Novell: Det fanns inget mer de kunde göra – gav det en sista chans
Ewa stod vid köksfönstret och såg ut över trädgården. Borta vid hallonbuskarna skymtade hon Henrik och Amadeus. Henrik tog det ännu värre än vad hon själv gjorde, tänkte Ewa. Insikten gjorde henne förkrossad, fick henne att känna sig maktlös. Men hon visste att hon behövde vara stark, för sin egen skull, för Henriks och, såklart, för Amadeus.
Ewa tog en klunk kaffe, grimaserade och ställde ifrån sig muggen. Kaffet hade glömts bort och kallnat medan hon stått där och tittat ut på Henrik och Amadeus. Och försökt tänka på alla goda minnen, alla härliga stunder, alla upptåg och allt bra Amadeus hade gett dem. Men mest tänkte hon på att de måste åka senast kvart i elva. Klockan elva hade de tid hos veterinären.
Det gick i köksdörren. Ewa lyssnade på alla de välbekanta ljuden. Stod där och höll hårt i köksbordet och lyssnade med slutna ögon. Hörde hur Henrik småpratade med Amadeus medan han låste och torkade av tofflorna. Hörde samma sak som hon gjort i över tio år, och hörde det för sista gången.
Amadeus hade alltid varit en inneutekatt. Mest inne, men en timme eller två varje förmiddag brukade han bli utsläppt i trädgården. Mestadels så höll han sig där. Han hade några favoritplatser: altanen där han kunde spana ut över trädgården, uppe i gråpäronträdet och såklart, vid hallonbuskarna borta vid komposten.
Jag har ställt fram transportburen
Henrik brukade släppa ut Amadeus efter frukost och sedan gå ut och hämta in honom medan han själv tog en promenad genom trädgården. Ewa log när hon tänkte på det, hur hon så många gånger suttit vid köksfönstret och hört Henriks vanliga kommentar:
– Jag tar en liten tur och ser om den där katten ska in.
Den där katten ja, så sa han, Henrik. Men Ewa visste att den där katten, han betydde väldigt, väldigt mycket för Henrik. Precis som han gjorde för Ewa.
Henrik kom in i köket. Han bar Amadeus i famnen och satte ner honom intill matskålarna. Maten – båda sorterna var orörda sedan tidigare. Amadeus satte sig, sniffade lite på ena sorten, den tidigare favoriten, men åt inget. Henrik tittade på Ewa och såg olycklig ut.
– Jag har ställt fram transportburen, sa Ewa.
Mest sa hon det för att ha något att säga, skrämma bort tystnaden. Henrik visste såklart att buren stod i hallen, han hade sett henne ta fram den.
– Mmm. Tänkte på det, vi kunde stanna till på vägen tillbaka. Vid återvinningsloppisen, buren håller ju i många år till. Onödigt att den står här och samlar damm när någon kan få nytta av den.
Ewa nickade och sa:
– Jo, det kan vi.
Veterinär Jönsson var en parant dam med stålgrått hår och matchande blick. Hon ursäktade att de fått vänta och tog i hand innan hon vände sig mot Amadeus. Hon brukar inte ta i hand, tänkte Ewa, men hon vet ju varför vi är här.
– Hm, sa veterinär Jönsson och lyfte upp Amadeus, klämde och kände.
– Han åt lite i förrgår, nästan en halv portion sa Henrik.
– Men inget i dag eller i går?
– Nej, nej det gjorde han inte.
– Hm, sa veterinär Jönsson och satte ner Amadeus på patientbordet.
Ewa tog Henriks hand, kramade den hårt.
– Jag är verkligen ledsen, sa veterinär Jönsson.
Vi vill ju inte att han ska behöva lida
Ewa blundade, ville inte gråta, inte nu, inte ännu. Hon tittade på Henrik som såg blek ut. Såg på stackars Amadeus, deras fina, älskade gamla katt. Henrik kliade honom försiktigt bakom örat, vände sig till veterinären och sa:
– Vi vill ju inte att han ska behöva lida.
– Nej, såklart inte, sa veterinär Jönsson och förklarade hur det skulle gå till.
Först en lugnande spruta så att Amadeus blev lugn och somnade, sedan en till som gjorde sömnen djupare.
