Sanna Lundell: Vi har hamnat i de utloggades rike

Vår bloggare Sanna Lundell är journalist och fyrabarnsmor, kallar sig ostälskare och månskensbonde och njuter för tillfället av digital detox på sommarstället tillsammans med familjen. Sanna Lundell kommer, utöver sin blogg, skriva krönikor på allas.se.

Jag är ny här på allas.se och det är jag så glad och stolt över. För er som inte vet vem jag är så brukar jag beskriva mig själv som journalist, hästälskare och ostberoende.

Därtill är jag fyrabarnsmor, radiopratare, programledare i TV, bloggare och månskensbonde. En gång i tiden drömde jag om att bli präst men det gav jag upp när jag kom på att jag älskar människor mer än Gud.

När jag var yngre och argare skrev jag krönikor i Aftonbladet, men det slutade jag med efter fem år på grund av dagligt manligt hat på mejlen. Nu skriver jag helst för kvinnor och allra helst för er!

Det känns så fint att få plats mitt i er vardag, mitt i ert liv och jag hoppas att jag ska få er att känna, tänka, skratta och kanske bli förbannade då och då.


Vi är inne i augusti och natten har kommit tillbaka. Mina barn har hunnit ha sommarlov i nästan sju veckor och jag har varit ledig i tre. Deras barfotafötter är svarta, de har skrubbsår på knäna, deras hår är solblekt och lite för långt och så börjar de bli sådär gyllenbruna som bara sommarbarn blir.

Vår värld består av frukost, bad, jordgubbar, bad, lunch, fika, glass, mer bad och kanske en liten cykeltur och så middag. På kvällarna kollar vi på gamla filmer som Gladiator, Forrest Gump och Dirty Dancing. Vi spelar kort. Vändtia och Finns i sjön. Jag löser korsord. Jag vet inte vad som har hänt i världen under de här två veckorna. Jag vågar påstå att harmoni äntligen har infunnit sig. Vi är som en amish-familj. Eller som jag tänker mig att en amish-familj är, plus filmtittning då.

Trodde aldrig att det skulle ske, vi har hamnat i de utloggades rike.

Jo, det är sant. Trodde aldrig att det skulle ske, vi har hamnat i de utloggades rike. Stugan här på stenstranden hjälpte till eftersom den ligger i skuggan av en klint och dit når inte masternas strålar. Vi har ingen uppkoppling. I början hade barnen någon slags panik. ”Inget youtube??? Är du heeeeelt galen?? Vi vill INTE följa med!”

Men det gjorde de förstås. Nån slags pli har jag ändå på dem.


Till en början var vi (kanske mest jag om sanningen ändå ska fram) som rastlösa alkisar på rehab. Vilsna, irriterade och lite sorgsna. Vi hittade varandra uppe i tallar, på långa målmedvetna promenader upp till Högklint och hade extremt onödiga ärenden in till Visby. Allt för en liten titt på skärmen. En liten uppdatering i de sociala flödena. Livet kändes tomt och innehållslöst utan mitt instagram och barnens youtube. Verklighetsflykten.

Men så sakta gick det över. Suget rann ut i sanden. Likaså det ständiga pillandet efter mobilen i fickan och fighterna om laddarna. Vi vande oss och vi började se världen klarare. Höra vågbruset tydligare. Och vi fick längta efter saker som jag hade sug efter när jag var liten. Cykelturer. Kojbyggen. Klättringar. Grottundersökningar. Fiske. Kompisar. Vi började fylla livet med upplevelser. Riktiga möten. Kreativitet. Och vi insåg att det inte fanns något vi ville fly från egentligen.

…”det känns som att tiden har gått så långsamt här, fast på ett bra sätt”…

Stugan är fortfarande full av smulor, kladdiga saftfläckar, flingor och svarta fotavtryck. Retsamheterna, tristessen och tonårssovandet till långt efter lunch likaså. Men det är kärt besvär. För när ena sonen sammanfattade vår tid på stenstranden med orden ”det känns som att tiden har gått så långsamt här, fast på ett bra sätt” så ryckte det till i hjärtat. Vi förlorade uppkopplingen men vann tillbaka tiden. Och den vill jag aldrig förlora igen.

Av Sanna Lundell

sannalundell.allas.se