Oktobers månadsstenar – Opal & turmalin
Vissa månader har förärats två stenar och om du är född i oktober kan du välja mellan turmalin och opal.
Turmalinens egenskaper och ursprung
Turmalinen har en omfattande färgskala och förekommer både genomskinlig och opak, ibland med flera nyanser i samma sten. Så lär också namnet turmalin komma från ett singalesiskt ord som betyder blandad. Namnet är även en samlande beteckning för mineralerna i turmalingruppen, alla med olika kemiska sammansättningar och varierande färger. Därför finns, åtminstone fackmässigt, olika namn på turmalinen beroende på vilken färg den har.
Den röda turmalinen i nyanser från mörkröd till rosa kallas rubellit eller elbait, den vackert gröna som är relativt vanlig och därför prisvärd kallas verdelit och den blå stenen indigolit. Ytterligare en blå sällsynt färg som drar mot grönt kallas paraiba efter fyndorten i Brasilien och en svart sten kallas schörl. Men i regel används enbart namnet turmalin, exempelvis grön turmalin, röd eller rosa turmalin och liknande.
Turmalinen har en hårdhet på 7–7,5 på Mohs’ skala, som går från ett till tio, där tio är hårdast. Den slipas ofta i facetter när den är genomskinlig. Om stenen är opak eller har inneslutningar slipas den företrädesvis i den välvda, kuddliknande form som kallas cabochon. Vid viss upphettning eller om stenen gnids eller utsätts för tryck blir turmalinen elektriskt laddad – en intressant egenskap som gör att stenen kan användas i mätutrustningar för höga tryck.
Turmalinen blev känd i väst först under 1700-talet, men hade uppskattats under lång tid i fyndorterna Brasilien, Sri Lanka, Madagaskar och Afrika. En stor rosa turmalin, som länge bedömdes som rubin, hade hamnat i Europa och fördes i sällskap med den berömda Silverbibeln och andra dyrbarheter som krigsbyte från Prag till Sverige 1648. Den införlivades med kungliga slottets övriga juveler och stannade där till 1777, då Gustav III skänkte stenen till sin kusin, Katarina II av Ryssland. Numera ingår stenen, internationellt känd som Cæsar´s ruby, i de ryska kronjuvelerna.
Om turmalinen i likhet med många andra ädelstenar ibland värmebehandlas för att färgerna ska förbättras eller intensifieras, råder motsatt förhållande för opalen. Det är en känslig sten, som skiljer sig markant från övriga stenar, inte bara genom sitt utseende utan också genom sina egenskaper.
Mohs´ hårdhetsskala
En skala för relativ ritshårdhet hos mineral. Den skapades 1812 av den tyske mineralogen Friedrich Mohs och går från 1 (talk) till 10 (diamant). Varje mineral på skalan kan repas av mineralet som ligger högre upp, men inte själv repa detta. Som ungefärlig jämförelse kan nämnas att nummer 2 (gips) är hård som en nagel, nummer 5 (apatit) som en knivspets och 6,5 (ortoklas) som en stålfil. Med några få undantag, däribland opalen, börjar hårdheten för ädelstenar vid nummer 7 (kvarts).
Opalens egenskaper och ursprung
Opalen är en mjuk sten, den når inte högre än 5,5 – 6,5 på hårdhetsskalan, och är uppbyggd av små, tätt packade, genomskinliga sfärer av vattenhaltig kiseldioxid. Det är när ljuset bryts i dessa sfärer som den skimrande effekten, opalescensen, uppstår.
Grundfärgen, som kan vara vit, gul, grå, grön, röd, svart eller brun, står som en fond mot det sprakande färgspelet. Effekten kan närmast liknas vid skimret i en såpbubbla – även om det blir en tam beskrivning jämfört med den verkliga upplevelsen.
Från lyckosten till olyckssten
Opalen värderades mycket högt under antiken, då den bland annat bröts i nuvarande Tjeckien, och räknades till lyckostenarna. Senare blev den tvärtom betraktad som en olyckssten, troligen beroende på att den är känslig för hög värme och temperaturväxlingar.
Den måste hanteras varsamt och även skyddas mot kemikalier. Olycksteorin blev så utbredd att en Paristidning under tidigt 1900-tal kunde berätta om en ”enkel butiksflicka” som stannat till på en refug under rusningstid och plötsligt överraskades av att en elegant, välklädd dam stack en opalring i hennes hand och sedan skyndade därifrån. Den häpna flickan gick till en juvelerare för att sälja ringen, men blev tagen för tjuv och hamnade i polisförhör. En kommissarie vidtog efterforskningar och fick så småningom kontakt med den tidigare ägaren, som bekräftade historien och urskuldade sig med att hon mest av allt hade velat bli av med ringen. Om det var ett oönskat arvegods eller en gåva får vi inte veta. Men för flickan var opalen i alla fall ingen olyckssten. Hon sålde den med god förtjänst.
Fakta månadsstenar
Månadsstenar har förekommit under lång tid, men urvalet har skiftat genom åren. Vi utgår från den indelning som det amerikanska juvelerarförbundet antog 1912 och som med smärre variationer blivit världsomspännande.
Januari: granat
Februari: ametist
Mars: akvamarin
April: diamant
Maj: smaragd
Juni: månsten och pärla
Juli: rubin
Augusti: peridot
September: safir
Oktober: opal och turmalin
November: topas
December: turkos, tanzanit