– Ni kommer att kunna sitta med honom hela tiden, han kommer att kunna somna i ert knä och han kommer inte att känna något, bara bli väldigt trött och somna tryggt. Sedan kommer ni att kunna sitta här en stund med honom i lugn och ro.
Henrik harklade sig. Det lät nästan som en snyftning. Ewa höll om Amadeus, klappade honom försiktigt. ”Vår älskade lilla katt”, tänkte hon.
Veterinär Jönsson sa, ganska tyst:
– Nå, jag hämtar det som behövs så …
Dörren öppnades och ett skäggigt ansikte tittade in. Det var receptionisten.
– Ursäkta, vi har ett akutfall … kan du?
– Ja, såklart, sa veterinär Jönsson och sedan, vänd till Ewa och Henrik:
– Ursäkta, jag vet det är svårt nog utan att behöva dra ut på …
– Vi väntar, vi sitter här med Amadeus vi, sa Henrik.
Ewa var tacksam för respiten. Hon sa det till Henrik när veterinär Jönsson skyndat ut. Henrik höll med, sa att det är hemskt, men så är det, man klamrar sig fast vid varje minut. Och så kramade han Amadeus.
Varje minut ja, tänkte Ewa sorgset. Sedan tänkte hon på alla veterinärbesök under våren, så många att hon tappat räkningen. Hur Amadeus hade blivit allt mattare i pälsen, magrare och tröttare utan att de kunnat hitta någon orsak. Hur veterinär Jönsson verkligen hade försökt, tagit prover och engagerat sig. Men inget hade hjälpt. Amadeus åt nästan inget alls och var bara en håglös skugga av sitt gamla jag.
Vid förra besöket hade veterinär Jönsson skakat på huvudet och sagt att nej, nu gick det inte längre. Gett Amadeus en frist till på tio dagar, men sagt att sedan det var dags att låta honom somna in. Om det inte blev bättre. Och det blev det såklart inte. Varken de eller veterinär Jönsson visste ju ens vad som var fel med Amadeus.
Henrik och Ewa hade talat om saken samma kväll, att det var synd om Amadeus, att de måste lita på veterinär Jönsson. Och så hade de bestämt sig: ingen ny katt.
Det är bäst att du kommer
Allt kändes så hemskt. Henrik vankade fram och tillbaka i det lilla rummet. Varje gång minutvisaren på vägklockan flyttade sig klickade det till.
– Gumman … jag tänkte se om jag kunde få lite frisk luft, tror du att du klarar dig själv en liten stund?
– Såklart, vi sitter här, jag och Amadeus.
Henrik nickade och gick ut. Ewa strök Amadeus över huvudet där han låg i hennes famn. Hon tittade på klockan. Inte konstigt att Henrik behövde sträcka på sig, nu hade de väntat i snart en timme. Men själv kunde hon sitta där länge än, bara hon fick ha Amadeus, tänkte hon. Hon slöt ögonen, nej, inte gråta, det skulle komma tid för tårar men inte nu, nu måste hon vara stark.
Dörren öppnades. Ewa kände hur det gjorde ont i magen, nej, nej, inte ännu, en stund till ville hon ropa, hålla kvar Amadeus.
Men det var inte veterinären, det var Henrik, och han såg upprörd ut.
– Ewa, jag tror det är …
– Vad är det?
– Det är bäst att du kommer, jag tror det är Skruttan.
Ewa förstod först inte vad Henrik sa, så fokuserad på Amadeus var hon. Sedan insåg hon vad han hade sagt, Skruttan … Skruttan!
En ruskvädersnatt tidigt på året, den sista snön låg fortfarande kvar, hade Ewa vaknat av att hon hört något. Hon hade legat och lyssnat en stund och där, genom ruskvädrets alla ljud hörde hon det igen. Ett pipande, ett ynkligt klagande. Ewa hade stigit upp och tagit på sig kappan och gått ut på altanen med en ficklampa.
Först hade hon inte sett eller hört något, det regnade och blåste, halvsmält snö låg på gräsmattan och på altanen och sedan, precis när hon skulle ge upp och gå in så hörde hon ljudet igen. Det lät som ett utmattat jamande. När hon lyste med ficklampan såg hon den, katten. Den satt i en någorlunda torr vrå intill några krukor, strax under vädringsfönstret till deras sovrum. Den fräste och visade tänderna när hon plockade upp den, men var så utmattad att den inte orkade mer än så.
