Sanna Lundell: De korta intervallernas tidevarv är nu

Sanna Lundell: De korta intervallernas tidevarv är nu
Som småbarnsmamma känner vår krönikör Sanna Lundell att hon knappt hinner tänka en tanke klart, eller prata i fullständiga meningar. Hur allt blir halvfärdigt. Halvkokt. Halvstekt och halvtvättat.
Och framför allt känner hon vikten av avledande manövrer.

De har väldigt, ja, hur ska jag beskriva det, korta intervaller. Äter snabbt upp sin frukost. Eller äter och äter, slänger ner leverpastejbitar i små, visa av erfarenhet, välplacerade hundars munnar och dränker sig själva i yoghurt och strösslar med flingor. Tröttnar på att sitta geggig i barnstol. Vill direkt ner på golvet och städa och absolut ha tag i en sopkvast och röja runt med som besatt i en minut.

Sen måste alla plastburkar och skålar ut från skåpen. Och så in igen. Och ut.

Annons

Och så måste man springa in i vardagsrummet och jaga katten som inte vill bli klappad av barnkladdig liten hand. Och när katten är på det humöret och drar in under soffan som en blixt och kikar ut med onda ögat så blir det lilla barnet förstås alldeles till sig av frustration och bryter ihop i en liten sprattlande tjutande hög som måste avledas.

Till varje pris avledas för att inte väcka tweeniesarna.


Så han får en päronbit. Det duger bra. I cirka en minut. Sen ska han nämligen spela gitarr med päronbiten. Och när han inte får klämma ner sitt mosiga päron mellan strängarna och fylla hela den väl svarvade gitarrkroppen med fruktmos så kommer ilsketårarna igen och morgonens avledning nummer två måste ske pronto för att inte orsaka nervsammanbrott hos mamman eller lillungen.

Annons

Jag byter en kladdig gitarr mot en fjärrkontroll och tårarna byts snart mot lyckorus tills jag kommer på att elektronik också passar väldigt dåligt ihop med päronmos så jag försöker byta en fjärrkontroll mot en hårborste men det går åt skogen för vi vet ju alla att knappar är hårdvaluta i ettåringars värld.

Jag hinner knappt tänka en färdig tanke.

Ingenting går upp mot elektronik med knappar på. Så den där hårborsten kan jag glömma. Då kan det hända att jag i ren panik drar fram katten från sin soffgömma för att byta hårdvaluta mot hårdvaluta. Katt mot fjärrkontroll.

Yes, det gick! Och lyckoglittret i blicken hos pojken som får klappa den något motvilliga men nu uppmjukade katten är värt allt.

Och så fortsätter dagen. I de korta intervallernas tidevarv. Jag hinner knappt tänka en färdig tanke. Knappt prata i meningar. Jag påbörjar tömningen av en diskmaskin för att en minut senare valsa vidare till nästa projekt dit ettåringen drar mig. Inte en punkt på min att-göra-lista kan bockas av. Allt blir halvfärdigt.

Annons

Halvkokt. Halvstekt och halvtvättat. Halvskrivet och halvtränat.

Jag funderar mycket på hur ensamstående föräldrar klarar sina liv.

Och ibland blir jag nästan tokig för att det var så länge sedan jag bara fick sitta som tjuren Ferdinand under en korkek och flumma med en blomma utan att en liten minimänniska ska rycka tag i sagda blomma och stoppa den i munnen.


Jag har en nästan sjuklig längtan efter att glida in i en roman och stanna i en annan värld en hel förmiddag. Och ja, jag och lillungen har varit ensamma hemma en långhelg när jag skriver detta.

Och ja, jag funderar väldigt mycket på hur ensamstående föräldrar klarar av sina liv. Hjältar är ni! Och nej, att känna sig lite trött på ettårsracet betyder inte att man hatar sin unge.

För med fyra ungar i backspegeln så vet jag att det här intensiva utforskandet (viljan att förstöra precis allt) är en kort fas.

En piss i havet. En fis i rymden. Snart är det roliga över. Snart har vett och sans och uppfostran och tålamod fått fäste i den lilla människan och jag kommer hitta en torkad päronskrutt i en gitarr om 10 år och gråta och sakna de där små kladdiga knubbiga händerna och den benhårda viljan och kärleken till fjärrkontroller och sabotage.

Av Sanna Lundell

Foto: Cecilia Ahle

Mer nöjesinnehåll från allas.se: