Pernilla Augusts barn går i hennes fotspår: Underbart!
Leendet. Ofta finns det där hos Pernilla August. Optimistisk och framåt av naturen fick hon således något att bita i som huvudrollsinnehavare i Britt-Marie var här. Den aktuella biofilmen handlar om en 63-årig kvinna som gör upp med sig själv och trevar sig förbi gamla invanda mönster.
– Att spela någon som inte varit glad på länge är jättesvårt. Som kvinna är man ju van vid att vara det. Liksom spegla sig i leendet för att behaga. Men Britt-Marie öppnar upp till slut, säger Pernilla om sin första stora filmroll på sex år.
– Det lockade mig att göra en kvinna som varit gift i 40 år där hon bara tagit hand om sin man. En kvinna som länge sagt nej till sitt eget liv, men som kliver ut genom dörren när maken varit otrogen. Britt-Marie hoppar verkligen från tionde våningen och vet inte var hon ska landa.
Riktigt så dramatiskt har det aldrig varit för Pernilla. Hennes två äktenskap har visserligen gått i kras, men inte så spektakulärt.
– Jag har levt en helt annat typ av liv än Britt-Marie. Men hon har gjort mig mer medveten om att man ska ta till vara på det man har och vara lycklig i nuet. Vi är på väg så mycket hela tiden. Ju äldre man blir desto viktigare blir det att ta hand om de där små stunderna.
En ny frihet
De senaste åren har Pernilla regisserat både film och teater. Tanken är inte att för evigt stå utanför kameran och de dramatiska scenerna.
– Nej, absolut inte. Jag vill gärna kombinera. Jag har blivit en bättre skådis av att även regissera. Jag har fått en frihet som jag inte riktigt förstår var den kommer ifrån. Andra får förstås avgöra om jag blivit bättre, jag kanske har blivit sämre, säger Pernilla.
– Fast sedan vet man ju inte hur det blir. Som skådespelare bestämmer man ju inte själv, utan man blir så att säga uppbjuden. Men jag vill jättegärna fortsätta varva.
Så skrattar hon igen. Hon gör det ofta. Leendet som blir till någonting mer. Lyckan över det som varit och det som komma skall. Få skådespelare har fått så fina lovord och blivit så prisad som Pernilla, både i Sverige och utomlands.
Om detta bryr hon sig inte särskilt mycket:
– Det där jag har liksom glömt. För jag är hela tiden vidare i någonting nytt. Självklart har det varit jättekul att få priser och utmärkelser. Men sedan har jag lagt dem i byrålådan, och tittar möjligtvis ibland.
Ständigt på väg, alltid nya goda berättelser och äventyr i sikte. Kring millennieskiftet var Pernilla med i ett par Hollywoodproducerade Star Wars-filmer. Gärna mer av sådant framöver, bara hon hinner regissera något också.
– Jag är med i Glutch, en ny australiensk serie på Netflix. Det är alltid kul att komma utanför Sverige och filma. Det var svårare att kombinera förut när jag var fast på teatern.
Intresserad av psykologi
Sedan barnsben har Pernilla varit intresserad av människors psyke. Hon tror att det har hjälpt henne till en teaterkarriär med många framgångar.
– Jag tror jag föddes med en lust till att förstå hur vi fungerar. Jag har alltid undrat över varför någon gör så eller säger så, och så vidare. Den nyfikenheten har jag absolut haft nytta av i jobbet, det har varit min verktygslåda.
– Om jag inte blivit skådespelare hade jag säkert blivit psykolog. Fast jag var dålig i skolan och kunde nog aldrig få betygen för att kunna komma in på den utbildningen.
Förmodligen var Ingmar Bergman tillfreds med att Pernilla inte tog en annan väg. Vid flera tillfällen deklarerade han att hon var hans absoluta favoritskådespelerska. Ett synnerligen glädjande omdöme, förstås.
– Fast jag har fortfarande inte riktigt fått distans till det där. Men jag lärde mig fantastiskt mycket av honom under alla de år vi jobbade tillsammans, säger Pernilla.
– När jag nyligen satte upp och regisserade De oroliga efter Linn Ullmanns bok på Dramaten tänkte jag mycket på Ingmar. Linn är ju hans dotter och boken handlar om hennes föräldrar. Då klingade det till både i mitt jag som barn med skilda föräldrar, och i mitt jag som en mamma som kanske inte var så närvarande för mina barn när de var små som jag hade önskat.
Döttrarna går i Pernillas fotspår
Som tonåring var Pernilla handbollsspelare i Stockholmsklubben Skuru IK. I Britt-Marie var här, som bygger på Fredrik Backmans succéroman med samma titel, blir hon utsedd till tränare för byns ungdomslag i en helt annan bollsport.
– Fotboll förstår jag inte alls. Men i filmen är det så fint när Britt-Marie möter barnen och de väcker hennes känslor. De får henne att vakna till liv och det är så vackert, verkligen jättefint.
Pernillas egna barn går alla i mammas fotspår. Agnes är scenograf, och Asta och Alba skådespelare. Det gillar deras mor:
– Numera pratar vi ganska mycket om deras jobb och mitt jobb, det ingår i vardagen och är jätteroligt. Det är underbart när man har stora barn som plötsligt har samma erfarenheter.
Vill fortsätta jobba
För ett par år sedan regisserade Pernilla Den allvarsamma leken efter Hjalmar Söderbergs roman från 1912. Filmen handlar om kärlek som inte blev av. I det avseendet finns förstås egna upplevelser.
– Säg den människa på denna jord som inte har det? Alla har varit med om den saken, i någon ålder och i någon situation i livet. Det är därför Den allvarsamma leken är en mytomspunnen klassiker. Alla kan på något sätt känna igen sig.
För egen del lever Pernilla för närvarande som singel.
– Det är så bra så, skedet som livet är i nu. Om jag träffar någon eller inte vet man aldrig. Mitt liv är ju också lite kortsiktigt eftersom det är så knutet till jobbet och jag plötsligt kan vara utomlands ett tag eller behöva bo någon annanstans. Mitt perspektiv rör sig sällan längre än ett halvår framåt.
I februari fyller Pernilla 61 år. Någon planering för ett kommande pensionärsliv utan teater och skådespel finns inte. Det är alldeles för roligt, det hon gör.
– Jag kommer absolut jobba vidare fast jag blir äldre. Drömmen är att få fortsätta att kombinera som jag gör i dag, med att jobba både bakom och framför kameran. Och att jag får vara frisk. Hoppas att jag alltid får le och skratta mycket. Det blir man frisk och stark av!
Av Hasse Gänger