När hon kom in med kattungen – för mycket äldre än så var katten inte – hade Henrik vaknat och tänt i köket.
– Vilken eländig liten skrutt, utbrast han.
Sedan hämtade han frottéhanddukar och värmedynan.
Då hade Amadeus spankulerat in i köket, nyfiken på vad som stod på mitt i natten. Han hade tvärstannat när han fått syn på den ynkliga ungkatten. Han såg mycket skeptisk ut, tyckte både Henrik och Ewa, och de hade skrattat gott – allt det här hände ju innan Amadeus blev sjuk och slutade äta.
Kattan, för det var en hon, hade hämtat sig snabbt, och så fort hon var hjälpligt torr och varm skulle hon inte sitta kvar i något knä längre, nej, då skulle hon på upptäcktsfärd. Kavat hoppade hon ner på golvet, gav Amadeus en fräsning och småsprang sedan bort till Amadeus matskål. Amadeus satt där förvånad och chockad medan kattan glatt glufsade i sig av hans mat. Sedan vaknade han till och klev bort till henne och höjde tassen.
Då hade Ewa rest sig, men Henrik hade stoppat henne och viskat att katterna skötte sådant bäst själva. Och det hade de allt gjort. Kattan fräste åt Amadeus. Amadeus fräste tillbaka, ordentligt. Kattan backade. Amadeus åt medan kattan satt intill och tittade på. Sedan slutade han äta och satte sig att tvätta sig. Kattan smög närmare och började försiktigt äta. Amadeus fortsatte tvätta sig.
– Ser du, hade Henrik sagt, han låter henne äta, han skulle bara visa att han var äldre och den som bestämmer här i huset.
Dagarna därefter hade de försökt hitta ägaren. Kattan hade inget halsband eller ID-tatuering, så det fanns inget att gå efter. De frågade grannarna, men ingen saknade någon katt. De satte upp lappar på matbutikerna i närheten, men inget.
Ganska snart hade de alla – hon och Henrik och Amadeus – förlikat sig med tanken på en ny familjemedlem. Skruttan Salander kallade de henne, Skruttan efter hur ynklig hon såg ut den där första natten och efternamnet efter hjältinnan i en bok.
Och Skruttan Salander hade inte något alls emot att flytta in. Tvärtom. Hon stortrivdes. Det gjorde Amadeus med, han agerade, som den kloka äldre katt han var, lärare och mentor. Ofta hade Henrik och hon själv stått och fascinerat tittat på hur de två katterna for runt, hur Amadeus lärde den yngre att smyga, jaga pingisbollar och brottas.
När ägaren ringde på dörren nästan två veckor senare, var det inte utan ett styng av besvikelse som de lämnade ifrån sig Skruttan. Alla tre var ledsna, ja, alla fyra kanske, för Skruttan själv verkade inte helt nöjd med att bli upphämtad. Och intrycket som Skruttans matte gett dem den korta stund de träffats var inte så trevligt.
– Kattskrälle, sa kvinnan och stoppade ner Skruttan i en papplåda.
Sedan sa hon knappt tack utan muttrade bara något om att nästa gång så kunde de allt lämna andras katter i fred, visste de inte det att katter alltid hittar hem va?
Och katter, det finns det gott om
– Ewa?
Ewa rycktes ur sina tankar, reste sig varsamt med Amadeus i famnen.
– Ja, jag kommer.
På var sin sida om receptionsdisken stod veterinär Jönsson och kvinnan som ägde Skruttan. Intill stod djurskötaren med ett bandagerat bylte i famnen: Skruttan. Kvinnan viftade med näven framför veterinär Jönsson.
– Här kommer man med en katt som klämt sig lite och så tar du betalat för en operation jag inte bett om. Det är skandal!
– Alternativet var att avliva, nu kommer hon i stället att kunna återhämta sig helt.
Kvinnan fnös.
– Då kan du avliva henne för jag betalar inte.
Veterinär Jönsson drog efter andan.
– Det går bra med en avbetalningsplan, vi brukar inte göra så men …
– Du, avbröt kvinnan. Jag ska säga dig, att det handlar inte om pengarna, det handlar om principen. Och katter, det finns det gott om.
Veterinär Jönsson la armarna i kors och var på väg att säga något. Men hon hann inte innan Henrik klev fram.
