Novell: Hon är gift men måste få träffa Filip igen
Till slut hade hon lyckats övertala honom. Det hade inte varit lätt, men nu satt de här i bilen på väg bort. Eller hem. Hur man nu ville se det.
– Det är lustigt, sa hon. I så många år har jag bott i Rönnsjö och ändå kallar jag Stockholm ”hemma”.
– Mmm, sa Erik.
Uppväxtåren betydde mycket när det gällde att forma en människas sätt att se och uppleva saker och ting. Hon hade ju ändå bott sina 20 första år i Stockholm.
Hon smålog lite för sig själv där hon satt bredvid Erik. Minnen gled genom henne.
Gotlandsgatan på Söder ... Där hade de bott, hennes familj, i en pytteliten tvårummare. De hade haft det dåligt ställt, men bara en gång hade hon skämts över det. Den gången Filip bjudit hem henne på te för att hon skulle träffa hans mamma.
Hon var så ung den gången och hade inte haft en aning om hur man uppförde sig bland ”fint folk”, och hennes klänning hade varit alldeles fel.
– Och vad sysslar du med, Alice? hade Filips mamma frågat.
– Jag är barnflicka i en familj.
– Ja, vår Filip ska ju ta över firman så småningom. Hans studier går ju bra, så vi har stora förhoppningar.
Hon hade gjort rätt som genomdrivit den här resan trots att han stretat emot så
Erik bromsade in vid en mack och hon vaknade upp ur sina tankar.
– Vad tänker du på? undrade han.
– På att det ska bli så roligt att komma tillbaka, log hon. Se allting igen. Och så på att jag nog börjar bli hungrig. Ska vi inte ta och stanna någonstans för lunch?
De åt lunch på ett litet värdshus. Erik var på gott humör och det gjorde henne glad. Hon hade gjort rätt som genomdrivit den här resan trots att han stretat emot så.
– Om du nu menar allvar med din släktforskning så måste du ju till Stockholm, hade hon försökt få honom att inse. Min släkt har ju varit stockholmare i generationer tillbaka.
Det där med släktforskningen var också hennes idé. När tvillingarna året innan flyttat hemifrån för att studera vidare hade hon insett att han behövde en hobby.
– Du har ju alltid varit så engagerad i deras fotboll och ishockey, handboll och basket.
Fanns det ändå tid över var det alltid någonting med huset. Stort var det inte men det var hans stolthet i livet – förutom Alice och barnen, förstås – eftersom han byggt det själv. Och alltid var det någon stupränna som behövde bytas eller ett fönster som behövde kittas om, någon panelbit som skulle ersättas med en ny eller ett äppelträd som skulle beskäras.
Deras liv hade varit barnen och huset och deras jobb. Han hade trivts med sitt jobb som elektriker, hon trivdes med sitt i väskaffären.
Här satt hon och drömde om sin ungdoms kärlek!
Hon kastade en blick mot honom. En snällare man än Erik hade hon aldrig kunnat få. Även om det inte varit himlastormande kärlek från hennes sida den gången hade hon vågat säga ja till hans frieri och följt honom ända till Rönnsjö. Och kärleken hade kommit med åren, en varm, stillsam, glädjefylld kärlek.
Hon hade genast tyckt om Erik när de träffades och under tiden de sällskapat hade hon lärt känna honom som en fin och rakryggad människa. En bättre äkta man kunde hon inte få.
När hon nu inte fått Filip ...
Hon nästan skämdes där hon satt mittemot Erik på värdshuset. Här satt hon och nästan drömde om sin ungdoms kärlek!
Hon som hade haft ett sådant bra liv med Erik.
Ändå, den där lilla tanken som ibland smugit sig upp ur minnenas djup. Hur hade hennes liv sett ut i dag om det blivit Filip och hon?
Efter den där eftermiddagen med te hemma hos Filips mamma hade saker och ting blivit annorlunda.
– De vill att jag ska resa utomlands, hade Filip sagt en kväll när de träffats. Pappa har en affärsbekant i London. Jag skulle få bo hos dem och plugga …
Hon hade slutat att lyssna på honom för hon hade redan upptäckt den där glansen i hans ögon och hon visste att han var lycklig över möjligheten att få vara med om det äventyr det innebar att få uppleva världen.
