförsörjande som möjligt, men när Josefine en sommar satsade på odling i pallkragar kände hon att det inte var hennes grej. Och det var helt okej. Man behöver inte göra allt, även om man värnar om miljö och återbruk.

– Vi tar tillvara det som skogen bjuder på i form av svamp och bär. Vi syltar, saftar och kokar marmelad. Jag älskar att hitta nya smakkombinationer, säger Josefine.

Hon och Mirja har bara bott tre och ett halvt år i Gummarksnoret, men förutom alla djur har de hunnit fylla gården med massor av annat liv. De har bland annat haft julmarknad på gården och stora loppisar.

– Vi har ett utrymme intill ladugårdslängan som traditionellt varit ”sommarböningen”, alltså sommarhuset som man flyttade in i när stora huset skulle storstädas. Det utrymmet har vi nu fyllt med kläder, möbler och alla möjliga sorts prylar. Vi har öppet både under byns årliga sommarloppis och en tid efteråt. Då kör vi en obemannad loppis som man får besöka när man själv har tid.

I framtiden vill paret renovera ”sommarböningen” till en bostad som går att nyttja som förr, och även för att inhysa gäster.

– Men vi stressar inte med renoveringar. Hittills har vi byggt en tvättstuga och målat om en del, men känns renoverandet trist så gör vi något annat i stället. Det finns alltid jobb på en stor gård. Vi vill inte renovera sönder vår relation.

Sa ”ja” till varandra på gården

Mirja och Josefine har tagit sin relation till en helt ny nivå på just den här gården. Förutom att den nya livsstilen gjort dem till ett ännu tajtare team så har de har gift sig här!

– Jag friade till Josefine på hennes födelsedag och gjorde en överraskning i logen där jag hängt upp en regnbågsflagga som jag skrivit ”Vill du gifta dig med mig?” på.

Till vigseln var alla som ville välkomna och gården fylldes av människor som paret träffat genom livet.

Josefines bröllopsklänning köptes second hand och klädkoden för gästerna var återbruk.

På menyn stod rätter som tillagats av eget kött och bär från skogen bakom knuten. Det blev ett bröllop som präglades av hur Josefine och Mirja vill leva resten av sina liv. Enkelt, närvarande, nära både naturen och varandra.