– Jag köper henne!
Alla stirrade på Henrik.
– Och vem fasen är du då? sa kvinnan.
Sedan fick hon syn på Ewa, och det syntes att nu, nu kände hon igen dem.
– Jaha, ni ja.
Kvinnan såg ut att fundera och sedan flinade hon.
– Nä, den katten duger inte till något, hon ska avlivas.
– Men det är väl onödigt? Vi kan ju ta hand om henne, sa Henrik.
– Katten är min och jag bestämmer och …
– NEJ! Nu räcker det!
Det var veterinär Jönsson som höjde rösten. Sedan läste hon lusen av kvinnan och gav henne två alternativ – antingen gick hon därifrån utan katten, fast med räkning för operation och avlivning, eller så gick hon därifrån utan vare sig katt eller räkning fast med pengar i handen. Varsågod, bara att välja.
– Äh, far och flyg, sa kvinnan och vände sig mot Henrik. Hur mycket pengar har du på dig?
Veterinär Jönsson skakade på huvudet och bad receptionisten registrera om ägandet till Henrik och Ewa.
Kvinnan tog sitt kvitto och försvann ut genom dörren, med 860 kronor i handen, vilket var alla kontanter Henrik haft på sig.
Ett kort ögonblick stod de där allihop och tittade efter kvinnan. Ingen sa något, det fanns inget som behövde sägas. Henrik berättade för veterinär Jönsson om Skruttan Salander, om hur Ewa räddat henne i ovädret, hur hon bott hos dem i nästan två veckor och om deras tidigare möte med den gräsliga kvinnan.
Veterinär Jönsson nickade och frågade om namnet, hade hon uppfattat det rätt? Katten var inskriven under ett annat namn, skulle de ändra det? Henrik tittade på Ewa som nickade, ja, det skulle de.
Veterinär Jönsson upprepade namnet, Skruttan Salander, frågade om det var efter hjältinnan i den där bokserien? Jo, erkände Ewa, det var det. Då log veterinär Jönsson, hon tyckte det var ett passande namn på en så tuff liten överlevare.
Men sedan blev veterinär Jönsson allvarlig igen.
– Ja, Amadeus då …
Ewa kände sig alldeles svag i benen, glädjen att återse Skruttan översköljdes av sorgen inför att Amadeus skulle ryckas ifrån dem.
– Ja …, sa Ewa och höll hårt om Amadeus.
De gick in i mottagningsrummet, Ewa med Amadeus i famnen och Henrik med Skruttan. Veterinär Jönsson hämtade sprutorna. När hon kom tillbaka satt Amadeus och sniffade på Skruttan som höll på att vakna ur narkosen. Henrik höll Ewas hand.
Veterinär Jönsson satte ner tråget med sprutorna. Ewa undvek att titta på dem. Skruttan jämrade sig lite. Amadeus sniffade på henne och började sedan tvätta henne. Henrik drog efter andan och kramade Ewa.
– Hm, sa veterinär Jönsson.
Ewa tvingade sig att fråga:
– Då … är det dags?
Veterinär Jönsson svarade först inte. I stället tittade hon på de båda katterna och sedan log hon.
– Ja, för ett sista försök.
Ewa och Henrik tittade på under tystnad, höll hand och vågade knappt andas. Veterinär Jönsson hämtade ett fat och en portionspåse med kattmat. Hon klämde ut maten på fatet, ställde det framför de båda katterna.
Amadeus gjorde först inget men när veterinär Jönsson ställde ner fatet på golvet fick han fart. Han hoppade ner, satte sig vid fatet och började äta. Han slukade alltihop i rasande fart och hoppade sedan upp på bordet igen, satte sig tätt intill Skruttan och hickade. Sedan började han tvätta sig. Som om allt var precis som det skulle.
Ute sken solen. Det hade den kanske gjort tidigare med, men då hade de inte märkt det. De åkte hem, alla fyra, hela familjen. Ewa log och tänkte på veterinär Jönssons svar på deras fråga om hur länge de fick ha kvar Amadeus. Hon hade svarat att sådant kan man aldrig veta, att katter kunde bli väldigt gamla och att Amadeus kunde ha många, många år kvar. Sedan hade hon skrattat och sagt att Skruttan Salander, hon skulle nog se till att han höll farten uppe.