Han skulle glömma henne i London, precis som hans familj hoppades. Andra unga flickor skulle komma in i hans liv, lämpligare unga flickor ...
Hon hade gråtit lite och han hade blivit förtvivlad och kysst bort hennes tårar och han hade svurit att älska henne lika mycket när han återvände, om inte mer.
Näst bäst – det var det Erik hade varit för henne
Men när han återvände hade hon garderat sig. Hon hade lärt känna Erik när hon varit ute en kväll och dansat. Ingenting hade hänt mellan dem men han var en trygghet som skulle vara hennes om Filip inte längre älskade henne.
Näst bäst – det var det Erik hade varit för henne. För naturligtvis sökte inte Filip upp henne när han äntligen kom hem från London.
Hon hade varit stolt och själv inte tagit kontakt med honom. Och så hade de långt senare träffats av en slump på Drottninggatan när hon och Erik varit på bio. Hon hade presenterat Erik som ”en god vän”, men under alla dessa år hade hon ständigt grubblat på om Filip ändå inte trott att de var tillsammans.
Han hade varit så underlig när de träffades den där gången, korthuggen, stressad.
Han hade varit svartsjuk, förstås. Ledsen och svartsjuk.
Ett missförstånd i det förflutna – var det egentligen inte för den sakens skull hon så ivrigt propsat på den här resan tillbaka?
Efter lunchen fortsatte de färden. Det skulle dröja till sent på kvällen innan de var framme, och de skulle få bo hos Helen, hennes barndomsvän, som hade en trivsam trerummare på Hornsgatan.
Vid tretiden stannade de vid ett motell och drack en kopp kaffe i kafeterian. Erik såg lite trött ut. Det var förstås på tok för långt för honom att köra i ett sträck, men han avskydde att sova på hotell.
De kom fram till Helen senare än de räknat med, men hon väntade med mat och bäddad säng i gästrummet. Erik gick och la sig efter maten medan de två väninnorna satt i timmar och mindes.
– Och tänk, din Filip som blivit en sådan höjdare, log Helen. Såg du i tidningen att hans företag har köpt upp den där konkurrenten?
Jo, Alice hade sett.
Hon hade slagit upp tidningen en morgon och där hade han funnits, så lik sig att det nästan gjorde ont i henne.
När hon gick och la sig den kvällen sökte hon efter Eriks hand. Han sov men det gjorde ingenting. Hon la sin hand på hans och hans trygga, lugna andetag vaggade henne till sömns.
När hon vaknade på morgonen var Erik redan borta. I köket satt Helen och drack sitt morgonkaffe.
– Det var värst vad Erik är morgontidig, log hon. När jag steg upp var han utflugen.
Han hade kanske återvänt han också för att minnas, inte bara för att gå runt på bibliotek för släktforskningen. Kanske gick han just nu de gator han gått under åren han arbetat här nere, mindes dofter, ansikten, händelser.
På förmiddagen följde hon med Helen ut och shoppade, men efter lunchen skulle hon bli ensam, eftersom Helen hade sin bridgeklubb.
När Helen hade gått klädde hon om och promenerade till tunnelbanan. När hon ringt Filip från Rönnsjö veckan innan hade han föreslagit middag på en av de finare restaurangerna, men hon hade skyndsamt ändrat det till eftermiddagskaffe på något trevligt kafé.
Kvinnor är inte att lita på
Utanför kaféet stod hon ett ögonblick obeslutsam. Hade han redan kommit? Satt han där inne och väntade på henne?
– Jag såg dig i tidningen, hade hon sagt. Och eftersom jag ska till Stockholm i nästa vecka tänkte jag att det kunde vara roligt att ses efter så många år.
Han hade verkat uppriktigt förtjust och hon hade känt sig som en tonåring när hon la på luren. Sedan hade samvetsbetänkligheterna kommit. Men inte var det så farligt att träffa en gammal käresta igen. Herregud, det var ju miljoner år sedan de träffats.
