Allas hovreporter Anna von Koch: Så fick jag kungen att öppna upp om kärleken till Silvia

Svenska och norska kungahuset: En livslång vänskap

Det var den 13 juni 2016 och dags för Stenhammardagen, som arrangerades av Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, och Stenhammars godsförvaltning. Temat för dagen var närproducerat eller därproducerat, med fokus på klimat, miljö och matsäkerhet. Kung Carl XVI Gustaf var på plats tillsammans med prins Carl Philip, och prinsessan Sofia som hade med sig nyfödde prins Alexander i vagn.

Kungen talade om hållbarhet, svenskt jordbruk och erfarenheter från ett nyligen genomfört statsbesök i Bhutan. Men för mig fanns det en annan uppgift på agendan. Jag jobbade då på Svensk Damtidning och hade fått ett uppdrag av min chef: att försöka få en liten kommentar om kungaparets kärlekssaga. Kungen och Silvia skulle nämligen fira 40 år som gifta bara några dagar senare.

Jag var ensam journalist på plats och hade ett par minuter på mig. Det gällde att välja mina frågor med omsorg.

Vi slog oss ner bredvid varandra på en bänk, omgivna av böljande ängar, skog och hagar. Kungen bar kavaj och en klassisk filthatt. Han har för övrigt en rejäl hattsamling, så hatten kändes helt rätt i sammanhanget.

Kungen är obekväm med intervjuer

Den som har träffat kungen i intervjusituationer vet att han inte direkt är någon som kastar sig över mikrofonen. Han kan snubbla lite på orden och verka obekväm när frågorna inte riktigt faller honom i smaken. Men pratar man om något han verkligen är intresserad av händer det något.

Därför började jag försiktigt. Först pratade vi om det vackra vädret. Sedan styrde jag in samtalet på hans många tjurar som han föder upp på lantbruket. Det var betydligt mer lovande än att börja med kärleksförklaringar och romantiska minnen.

Från att ha ställt upp på intervjun ganska motvilligt, närmast efter en liten övertalning från presschefen, började kungen så smått tina upp.

Jag passade på att fråga om hans mamma, prinsessan Sibylla. Hade hon lärt honom om skog och mark? Hade de tillbringat mycket tid ute i naturen tillsammans?

Naturen har alltid betytt mycket för kungen, som varit scout sedan barnsben. Nu fick han prata om något han verkligen tycker om, och jag tror att det var en lättnad att slippa frågor som han kanske uppfattade som både onödiga och lite larviga.

Kungen ville fortsätta prata

Efter ungefär sju minuter, det såg jag när jag lyssnade på inspelningen i efterhand, tyckte presschefen Margareta Thorgren att det var dags att avrunda. Men då hade något hänt. Kungen var så inne i samtalet att han viftade bort henne och ville fortsätta.

Vilken triumf! Där satt jag bredvid en kung som verkligen inte älskar att bli intervjuad, och nu var det han som ville prata vidare.

Inte för att jag på något magiskt sätt hade charmat honom, utan för att vi hade hittat ett ämne som engagerade honom.

Nu vågade jag försiktigt närma mig det jag egentligen var där för. Kärleken till Silvia.

Ett par dagar tidigare hade jag pratat med drottningen utanför Silviahemmet, där hon hade strött lovord över sin man. Nu hoppades jag förstås på ett lika romantiskt svar från kungen.

Kungen är en typisk 40-talistman

Vid det här laget hade han blivit så pass bekväm i mitt sällskap att han faktiskt svarade snällt på frågorna. Men någon stor kärleksförklaring blev det inte riktigt.

Kungen berättade att det var roligt att resa med Silvia och att det var trevligt att ha någon att prata med om allt de hade upplevt. Kungaparet hade nyligen kommit hem från statsbesöket i Bhutan, så det fanns förstås mycket att prata om.

Jag försökte igen. Vad var egentligen det bästa med Silvia?

Jag hade nog hoppats på något lite mer romantiskt, något som kunde få läsarna att dra efter andan. Men frågan är vilken man född på 1940-talet som hade levererat en stor kärleksförklaring på beställning? Kungen är också ett barn av sin tid, och kanske var det just därför svaret blev lite mer jordnära än svävande.

Efter en kvart tyckte kungen att det fick räcka. Men femton minuter är en ocean av tid i en hovreporters liv, särskilt när intervjupersonen råkar vara en monark som helst slipper prata med journalister.

Jag minns fortfarande den där euforiska känslan efteråt. Jag hade lyckats få kungen att öppna upp lite, och det kändes som att jag hade vunnit hans förtroende.

Nyckeln var inte att ställa så många frågor som möjligt på kortast möjliga tid. Det handlade om att lirka, lyssna och låta samtalet få ta sin tid. Att börja där han kände sig hemma och sedan, när tillfället kom, försiktigt gå vidare till det jag egentligen ville veta.

Det är lite som med en idrottsman: man måste värma upp innan man kan prestera. Och så är det faktiskt också med intervjuer. Vill man få en människa att våga prata och visa något mer av sig själv behöver man ibland först riva den där känslomässiga muren.

Den dagen på Stenhammar lärde jag mig att även en kung kan mjukna med lite småprat om väder, tjurar och minnet av en mamma. Och ibland är det faktiskt just där den bästa intervjun börjar.