Då såg hon honom plötsligt komma gående på gatan.
– Alice ... Så möts vi igen …
Han kysste henne leende på kinden och tillsammans gick de in på kaféet.
– Så du såg mig i tidningen, säger du, log han medan han vinkade till sig servitrisen. Jo, nog har det gått bra för företaget. Mycket arbete har jag lagt ner, men så är vi nu också ledande inom vårt område. Jag kan tala om för dig att vår omsättning förra året ...
Hon såg småleende på honom medan han berättade. Så kär hon varit i honom den gången. Hon hade varit övertygad om att hon inte skulle kunna leva utan honom.
– Och frånsett företaget? undrade hon. Har du familj?
– Jag har varit gift, sa han motvilligt. Men Hanna hittade en annan. Kvinnor är inte att lita på.
Alice såg tankfullt på honom.
– Kanske lämnade du henne för mycket ensam. Arbetade för mycket.
– Allt hon ville ha fick hon, fortsatte han bittert, och så lämnade hon mig. För en expedit!
Så Filip var skild. Några barn hade han inte talat om.
De satt kvar i nästan en timme på kaféet, innan Alice såg mot klockan ovanför disken.
– Det har varit roligt att se dig igen, Filip. Men nu tror jag att jag måste gå.
Inte att undra på att hans fru inte stod ut
Hon promenerade hem till Helen. Det var gator fulla av minnen och hon gick och smålog för sig själv.
Erik hade redan kommit och satt med Helen ute i köket och pratade.
– Jag fick tag på alla uppgifter jag behövde, sa han och hon log mot honom.
– Då kan vi åka hem igen i morgon, sa hon. Eller allra senast i övermorgon. Vet du, Erik, jag längtar redan hem.
Han såg på henne med sådan uppriktig glädje att hon blev alldeles rörd.
– Jag trodde att du ville återuppleva ungdomen här, sa han nästan lite generat.
Hon brast i skratt.
– Vet ni, jag träffade Filip i dag, honom jag sällskapade så smått med innan du kom in i bilden, Erik. Det är rent sorgligt så människor kan förändras. Han hade blivit så pompös och självgod, riktigt uppblåst, pratade bara om sig och sitt hela tiden. Inte en enda gång frågade han hur jag hade det. Och han var snål och gnällig. Kvinnor var opålitliga, kaffet för svagt och priset på wienerbröden hutlöst.
– Inte att undra på att hans fru inte stod ut, sa Helen. De skildes häromåret och ändå hade de varit gifta så länge, ända sedan midsommarafton -81, berättade Eva på bridgen, som känner henne.
Midsommarafton -81?! Alice kände sig med ens nästan yr. Så den där gången hon i sällskap med Erik träffat honom på Drottninggatan hösten -81, då hade Filip redan varit gift!
Inte att undra på att han då sett ut som om han helst av allt hade velat skynda sig iväg. Det var förstås genant för honom att träffa den kvinna han lovat älska även när han återvände hem från London. Och hon som i alla år trott han skyndat iväg för att han varit svartsjuk, ledsen, besviken när han sett henne med Erik!
Alla dessa år hade hon gått omkring och tänkt på det där slumpartade mötet. Inte varje dag, förstås, inte ens varje vecka. Men ibland hade minnena dykt upp.
Tänk att han den gången på Drottninggatan redan hade varit gift! Han hade svikit henne genom att gifta sig med en annan.
Han som skulle komma tillbaka till henne, Alice, lovat att älska henne ännu mer den dag han var tillbaka efter sin utlandstid.
Men om han inte varit gift den gången ...? Om de börjat träffas igen. Om han friat. Vem hade hon då egentligen valt? Hade det ändå inte blivit Erik?
Hon log mot sin man. Aldrig mer skulle hon fundera över hur livet hade blivit om hon gift sig med Filip i stället. Nu visste hon. Hon hade mött honom som den människa han var i dag. Och hon hade inte tyckt om honom.
Tack och lov att hon den gången valde rätt man! Och tack och lov att de snart skulle vända hemåt igen, hon och hennes älskade Erik.
